publicerad: 1929
Ordformer
(gaal 1527. gaard(h) 1521—1526. gard 1521—1662. gardt 1525. gor 1546 (: gorsynne man). gord 1521—1659. gordt 1553. gå(å)l (gåhl, gååll, gåll) 1540—1712, 1916 (: gammal i gåle; starkt bygdemålsfärgat). gåln (gål'n) sg. best. 1809—1894. går 1590—1815 (anfört ss. förekommande ”i dagliga umgänget”). gå(å)rd(h) 1521 osv. gårn, sg. best. (vard.) 1850—1927. gårdtt 1587. Anm. I vissa stående förbindelser användes den gamla dat. sg. gårde (gåle), allt fortfarande i 6 a α, δ, förr äv. i 6 a β, γ. Tidigare förekom äv., i 6 a η, ϑ, den gamla gen. pl. gårda)
Etymologi
[fsv. garþer, motsv. d. gaard, isl. garðr, got. gards, fsax. gard, fht. o. mht. gart, feng. ȝeard, eng. yard; av germ. garða-, garði- (med en n-utvidgning garðan- i got. garda, fht. garto, t. garten), utgående från ieur. ghordh- (jfr lit. žardis, inhägnad) med avljudsformer gherdh-, ghurdh- (jfr GJORD, GJORDA); möjl. besläktat med lat. hortus, trädgård, cohors (gen. -hortis), gårdsplan m. m. (jfr KUR, KURTISERA, KORTEGE), gr. χόρτος, inhägnad. — I fråga om formerna gål o. går jfr under FJOL, adv., FLÄRD, FÄRD]
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] (utom ss. senare led i ssgr numera bl. efter ä. handlingar, särsk. jur. vid åberopande av ä. lagbestämmelser) stängsel (staket, gärdsgård, mur). (Han) planteradhe en wijngård, och gierde ther gårdh om kring. Mat. 21: 33 (NT 1526; Bib. 1917: stängsel). Ther gården är lägst ther går man snarest öfwer. SvOrds. C 3 a (1604). Ther gård af sten, eller annat, efter ortens lägenhet, giöres, bör ock then vara så fast, at then ej lätteliga rifvas eller falla kan. BB 5: 3 (Lag 1734). Blef någon öfverfallen inom gård och grind, så egde han rättighet att dräpa den anfallande, utan att behöfva betala någon mansbot derför. Ekelund 1FädH 1: 68 (1829) [jfr fsv. innan gardz ok grindha]. — jfr BO-, BRÅT-, DJUR-, FREDS-, GÄRD(E)S-, GÄRDSEL-, PÅL-, RIS-, SKID-, SPETS-, SPRÖT-, STAKE-, STAV-, STEN-GÅRD m. fl. — särsk.
a) [jfr fsv. garþer ok varþer] i uttr. inom (förr äv. med l. genom) gård och vård, inom (resp. med l. genom) stängsel. FörarbSvLag 4: 216 (1695). JB 15: 3 (Lag 1734). Uhråsa Bys åboar (hava) .. genom gård och vård, inringat betesmarken. VDAkt. 1744, F III 7. En stor del af (byns) .. med gård och vård instängde mark. Osbeck Lah. 110 (1796). Nordling Präskr. 80 (1877). Cannelin (1921).
b) (†) bildl.: skiljemur. (Kristus) är wår fridh .. och haffuer nedherbrutit middelbalken som war en gård emellan oss. Ef. 2: 14 (NT 1526).
2) i oeg. l. utvidgad anv.
a) sammanfattning(en) av ett antal nära varandra befintliga föremål som omgiva l. begränsa ngt l. stå i ring l. rad o. d.; i ssgrna BÄNK-, FAN-, FJÄLL-, GIST-, SKÄR-, TAND-GÅRD m. fl.
d) [efter t. hof] (i sht i ssgr) meteor. gm ljusets brytning i iskristaller i luften uppkommen färgad ring omkring solen l. månen; äv. (föga br.): ”krans” (omedelbart intill solen l. månen, stundom annan lysande himlakropp, o. uppkommen gm ljusets böjning omkring vattendroppar l. iskristaller); jfr HALO. En ring eller gård kring Månen eller Solen. Linc. Ll 3 b (1640). NordT 1913, s. 298. jfr MÅN-, SOL-GÅRD. — särsk. (i fackspr. resp. i vitter stil, numera föga br. utom i vissa ssgr) i utvidgad anv.: ljuskrets l. dunstkrets l. färgad ring o. d. omkring ngt, särsk. om mörkt färgad ring omkring bröstvårta hos en kvinna, l. fotogr. om obehörig ljuskrets omkring ett parti på en fotografisk bild: halation. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 91. Bourmaister tänkte (om greve Arnfelt): Ditt hår är snövitt men det står en dunst, en gård av blod och tårar kring det. Bergman Kerrm. 36 (1927). — jfr DI-, LJUS-, SPEN-, VÅRT-GÅRD m. fl.
3) (i sht i ssgr) om stängsel o. d. ss. mer l. mindre väsentlig del av olika anordningar för fångst av djur.
a) (i sht förr) jäg. om (inåtlutande) stängsel varmed man inhägnat ett område avsett till fångstplats för vargar (stundom harar l. järvar l. älgar) vilka lockas dit gm utlagt bete; ofta närmande sig l. övergående i bet. 4. Brummer 62 (1789). Norlind AllmogL 34 (1912). — jfr HAR-, JÄRV-, ULV(E)-, VARG-, ÄLG-GÅRD.
b) fisk. om stängsel l. nät, dels ss. sidoarm l. ledarm o. d. i olika slag av fiskebyggnader, dels ss. huvudbeståndsdelen av en fiskebyggnad som i huvudsak är konstruerad ss. ett med ingångsöppning(ar) försett, slutet rum; ofta närmande sig l. övergående i bet. 4. Siken fångas mäst med Nät och Not, samt med ljustring och på samma sätt som Laxen, i Gårdar och Mjärdor. VetAH 1753, s. 207. (Norsvärkar) byggas af sprötar, spielor, granrisbuskar; bestå af 2:ne armar eller gårdar. Fischerström Mäl. 61 (1785). (Den s. k. laxminan) utgöres af en stor gård, dit laxen ledes in genom öppningar, och där den kvarhålles. Ekman NorrlJakt 301 (1910). Näten (dvs. laxnäten) kastas i en svag båge utåt från land, ock skaftet eller gården, som ledarmen kallas, avslutas med en krok. Landsm. 1926, s. 34 (fr. Luleå skärgård). — jfr FISK-, LAX-, NÄT-, PÅL-, RIS-, SIK-, SPRÖT-, STAKE-GÅRD m. fl.
4) för ngt visst ändamål avsett, inhägnat l. avgränsat område; i sht i ssgr, ss. BAN-, BATTERI-, BRÄD-, VED-GÅRD m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] om trädgård l. plantering o. d.; numera bl. i ssgr samt (i vitter l. religiös stil, föga br.) i bildl. anv. Kiöping Resa 62 (1667). Een allmen Wetenskap i alle Gårdar, at man hafwer Wattn tilreds at wattna Krydder, Rötter, Trän och annat. Risingh Landb. 55 (1671). Jag är det trädet i din gård, / Som skulle sparadt blifva, / Att en gång .. / Det måtte frukter gifva. Ps. 1819, 414: 4. — jfr APEL-, APELSINS-, BLOM-, BLOMSTER-, BÄNK-, FIKON-, FRUKT-, HUMLE-, KRYDD-, KÅL-, LUST-, OLIV-, OLJE-, POMERANS-, ROSEN-, TRÄD-, VIN-, ÖRTA-GÅRD m. fl.
b) (utom i ssgn KYRKO-GÅRD numera bl. i religiös l. vitter stil) om kyrkogård; i sådana uttr. som vigd(a) gård(en), Herrens l. Guds gård(ar) o. d. (jfr 6 c slutet). De sälla, som bo i Guds gårdar, / De äro ej döda: de sofva. Ps. 1819, 492: 2. Ej i mulln på vigda gården / Skall man lägga hjeltens kropp. Wirsén Dikt. 31 (1876). Kanske hvilar (han) i Herrans gårdar. Högberg Vred. 3: 21 (1906). — jfr BO-, DOMKYRKO-, KYRKO-GÅRD.
c) [efter eng. court i motsv. anv.] (föga br.) sport. ifråga om tennisspel; dels om det med uppdragna linjer avgränsade område inom vilket spelet rör sig, dels om enskilt fält i detta område. Törngren Lek. 88 (1880). 2NF 3: 1024 (1905). — jfr MÖTES-, SMÅ-, TENNIS-GÅRD.
d) [jfr motsv. anv. i fsv.] om olika inhägnade områden för djur (särsk. husdjur); i ssgrna AND-, ANK-, BJÖRN-, BOSKAPS-, DJUR-, FASAN-, FASEL-, FÅGEL-, FÅR-, HÖNS-, LÖP-, ORM-, STRUTS-, SVIN-GÅRD m. fl.
5) [jfr motsv. anv. i fsv.] inhägnat l. avgränsat område närmast intill l. omkring en byggnad, tomt; ofta om dylikt område som mer l. mindre fullständigt begränsas av byggnader (ss. en huvudbyggnad med dess sido- l. uthusbyggnader): gårdsplan, gårdsrum; äv. om öppet område mellan olika delar av en sammanhängande byggnadskomplex. Rummet vetter, ligger åt gården, åt gårdssidan (motsatt: åt gatan l. landsvägen o. d.). Bo inpå gården, en trappa upp över gården, i fråga om gårdsbyggnad (till stadsfastighet o. d.). OPetri Tb. 214 (1528; uppl. 1929). Then yttre Gården (till tämplet) war wmfattat medh en mwr. Hes. 42: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: förgården). På gröna gårdar ankan slamrar. Nordenflycht QT 1746—47, s. 47. Ransaknings-häkten böra .. vara försedde med en inhägnad gård. Oscar I Straff 94 (1840). De egentliga kyrkomagnaterna .. bestego i en af Vatikanens inre gårdar sina åkdon. Ljunggren Resa 19 (1871). Äfven här (dvs. i Tiryns' borg) är, liksom i Orienten, gården en i själfva palatset integrerande del. Hahr ArkitH 35 (1902). jfr BAK-, BO-, BORG-, BRUNNS-, FÅNG-, FÄNGELSE-, FÖR-, INNER-, KASERN-, KLOSTER-, LJUS-, PROMENAD-, SKOL-, TINGS-, TÄMPEL-GÅRD m. fl. — särsk. [jfr d. gaa (osv.) i gaarden, isl. ganga til garðs, t. auf den hof gehen] i sådana uttr. som gå (ned l. ut) på gården, vara på gården o. d., gå resp. vara på (det på gården befintliga) avträdet. Berndtson (1880). Stig ej upp om natten, / om du ej är ute och spanar / eller måste ut på gården gå! Brate Edda 23 (1913).
6) [jfr motsv. anv. i fsv.] tomtplats l. fastighet med därå befintlig(a) bostadsbyggnad(er) jämte uthus o. d. — jfr ADELS-, ARRENDE-, ARV(E)-, BISKOPS-, BO-, BOL-, BOND-, BOSTÄLLS-, BÄRGSMANS-, DANAARVS-, DISPONENT-, DOMPROST-, FATTIG-, FJÄLL-, FOGDE-, FRI-, FRIHETS-, FRÄLSE-, FÄDERNE-, GÄSTGIVAR(E)-, HEM-, HERR-, HUVUD-, KLOCKAR(E)-, KOMMINISTER-, LÄN-, LÄNSMANS-, LÄSMÄSTAR(E)-, PROFESSORS-, PROST-, PRÄST-, SKATT(E)-, STOR-, SÄTES-, ÄMBETS-, ÖDE(S)-GÅRD m. fl.
a) om fastighet i stad l. stadsliknande samhälle resp. om tomtplats med bostadsbyggnad(er) o. uthus till en landtegendom; ofta med tanke företrädesvis l. enbart på byggnaderna (särsk. manbyggnaden). Bygga (sig) en gård. En kringbyggd l. fyrbyggd gård, om den dansk-skånska gårdstypen med fyra längor i fyrkant. En rödmålad gård. Tjäna i kungens gård (i sagostil l. vid skildring av ä. l. primitiva förh.); jfr 7. När .. (ärkebiskopen) tå kom till Öregrund fick han tydende .. hure hans gård i Vpsale war affbrend. Svart G1 23 (1561). Gårdarne (i Skåne) äro merendels, för hvart och et hushåld kringbygde, på alla sidor om gården, med hvita lerslagna väggar, täckte med halmtak och de ofta mosslupne. Linné Sk. XIV (1751). Namnen (i Haparanda) ha en behaglig doft: Liljebäckska gården, Piponska gården. Böök ResSv. 210 (1924). — jfr BEGRAVNINGS-, BORGAR(E)-, BRÖDRA-, BRÖLLOPS-, FYRKANTS-, HANDELS-, MAN-, POST-, STADS-GÅRD m. fl. — särsk. (i vissa fall äv. med anslutning till b).
α) i uttr. gammal i gårde, stundom i gården, som sedan lång tid tillbaka bor i en viss gård; särsk. om person som länge varit i tjänst i en viss gård (o. skaffat sig ett visst välde l. inflytande); äv. oeg. o. bildl. (Drängen Petter) blif(ve)r gammal i gården, och dryger. KKD 8: 175 (1701). (Kapten Westfelt) var gammal i gåle här i huset (dvs. umgicks sedan gammalt här i huset). Månsson Rättf. 2: 293 (1916).
β) i vissa numera obr. uttr. som beteckna att olika personer slå sig ned i samma gård l. (särsk. i fråga om trolovade) bo tillsammans l. flytta tillsammans: bo, vara i gård(e) med ngn, vara i (uti) gård(e) tillhopa l. tillsammans, draga tillhopa i gårde. Icke skole the (dvs. de trolovade) heller draga tilhopa i gårde, för än kyrkio bandet ähr giort. SynodA 2: 4 (1583). Ingen boor j gårde eller stugo med them. VDAkt. 1670, nr 61. Svarades att de (dvs. de trolovade) aldrig omgåtz, icke häller varit uti gård tillsammans. VDP 1721, s. 17.
γ) (†) i uttr. av (å) gårde, från gården l., allmännare, från en viss plats. (Kvinnan) fölgde honom å gårde at han skulle gå vall medh boskapen. Bureus Suml. 535 b (c. 1600; i hskr.). När .. (soldater) dragha aff gååle, tacka the för gästningen medh brännandhe och häriandhe. Rudbeckius Luther Cat. 105 (1667). HH XXI. 1: 171 (1712). — särsk. bildl. (jfr c), i uttr. giva ngn å gårde, befria sig l. skilja sig från ngn l. låta ngn gå sina egna vägar? Tu west wäl huru Lutther giffwer sin stalbrodher Carlstad åå gårde, hwilken föregaff han hadhe icke i begynnelsen waritt nogh starck i andanom. Ernhoffer Ench. 78 a (1591).
δ) (arkaiserande, numera föga br.) i uttr. gå man ur gårde, förr äv. ur gård, gå man ur huse. Om till krig han uppbåd ger, / Så gå vi man ur gård. Geijer I. 3: 187 (1811).
ε) (numera bl. arkaiserande) i uttr. till gårds, till gården; äv. i utvidgad anv.: till ngns hem (l. ngt visst hem). LPetri Kr. 38 (1559). (En ”mild givare”) seer intet swrt vth, när Giäster komma til gårdz. Grubb 527 (1665). Man hade fått murare till gårds. Därför måste man flytta ut. Sjödin StHjärt. 65 (1911). Allt det där, äreportarna, blommorna, flaggorna, .. det var för henne, det ville önska henne välkommen till gårds. Lagerlöf ChLöw. 369 (1925).
ζ) (†) i uttr. utom, inom gårds, utanför resp. inom gården; bort l. borta resp. hemma. Uthom gårds. ConsAcAboP 4: 248 (1675). Skickas utom gårds i något ärende om hvardagarna. Lenæus Delsbo 212 (1764). Inom gårds. Livin Kyrk. 13 (1781). Det har .. varit onödigt, at utom gårds träffa Accord om Middagar och Aftonmåltider. VDAkt. 1799, nr 327.
η) (†) i uttr. föra l. leda o. d. ngn gårda(r) emellan, föra osv. ngn mellan gårdarna l. från gård till gård (för att han skall få sitt uppehälle). Han .. (har) giffwit sig före wara blind, och låtit sig föra och leda gårdar emällan. VDAkt. 1650, nr 50. Att ben:de elendige Pijga (vars mor icke kunde försörja henne) gårdarne emillan föras måste. Därs. 1725, nr 118.
ϑ) (†) i uttr. komma gårda(r) mellan l. emellan, komma från den ena gården till den andra; äv. löpa gårdarna emellan, löpa från gård till gård. Dher uppå kom sedan så mycken sniö, att man med mödo kom gårdar emellan. VDAkt. 1703, nr 265. Breefwet kommer Gårda mellan så seent (att det icke hinner fram i rätt tid). Därs. 1704, nr 225. At de lupit gårdarne emillan för at skaffa sig Röster. Därs. 1790, nr 508.
ι) (numera bl. bygdemålsfärgat, föga br.) i sådana uttr. som fara, löpa gård (i)från gård, fara, löpa från den ena gården till den andra. AMWåhlin (1769) hos Hjelt Medicinalv. 2: 17. Som löper gård från gård. Rietz 186 (1862; riksspråklig översättning av dialektordet gålsam).
κ) närmande sig l. övergående i bet.: folket i en gård, den familj som bebor en gård. Hela gården var på benen. På Landzbygden kommer och en gård eller flere bittijda om Söndagzmorgonen tillstädes i Kyrckian. KOF II. 1: 115 (1659). — särsk. i sådana uttr. som (vara) son, dotter, far i gården, (vara) son osv. i den familj som bebor en gård; äv. allmännare: (vara) son osv. i huset. Oansedt han war Sonen i gården, (skickas Saul att söka upp åsnorna). Rudbeckius KonReg. 71 (1614). Lagerlöf Holg. 1: 49 (1906).
λ) om (sådan del av en tomt som upptages av) uthusbyggnad l. komplex av dylika; i ssgrna FÄ-, LADU-, STALL-GÅRD.
b) landtegendom, jordegendom; särsk. om större sådan (ss. herrgård l. bondgård) som icke lyder under ngn annan; ofta (i sht bland landtbefolkningen o. i fackspr.): hemman (i visst mantal satt jordbesittning), motsatt: lägenhet, torp o. d.; äv. (i sht bland landtbefolkningen o. i fackspr.) om hemman oavsett om det består av en l. flera enstaka egendomar; äv. (bland landtbefolkningen o. i fackspr.) övergående i bet.: mantal. (Hon) haffwer the thwå gaardher, som hon haffwer i Edh .. lagtt wti (dvs. sammanslagit till) en gaardh. GR 1: 7 (1521). Skrifningen på gårdetaalet körer så bönderne tilhoopa, att dhe inträngia sigh alt förmånge på en gård. RARP V. 1: 13 (1652). I Helleberga sochn wnder sätterien finnas många torp nästan så goda som gårdar. VDAkt. 1681, nr 294. Botin Hem. 1: 47 (1755). Hemmanen (under Tjolöholm) äro mäst delta uti halfva gårdar. Bönderna göra skatt 32 d:r S:nt för half gård, de bästa hemman. Barchæus LandthHall. 37 (1773). Bland socknens många gårdar märkes Vårby, frälse säteri .. taxeringsvärderad till nära 290,000 rdr. Höjer Sv. 1: 79 (1873). I allmänhet borde (vid roteringen) två hela gårdar bilda en rote, hvarvid mindre gårdar oftast räknades för hela. 2NF 12: 475 (1909). jfr AVELS-, FULL-, FÖRSÖKS-, HALV-, HEL-, HUVUD-, KUNGS-, LANDBO-, UT-GÅRD m. fl. — särsk. (i vissa fall äv. med anslutning till a).
α) (i sht förr o. med tanke särsk. på större egendomar) i allittererande sammanställning med gods. Tagit theris oc theris hustrurs godz och gorda. GR 1: 30 (1521). Han ägde gods och gårdar nog. Böttiger 1: 146 (1841, 1856).
β) i allittererande sammanställning med sbst. grund; i sht i uttr. som beteckna att ngn förlorar l. kommer i besittning av en gård. BtSödKultH 12: 45 (1595). (Den unga frun) Måste .. / Tänckja sig om huru hon kan gård oc grunde betala. BrölBesw. 262 (c. 1670). Det är ditt fel, om vi gå från gård och grund. Topelius Dram. 68 (1851, 1881). Kunde han ändå inte hålla sig från drickandet, fast han hettes ha kommit till gård och grund? Väring Vint. 269 (1927).
c) (i vitter stil) oeg. l. bildl. (jfr a γ slutet): hemvist o. d. Vi börda dig från vetenskapens gårdar, / Där du din forsknings segerbyten vårdar. Snoilsky i 3SAH 8: 41 (1893). — särsk. (i religiös stil) i vissa uttr. som beteckna helgedom(ar) l. himmeln: Guds (jfr 4 b), Herrens (jfr 4 b), himmelns gårdar o. d. En dagh vthi tina Gårdar är bättre än ellies tusende. Psalt. 84: 11 (Bib. 1541); jfr: Gud! en dag i dina gårdar / Bättre är än tusen dar. Ps. 1819, 500: 1. Min siäl stoor trängtan haar, / Och medh åstundan faar / Til tina helga gårdar. Ps. 1695, 76: 2. Huru skönt (även i glädjens dagar) att veta hvar man kan finna det Godas Gifvare, och få besöka honom i hans gårdar, och få tacka honom i hans helgedom! Tegnér (WB) 7: 144 (1833). Min ande ensam bor i himlens gårdar, / Min kropp är längesedan mull i grafven. Wulff Petrarcab. 424 (1907).
7) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) övergående dels i bet.: boning för förnäm man, slott, dels i bet.: hov, en förnäm mans (en konungs) omgivning o. d. GR 3: 260 (1526). Lincöpings gård. Därs. 6: 211 (1529). Cläde Sidengewant, krydder och annet, som wij behöffue tiil wor gårdz vppehelle. Därs. 11: 18 (1536). Därs. 13: 231 (1541). — särsk. i uttr. efterfölja ngns gård l. följa ngns gård efter, tillhöra ngns hov, stå i ngns tjänst. Ytermera skal tu wettha wår wilie är at the skötter ther bliffue på slottit som tilförende haffua fölgt wår gård effter skole lönas effter danst tall. GR 6: 326 (1529). (De) som wår Gårdh dageligen efterföllie, hwad heller the äre små-Swener, Drauanter, Knechter, Båszmän heller andre. Schmedeman Just. 15 (1706; samma handl. GR 16: 116 (1544): alle the som oss effterfölia).
8) [i fråga om bet.-utvecklingen jfr BY 2] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) by, byliknande samling av landtgårdar (uppkommen ur ett hemman gm klyvning l. ägostyckning). (Sjön) Wermelen, som sin begynnelse tager wid gården Wicken (dvs. Vikene) strax norr om Brunskogs kyrkia (i Värmland). Hofsten BeskrWermel. 1: 44 (c. 1716). Fatab. 1915, s. 41 (fr. Gotland).
Ssgr (i allm. till 6): A (numera mindre br. utom i GÅRDFARI-, -TAL, -VAR, vissa växtnamn o. vissa bygdemålsfärgade l. av d. l. nor. påvärkade ssgr): GÅRD-BLOMSTER, se D. —
(6 b) -BO, m.||ig. (gård- 1622—1899. gårds- 1790—1893) (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) granne (i samma gård l. på samma hemman). UpplDomb. 1: 45 (1622). Landsm. VIII. 3: 138 (1899; fr. Kalmar län). —
-BONDE, -BREV, se D. —
(1) -BUNDEN, p. adj. (bygdemålsfärgat i Finl.) bunden vid gärdsgård. Gårdbunden gran. Hembygden 1912, s. 117. —
-DRÄNG, se D. —
-FARA, v. fara (gå) från gård till gård (särsk. för att driva handel); numera bl. ngn gg i p. pr.; jfr GÅRDFARI. När the (dvs. de vägfarande) omsider sedan the så hafwa gåålfahrit, få någre Skiutzhästar leya, äro the .. slemme och machtlöse. Stiernman Com. 2: 42 (1636). Gårdfarande småkrämare. ResolStädBesvär 13/11 1741, s. C 1 a. En gårdfarande knalle. LoF 1873, s. 106. särsk. (†) i p. pf. i adjektivisk anv.
-FARI, -FARIG, se d. o. —
-FOLK, -FÅNG, -GRIS, -GRÄS, -HUND, -KARL, se D. —
(jfr 4 a) -KRASSE. (†) den i köksträdgårdar odlade växten Lepidium sativum Lin. (Lat.) Nasturtium hortense, sativum. (sv.) Krasse, Gårdkrasse. Franckenius Spec. D 2 b (1638). Därs. C 4 a (1659). —
-KVINNA, se D. —
-KÖP, se D. —
(jfr 4 a) -LÖK. (gård- 1792—1889. gårds- 1685)
1) (†) viss art av släktet Sedum Lin.? (Lat.) Cepæa Lobelii. (sv.) Gårdzlöök. Rudbeck HortBot. 26 (1685).
2) (numera knappast br.) om (olika arter av) växtsläktena Ornithogalum Lin. o. Gagea Salisb., särsk. Gagea lutea Ker-Gawl. (Ornithogalum luteum Lin.), vårlök. (Lat.) Ornithogalum. (sv.) Gållök. Liljeblad Fl. 120 (1792). Björkman (1889). jfr GUL-, SMÅ-, STJÄRN-, VATTEN-GÅRDLÖK. —
-LÖPANDE, n. (†) spring i gårdarna. At Hr Pehr icke kunne bortläggia sin falskhet, Rall och gåhllöpande. HärnösDP 1694, s. 114. —
(6 b) -MAN, m. (gård- 1611—1911. gårda- 1907. gårds- 1671—1908) [jfr d. gaardmand i motsv. anv.]
1) (bygdemålsfärgat i södra Sv., särsk. Blekinge) person (av bondeklassen) som äger en gård, hemmansägare; stundom: undantagsman. SFS 1829, s. 169. Gårdmannen Bengt Hansson i Elsebråne. PT 1911, nr 33 B, s. 2.
2) (i södra Sv., numera föga br.) = -BO. VRP 1611, s. 247. Han hade icke bjudit sin gårdman Jon Gertonsson (på skördefesten), eftersom de voro osåte. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 393 (1868; efter handl. fr. 1621). —
(jfr 6 a η, ϑ) -MELLAN, förr äv. -MILLAN, adv. (numera bl. arkaiserande, föga br.) mellan gårdarna, från gård till gård. Han går gålmillan som en Sockndiäkne. Mont-Louis FrSpr. 292 (1739). Han gick ut i byn gårdmellan och bad dem att få låna sig en tunnsäck. Högberg Fåg. 50 (1912). —
(5) -MOLLA, förr äv. -MOLLE. (-måll-) bot. om olika arter av växtsläktet Atriplex Lin., gråmolla; numera bl. om Atriplex patulum Lin. Franckenius Spec. A 4 a (1638). Därs. D 3 b (1659). Krok o. Almquist Fl. 1: 137 (1905). —
(6 a) -MÅL. (gård- 1628—1641. gårde- 1638—1647) (i Ångermanl., starkt bygdemålsfärgat) sammanfattning(en) av de skiften som ligga närmast hemgården; förr äv.: tomt- (mark); jfr BYA-MÅL 1 o. GÅRDS-SKIFTE 2. ÅngermDomb. 12/2 1628, fol. 2. Wardt samtycht och dömpt, att Seger Jönsson och Erich Jönsson i bergom fastebreeff opå gårdemåler heller Tompter bekomma schal. Därs. 3/8 1646, fol. 17. Därs. 1647, s. 68.
-NAMN, se D. —
-PART, -PLAN, -PORT, -PUMP, -ROS, -SIDA, SKRIVARE, -SKRÄPPA, -SMED, se D. —
-SNICKARE, se D. —
-STOD, -STÄDSEL (-STÄDSLA, -STÄDSLE), se D. —
(1) -STÖR, r. l. m. (gård- 1549—1700. gårds- 1597) [fsv. gardhstör] (†) gärdsgårdsstör. (De) sloge honom medh gårdh störar 6 blod sår. BtFinlH 2: 71 (1549). Hamb. (1700). —
(jfr 1) -SYNEMAN. [möjl. eg. till GÅRDE-SYN] (†) person som är utsedd att besiktiga gärdsgårdar (deltaga i ”gårdesyn”). Dömdes Nils .. fför thet han war nempd tiill gorsynne man oc icke war ostad. BtFinlH 2: 53 (1546). UpplDomb. 1: 20 (1618). —
-SYRA, se D. —
(6 b) -TAL. (gård- 1641—1909. gårda- 1650—1912. gårde- 1641—1908. gårds- 1861—1887)
1) (förr) i fråga om principen att vid utskrivning l. rotering ett visst antal gårdar (hemman) skulle gemensamt lämna resp. uppsätta o. underhålla en man. RP 8: 466 (1641). Uthskrifningen effter gåletalet förslår lijthet, men theremoot skulle uthskrifningen effter hufwud- och mantalet giöra een stoor och anseenlig hielp. RARP 6: 200 (1657). Roteringen grundades å gårdetalet, så att 2 gårdar svarade mot en knekt. Uppl. 2: 641 (1908).
2) (numera föga br.) hemmantal, mantal. Skrifningen på gårdetaalet körer så bönderne tilhoopa, att dhe inträngia sigh alt förmånge på en gård. RARP V. 1: 13 (1652). Prestegård skola ock alle bygga efter gårdatalet. BB 26: 2 (Lag 1734); jfr PH 5: 3251 (1752). Snällp. 1848, nr 41, s. 4. 2NF 17: 818 (1912). —
-TJUVNAD, -TOMT, -VAKT, se D. —
(6 a) -VAR, äv. -VARD, om person m., om djur m. l. r. (gård- 1756 osv. gårds- 1784—1862. -val 1784—1852. -var 1756 osv. -vard 1773—1921 (: gårdvar(d))) [fsv. gardhvari; med avs. på formerna -val o. -vard jfr fsv. varþer, vakt(manskap)]
1) person som håller vakt om en gård; numera (i sht skämts., föga br.) uppfattat ss. bildl. anv. av 3. Om jag .. som en tomtegubbe får bli Er gålvahr, så ska I se hur jag ska kunna inrätta Er, å säga Er mycket och varna Er. Amman 79 (1756). God granne är bästa gårdvard. Weste (1807). Dalin (1852).
3) gårdshund, bandhund. Lät oss vara trogna som Gålvalar, och obevekliga som Gålsfogdar. Envallsson Kung. 6 (1784). Denna hundrace .. duger både till vallhund och gårdvar. Nilsson Fauna 1: 234 (1847). Utanför (hundkojan) .. stod gårdvarden och skällde häftigt på den främmande vandraren. LbFolksk. 50 (1890). —
-VÄRDINNA, -ÄGARE, se D.
B (numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgat i vissa trakter): (1) GÅRDA-BAND. (†) hank att sammanbinda par av störar i gärdsgård, gärdsgårdsband. NoraskogArk. 5: 515 (1792). —
-BREV, se D. —
-KÖP, -LEGA, se D. —
-MAN, se A. —
-PART, -SKIFTE, -STOD, -STÄDSEL (-STÄDSLA, -STÄDSLE), se D. —
-SYN, se C. —
-TAL, se A.
C (numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgat i vissa trakter): (5) GÅRDE-BLOMMA, f. (†) jfr GÅRDS-BLOMSTER. (Lat.) Chamomilla, .. (sv.) Kamilleblomma, Söötblomster. Gårdeblomma. Tillandz B 2 a (1683). —
-BREV, -BRUK, -BYTE, -DEL, -FRID, -FÅNG, se D. —
(6 a) -JORD. (gårde- 1890 (: gårdejordsinnehafvare) osv. gårds- 1911) (i sht förr) i fråga om vissa skånska städer: utskiftad lott av en stads fälad. PT 1892, nr 199 A, s. 4. Därs. 1912, nr 121 A, s. 3.
-KÖP, -LEGA, se D. —
-LJUGARE. (†) person som springer omkring i gårdarna o. skvallrar. (Hon) haffuer skiält (honom) .. för En menedhare, En gålleliugare, skuallare, och En afundzbälgh. ÅngermDomb. 13/6 1635, fol. 87. —
-PART, -SKIFTE, -STOD, se D. —
-STÄDE l. -STÄDJE. (†) arrende (för en gård); jfr GÅRDS-LEGA, -STÄDSEL. GR 16: 108 (1544). Brahe Oec. 72 (1581). —
-STÄDSEL (-STÄDSLA, -STÄDSLE), se D. —
(1) -SYN. (gårda- c. 1645—1681. gårde- 1581—1743) [fsv. garþa syn; jfr GÅRD-SYNEMAN] (†) besiktning av gärdsgårdar. Majus. .. Hålles Gårdesyner. Brahe Oec. 107 (1581). Husesynsordn. 1681, § 16. Celsius HushAlm. 1743, s. 12. —
-TAL, se A. —
-VILL. (-viller) (†) som blivit utan gård (hus); jfr HUS-VILL. När han intet längre hinte behålla den gården han förr borgade, utan blef nu gårde viller igen. VDAkt. 1756, nr 176.
(6 b) -ARBETE~020, äv. ~200. arbete (av det slag som utföres) vid en gård (på landet); numera i sht i sg. best.: arbetet vid gården (dvs. en viss gård). (Den för spetälska misstänkta har) loff wara tilhopa med annat folk i fördzlor och gårdzarbete til en tijd framåt. Murenius AV 200 (1650). Groft dagekarls- eller gårdsarbete. 2RA 1: 519 (1723). Taga del i gårdsarbetet. Wieselgren Bild. 65 (1889). —
(6 b) -ARKIV. arkiv vid en herrgård o. d. Bjurkärns gårdsarkiv. (Lindberg o.) Johansson Karlskoga 190 (1897). Rig 1922, s. 136. —
(6 b) -AVEL. (numera bl. ngn gg vid skildring av ä. förh.) avkastning (i varor) av en gård. Broman Glys. 1: 75 (1582). Almogen hafuer loff att försällia sin egen gårdzauel /: att kiöpa sigh spanmål /: hwarest de dän bäst kunne för yttra. ÅngermDomb. 3/12 1641, fol. 185. Hellström NorrlJordbr. 337 (1917). —
(6 b) -BEHOV. (föga br.) vid en gård förefintligt behov; jfr HUSBEHOV. Skogen (å Wäckärå) är fullkomligt god till allt gårdsbehof. ÅboT 1818, nr 3, Bih. s. 1. BtRiksdP 1874, I. 1: nr 52, s. 28. —
(5) -BLOMSTER. (gård- 1755 —c. 1870. gårds- 1852—1919) växten Matricaria Chamomilla Lin., kamomillblomma; numera bl. (föga br.) farm. om de torkade blomkorgarna av denna växt; jfr GÅRDE-BLOMMA. Linné Fl. nr 764 (1755; fr. Medelpad). Lindgren Läkem. (1902). —
(6 b) -BONDE. (gård- 1739—1893. gårds- c. 1820—1908)
1) (numera mindre br.) bonde som äger en gård; husbonde på en gård. (Soldaterna) ropade åt gårdsbonden, att han skulle bära fram mat åt dem. HA 8: 128 (c. 1820). SlöjdkomBet. 1907—08, s. 25.
2) (†) = GÅRD-BO. Schenberg (1739). Eric Jonsson .. (har) haft flere processer med sina Gårdbönder och Grannar. VDAkt. 1792, nr 499. —
-BREV. (gård- 1658. gårda- 1619—1751. gårde- 1659. gårds- 1592—1829) [fsv. gardsbref, köpebrev å gård] (†) köpe- l. fastebrev på en gård. BtSödKultH 12: 19 (1592). Det gårdz bref, som han vnder gode mäns signeter på halfparten Saulalas gårdh i Mätejärfwi bekommidt hafwer. BtÅboH I. 3: 12 (1623). Gårds- och Faste-Brefvet på Huset N:o 9, belägit på Södermalm och Barn-Ängs Backen. DA 1772, nr 149, s. 4. Deleen (1829). —
(6 b) -BRUK. (gårde- 1676—1689. gårds- 1631 osv.) värksamhet(en) att bruka en gård (l. gårdar); hemmansbruk; äv. närmande sig l. övergående i bet.: gård som brukas, gård att bruka. Slå under sig mera folck än de själfve till deres gårdzbruuk behöfve kunne. RP 2: 98 (1631). De (soldater av regementet), som hafva gårdsbruk. 2RA 1: 139 (1720). Bonde! lät vara at tu har ett svårt arbete. Thet Gårdsbruk är doch icke vtan lust. Scherping Cober 2: 294 (1737). De gamla byalagens ägor delades till sjelfständiga gårdsbruk. Malmström Hist. 4: 398 (1874). Större gårdsbruk. VittAH 29: 94 (1880, 1884). Skogvakt. 1891, s. 65. —
(6 b) -BRUKARE. person som (i egenskap av ägare l. arrendator) brukar en gård. Rääf Ydre 1: 25 (1856). PT 1908, nr 96 A, s. 3. —
(5, 6 (a)) -BRUNN.
2) om trång, med höga hus kringbyggd gårdsplan (i stad); jfr BRUNN 5 b. Östergren (1926). BokSthm 61 (1929). —
-BYGGNAD, äv. (numera i sht i bygdemålsfärgat spr.) -BYGGNING. [jfr fsv. gardhbygning, gärdsgårds byggande l. uppsättande] särsk. konkret.
1) till 5, om byggnad inne på gården (särsk. i en stadsfastighet o. d.). BoupptSthm 15/8 1667. Stall och andra gårdsbyggnader. TT 1898, Byggn. s. 114. Vasenius Top. 1: 201 (1912).
2) till 6 a: huvudbyggnad (särsk. på en landtgård), manbyggnad; nästan bl. i uttr. stora gårdsbyggnaden. DA 1824, nr 153, s. 4. Uppkomna till Lien .. inlogerades vi på bästa sätt, mina båda reskamrater i stora gårdsbyggningen och jag i en flygelbyggnad. Ödman VårD 2: 112 (1888). —
-BYTE. (gårde- 1547—1703. gårds- 1799—1897) byte av gårdar. SthmTb. 11/6 1547. Han gjorde ett gårdsbyte med Ragvald Carlsson i Fässlinge. Hagström Herdam. 1: 266 (1897). —
-DEL. (gårde- 1674. gårds- 1793—1904) [fsv. gardsdel] del (andel) av gård (särsk. på landet); hemmansdel. VDAkt. 1674, nr 230. Utmätta gårdsdelen är saluvärderad till 250 kr. PT 1904, nr 49 B, s. 3. —
(6 a κ slutet, b) -DOTTER. [jfr sv. dial. (Skåne) gåradotter] (i sht i Finl.) dotter i familjen på en gård; hemmansägardotter. Topelius Vint. I. 2: 14 (1867, 1880). En gårdsdotter .. lät enrollera sig såsom soldat för eget hemman. FinBiogrHb. 2130 (1903). —
-DRÄNG. (gård- 1522—1891. gårds- 1623 osv.)
1) (numera mindre br.) till 5 o. 6 a: manlig tjänare i en stadsfastighet o. d., gårdskarl (se d. o. 1). JönkTb. 108 (1522). Auerbach (1909).
2) till 6 a o. b: dräng (stundom den förnämste drängen) på en landtgård (särsk. herrgård o. d.); jfr -KARL 2. Rudbeckius Mem. qvot. 147 b (1623). I Vexjö Stift åtminstone är mången Komminister sämre och osäkrare aflönt än en gårdsdräng. Tegnér (WB) 8: 207 (1837). Auerbach (1909). —
(7) -FANA. (i fråga om ä. förh.) vakttrupp på kungligt slott; kompani o. d. som utgjorde konungens livvakt; jfr -FÄNNIKA. TbLödöse 190 (1590). Så haffver H. F. N. stält Anderss Lijnersson .. tillijka medh gårdzphanan och nogra andra compagnier på högre flögelen. HH 20: 247 (c. 1635). Soldaterne vnder Gårdz-Fanan i Stockholm. Stiernman Com. 2: 882 (1658). Böttiger Drottnh. 14 (1889; i fråga om ä. förh.). —
(6 b) -FISKARE. (i sht förr) person anställd vid en herrgård o. d. för att bedriva fiske för gårdens räkning. UpplDomb. 1: 187 (1643). SDS 1909, nr 65, s. 4. —
(6 b) -FOGDE. (numera nästan bl. i fråga om ä. förh.) arbetsledare (inspektor, befallningsman, rättare o. d.) på en större landtgård; förr äv.: förvaltare på en landtgård (ofta kungsgård l. adelsgods o. d.). Thet war en riker man som hadhe en gårdzfogda. Luk. 16: 1 (NT 1526; Bib. 1917: förvaltare). Både tu och de andre våre gårdhz fougder ther uthi Västergötland (bören) förskafva eder then meste sädisjord undher våre gårder, som mögeligit är. GR 27: 3 (1557). Wilskman Släktb. 1: 174 (1912). —
-FOLK. (gård- 1676—1912. gårds- c. 1540 osv.)
1) till 6 (a): folket i en gård (i stad l. på landet); (en i ngn viss gård boende persons) husfolk; ofta med tanke företrädesvis l. enbart på tjänstefolket. Pharaos gårdzfolk. 1Mos. 50: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: husfolk). Emooth sitt gårdzfolck skall man fornemligha så skicka sigh, att thett hollit wardher till gudzfrucktan. LPetri Œc. 66 (1559). Lagerlöf Holg. 1: 73 (1906).
2) (†) till 7: hovbetjäning. Tå (dvs. år 1502) gick drotning Christina (konung Hans' gemål) aff slottet (i Sthm) med behåldna håffuor och frijt hennes dagligha gårdzfolk. OPetri Kr. 299 (c. 1540). —
-FRID, äv. -FRED. (gårde- 1755. gårds- 1671—1885) [jfr fsv. garþa friþer, skydd för gärdsgårdar mot åvärkan] (†) hemfrid (som ngn njuter i l. på sin gård). Gårdzfrijdh skal räknas allestädes, ther Husbonden eller och hans Husfru och Barn på sine egne Godz och Hus stadde äre. Stiernman Com. 3: 857 (1671). Schulthess (1885; med hänv. till hemfrid). —
(1, 6) -FÅNG. (gård- 1752—1788. gårde- 1644—1669. gårds- c. 1755—1892) [fsv. garþafang, gärdsel] (bygdemålsfärgat, numera knappast br.) en gårds behov (av ved l. virke o. d.); ved l. virke till en gårds behov; skogsfång; förr äv.: gärdsel. Johansson Noraskog 2: 363 (cit. fr. 1644). Wedebrandh och gårdefångh må hwarken han eller dhe andre Torparne uthan loff och tilståndh af dess Hemmansskough tagha. NoraskogArk. 5: 224 (1669). Ymnog Skog, både til Timmer, Sågning och annat Gårdsfång. DA 1771, nr 273, s. 3. Skogsbetjäningen borde till hvarje åbo utsyna och anteckna alt nödigt gårdsfång, särskildt alt bränsle. Skogvakt. 1892, s. 19. —
(7) -FÄNNIKA. (i fråga om ä. förh., särsk. förh. under 1500-talet) ”fännika” (se d. o. 2) som tjänstgjorde ss. garde åt konungen; jfr -FANA. VinkällRSthm 1565. Konung Eric .. tog med sig sin Gårdsfänika. Tegel E14 202 (1612). Bennedich GGardÖ 16 (1926). —
(1, 5, 6) -GRIND. grind å stängslet kring en gård. Fryxell Ber. 2: 52 (1826). Helt nära gårdsgrinden stod en hundkoja. LbFolksk. 50 (1890). —
(6 a) -GRIS. (gåhl- c. 1625. gårds- 1602)
2) (†) bildl., ss. speord. Buske Pelle. Thett är: Gårsgriisz, Morshans, deggeföll, smörgåsenisse, ammeföll, hagekalf, hemföding, .. askefiis &c. Phrygius Dist. B 3 a (1602). —
(5) -GRÄS. (gård- 1745—1915. gårds- 1829—1906) benämning på olika smärre, ofta ss. ogräs på gårdar växande örter, ss. Polygonum aviculare Lin. (trampgräs, fågelört) o. Poa annua Lin. (vitgröe, trampgräs); jfr -KNÄA, -TRAMPE. Linné Fl. nr 322 (1745; fr. Smål.). Holmström ResHoll. 16 (1915). —
(6 b) -HERRE. (i sht i vitter stil) Strinnholm Hist. 3: 356 (1848). Den mäktige gårdsherrens .. sätt att handhafva ekonomiska angelägenheter. ECTegnér i VittAH XXXII. 1: 36 (1894). —
-HJON. (†) tjänare på en gård. Wåre egne gårdzhion och Tienstefolck. Stiernman Riksd. 952 (1638). Strinnholm Hist. 3: 361 (1848). —
(6 a) -HUND. (gård- 1856—1891. gårds- 1587 osv.) [fsv. garþhunder] hund som hålles företrädesvis för att vakta gården (mot tjuvar o. d.); gårdvar. Helsingius N 3 b (1587). Dräper man annars hund med vilja; böte tre daler. Är thet .. bunden gårdshund; böte dubbelt. BB 22: 6 (Lag 1734). Grotenfelt LandtbrFinl. 153 (1896). —
-HUS. särsk. till 5: gårdsbyggnad (se d. o. 1). TT 1898, Allm. s. 110. Ett gårdshus i två våningar, innehållande tvättstuga och mangelbod samt 2 rum och kök. PT 1908, nr 233 A, s. 4. —
(6 b) -INSPEKTOR~002. (i sht i Finl.) jfr -FOGDE. SvRStBevilln. 15/6 1800, s. 31. FinKyrkohSP 5: 254 (1908). —
(5) -INTERIÖR. (i sht i fackspr.) Casa de la Diputacion (i Barcelona), ett ståtligt palats från 1500-talet med en intressant gårdsinteriör. TT 1899, Byggn. s. 148. Wrangel TessPal. 13 (1912). —
-INVENTARIER, pl. särsk. till 6 b. AB 1865, nr 31, s. 1. Åker- och körredskap, maskiner och öfriga gårdsinventarier. FFS 1896, nr 12, s. 13. —
-JORD, se C. —
-KARL. (gård- 1659. gårds- 1877 osv.)
1) till 5 o. 6 a: vid gård i stad o. d.: person anställd för att hålla gårdsplatsen snygg m. m.; jfr -DRÄNG 1. Jolin Ber. 4: 13 (1877). Tenow Solidar 2: 143 (1906).
2) (†) till 6 a o. b: dräng på en landtgård; jfr -DRÄNG 2. Een stugu, .. then gordcarlarna bygdhe (dvs. bebodde). Murenius AV 411 (1659). —
(7) -KNEKT. (förr) slottsknekt, soldat tillhörande ”gårdsfanan” l. ”gårdsfännikan”. VinkällRSthm 1581. IllSvH 3: 464 (1878). —
(5) -KNÄA, r. l. f. bot. växten Polygonum aviculare Lin., trampgräs; jfr -GRÄS, -TRAMPE. Jönsson Gagnv. 207 (1910). Lyttkens Växtn. 1128 (1911). —
(6 a) -KOMPLEX. Det stora gårdskomplex, som Nås prästgård utgjorde på 1600-talet och som 1697 omfattade över 20 hus. Erixon SkansenKultH 52 (1925). —
-KONTOR. särsk. till 6 b: kontor för bokföring m. m. vid herrgård o. d. NerAlleh. 1886, nr 58, s. 1. KatalKonstIndUtstSthm 1897, s. 176. —
-KVINNA. (gård- 1596—1667. gårds- 1887) [jfr fsv. gardhkona (med oviss bet.)]
2) (†) tjänstekvinna i en gård. ÄARäfst 114 (1596). Hennes modher och syster sampt gårdqvinnan hafva henne uthi sin födslopijna betient. VDAkt. 1667, s. 352. —
-KÖP. (gård- 1790—1847. gårda- 1654—1927 (: gårdaköpsavgift). gårde- 1587—1696. gårds- 1889—1896)
1) köp av gård(ar). Hans war Anders penninger skyldigh wppå en gårdekiöp här i staden. TbLödöse 79 (1587). NerAlleh. 1896, nr 20, s. 2.
2) (†) handel i enskilda gårdar, motsatt: handel på torg o. d.; jfr GÅRDFARI-HANDEL. Alt lands och gårde kiöp (skall) vara aflyst. BtHforsH 1: 37 (1594).
Ssg (till -KÖP 1): gårdsköps-avgift. jur. i Göteborg: på särskilda författningar grundad avgift som vid fastighetsköp skall betalas till staden. 2NF (1908). —
(5) -LANS. växten Rumex domesticus Hartm. gårdsskräppa. Nyman FanerogFl. 89 (1873). 4GbgVSH V—VI. 4: 40 (1903). —
(1, 5, 6) -LED, n. [fsv. gardsliþ] (numera bl. bygdemålsfärgat l. arkaiserande) öppning i gärdsgård o. d. för inträde i en gård; gårdsgrind; gårdsport. Så Stodh Joen Bredh uthi gårdzledhet och sadhe huadh ästu för een. VRP 8/11 1641. Lagerlöf LöwR 110 (1925). —
-LEGA. (gårda- 1528—1588. gårde- 1528—1626. gårds- 1528—1590) [fsv. garþa legha] (†) arrende- l. hyresavgift för gård (i stad l. på landet); jfr -STÄDSEL o. GÅRDE-STÄDE. GR 5: 121 (1528). Rudbeckius MemQvot. 10 b (1626). —
(6 a) -LYCKA, r. l. f. (-lyckie) (†) (inhägnat) stycke åker l. ängsmark som tillhör en gård (i stad). Enn lijthen gårdzlyckie som samme gårdt (i Lidköping) tillyder. GR 18: 744 (1547). —
(5) -LÄGENHET~002 l. ~200. bostadslägenhet inpå gården. En gårdslägenhet om 2 rum och kök .. uthyres från 1 Oktober. GHT 1895, nr 202 B, s. 4 (annons). —
(6 a) -LÄNGA, r. l. f. huslänga som bildar l. ingår ss. beståndsdel i en gård. Den (till en kringbyggd gård hörande) fyrkantiga gårdsplats, som bildas af de fyra sammanbyggda gårdslängorna, af hvilka de tre utgöra lador och stallar. VLS 188 (1888). Heidenstam Svensk. 1: 193 (1908). —
-LÖK, -MAN, se A. —
(5, 6 a) -MUR. mur uppförd omkring l. på ngn viss sida av en gård. SP 1792, nr 128, s. 4. TT 1898, Byggn. s. 114. —
(6 a κ slutet) -MÅG. (i Finl., numera knappast br.) måg i gården; jfr HEM-MÅG. Wilskman Släktb. 1: 14 (1912). —
-MÄRKE. (i sht förr) bomärke varmed en gårds tillhörigheter märkas. Bergman GotlSkildr. 311 (1882). TurÅ 1916, s. 379. —
(6 b) -MÄSTARE. [fsv. gardsmästare] (i fråga om ä. förh.) förvaltare l. inspektor på en gård; inom vissa kloster: person som närmast sysslomannen hade vården om klostrets hushållning, övade tillsyn över arbetet o. arbetsfolket m. m. Strindberg SvÖ 2: 362 (1883). Hildebrand Medelt. 3: 1023 (1903). Lundegård DrMarg. 1: 75 (1905). —
-NAMN. (gård- 1863—1918. gårds- 1835—1903) [formen gård- beror på inflytande från nor.; jfr Rygh Norske gaardnavne (1897)] särsk. till 6 b. Gårdsnamnet Afzesgård. BL 1: 88 (1835). Gårdnamn på -stad. Landsm. XX. 1: 427 (1905). —
(jfr 4 a) -NEJLIKOR, pl. (-nägliker) (†) växten Lychnis coronaria (Lin.) Lam.? (Lat.) Vetonica vel Betonica coronaria. (sv.) Gårdz Nägliker, Krantz Negliker. Franckenius Spec. F 1 a (1638). —
-PART. (gård- 1642. gårda- 1589—1592. gårde- 1642. gårds- 1597) (†) gårdsdel. TbLödöse 118 (1589). ÅngermDomb. 1642, fol. 77. —
-PIGA(N). (numera bl. vard.) piga(n) på gården. Om hon hadhe någon grund till att misstäncka sin man för gårdzpijgan, Märta be:d? VDP 1674, s. 483. Gårdspigan är en slarfva. Bremer Grann. 2: 164 (1837). —
(jfr 5) -PLAN, r. (gård- 1891. gårds- 1785 osv.) sandad l. stenlagd l. gräsbevuxen plan närmast intill (framför) en gårds (huvud)byggnad l. mellan de olika byggnaderna på l. längorna i en gård; gårdsplats. FoU 15: 237 (1785). De glada lekarne och upptågen på den rymliga gårdsplanen. Ödman VårD 1: 4 (1882, 1887). De äldre gårdarna i Skåne ha boningslängan orienterad ”solrätt”, d. v. s. i öster och väster med gårdsplanen i söder. Nilsson FestdVard. 23 (1925). —
(jfr 5) -PLATS. gårdsplan; (icke bebyggd del av en) tomt; jfr -RUM 2. IT 1791, nr 17, s. 3. Brunius SkK 319 (1850). Nu för tiden bäres inte (på Sireköpinge) maten över gårdsplatsen av en betjänt i livré och träskor. Böök ResSv. 26 (1924). —
(5, 6 a) -PORT. (gård- 1887. gårds- 1712 osv.) (dörr resp. grind till) portingång till en fastighets gårdsplan l. (huvud)byggnad; äv. om port varigm man från (huvud)byggnaden kommer in på gården. VDAkt. 1712, Syneprot. F III 7. Lagerlöf HomOd. 260 (1908). —
(5, 6 (a)) -PUMP. (gård- 1873. gårds- 1897) jfr -BRUNN 1. UB 2: 196 (1873). TT 1897, Allm. s. 233. —
(4 a) -ROS. (gård- 1638—1659. gårds- 1683) (†) om odlade arter av växtsläktet Rosa Tourn. (Lat.) Rosa hortensis, sativa. (sv.) Roser, GåårdhRoser. Franckenius Spec. F 3 a (1638). Tillandz D 7 a (1683). —
-RUM. [fsv. gardsrum (i bet. 2)]
1) till 5: rum som vetter åt gården; rum i gårdsbyggnad. Berndtson (1880). Ett möbleradt gårdsrum med egen ingång och garderob. GHT 1895, nr 228, s. 4. Cannelin (1921).
2) (numera mindre br.) till 5 o. 6 a: gård (i bet. 5), gårdsplan, gårdsplats. OPetri Tb. 277 (1529; uppl. 1929). Rummen äro låga .. och vända sig mot gårdsrummet, som är helt och hållet kringbyggdt. Stenhammar Riksd. 1: 6 (1834). Sylwan (o. Bing) 1: 238 (1910).
3) (†) till 6: gård att bo på, ”husrum”. Till dhess att han kan få gårdzrum, haf(ver) Arendatoren Månss Clementson, indrömt (dvs. upplåtit) honom sijn gård. VDAkt. 1681, nr 239. —
(5) -RYM. (†) växten Sisymbrium officinale Scop. (Erysimum officinale Lin.) Liljeblad Fl. 241 (1792). —
(6 a) -RÅ, stundom -RÅD, sbst. övernaturligt väsen som enl. folktron är fäst vid en gård (o. kan uppträda under olika gestalter, ss. en orm l. katt); jfr -TOMTE. Afzelius Sag. 2: 172 (1840). Gårdsråden äro dels onda dels goda. I hvarje gård bor ett dylikt råd. Landsm. VII. 9: 5 (1890; fr. Åland). Så säges det, att gårdsrån skor hästarna om nätterna med ibland, där'n är riktigt snäll. Därs. VIII. 3: 141 (1899; fr. Uppl.). Hembygden 1917—18, s. 82. —
(6 b, 7) -RÄTT, r. l. m. [fsv. gardsrätter] (förr) samling rättsnormer gällande för de underlydande (krigsfolk, tjänstefolk o. d.) på slott l. borg l. gård tillhörande konungen l. adelsman l. högre ämbetsman o. d.; i fråga om sv. förh. sedan nyare tidens början särsk. dels om de olika samlingar av rättsnormer (från Gustav Vasas gårdsrätt 1544 t. o. m. Karl X Gustavs hovartiklar 1655) som konungarna l. olika hertigar utfärdat för sina hovtjänare, dels om den särskilda ordningsstadga (”Gårdsrätt eller husdisciplin”) som adeln 1671 lyckades få utfärdad att gälla för de underlydande på sina gårdar, vilken ordningsstadga gm resolution på ständernas besvär upphävdes redan 1675. Konungh Göstafs Gårdz Rätter. GR 16: 111 (1544). HT 1917, s. 298. —
(6 b) -RÄTTARE. rättare på en herrgård o. d. En gift medelåldrig Gårds-Rättare .. åstundar tjenst till nästa flyttning. DA 1808, nr 41, s. 4. PT 1894, nr 257 B, s. 1. —
(5) -SIDA. (gård- 1880. gårds- 1781 osv.) mot gården vettande sida (l. parti) av ett hus; vanl. i best. form. Bo åt gårdssidan. Bellman 5: 179 (1781). På gårdssidan åt norr satt Oskar Selamb på sin vanliga soffa. Siwertz Sel. 1: 22 (1920). —
-SKIFTE. (gårda- 1529. gårde- 1547. gårds- 1893 osv.)
1) (†) till 6: gårdsbyte. OPetri Tb. 278 (1529; uppl. 1929). Såsom hennes mandz egit b(re)ff Jnneholler och førmelde om samme gårde skiiffte. SthmTb. 11/6 1547.
2) (i sht i fackspr.) till 6 a: skifte av en egendom som ligger närmast gården, hemskifte; motsatt: utskifte; jfr -TÄKT o. GÅRD-MÅL. BtRiksdP 1893, Saml. 1. I. 2: nr 50, s. 1. Hellström NorrlJordbr. 261 (1917). —
(6 b) -SKRIVARE. (gård- 1556—1616. gårds- 1544—1908) (i fråga om ä. förh.) räkenskapsförare l. bokhållare o. d. på en (större) jordegendom (tidigast företrädesvis kungsgård l. adelsgods o. d.). GR 16: 65 (1544). En Frälse-Fogde eller Gårds-Skrifvare har lika så stor Penninge-Lön som en Härads-Skrifvare. DA 1772, nr 153, s. 2. Kristofer Polhem .. fick som gårdsskrivare på ett större gods göra skäl för födan. Grimberg SvH 371 (1908). —
(6 b) -SKRÄDDARE. (förr) skräddare anställd vid herrgård o. d. Merbe(mäl)te min Son, tienar för en gårdz skreddare widh Rostorp. VDAkt. 1661, nr 313. —
(5) -SKRÄPPA, r. l. f. (gård- 1908—1916. gårds- 1868—1905) växten Rumex domesticus Hartm.; jfr -LANS, -SYRA. Nyman VäxtNatH 2: 187 (1868). 2NF 23: 1145 (1916). —
(6 b) -SMED. (gård- 1890. gårds- 1808 osv.) (i sht förr) jfr -SKRÄDDARE. DA 1808, nr 42, s. 6. PT 1918, nr 261 A, s. 3. —
(6 b) -SNICKARE. (gård- 1890. gårds- 1808 osv.) (i sht förr) jfr -SKRÄDDARE. DA 1808, nr 13, s. 4. PT 1918, nr 261 A, s. 3. —
(6 a κ slutet) -SON. (i sht i Finl., mindre br.) son i gården. UrFinlH 271 (1744). Äldste gårdssonen. Topelius Vint. II. 1: 300 (1859, 1881). LfF 1897, s. 201. —
(1) -STOD. (gård- 1681—1691. gårda- 1681—1691. gårde- 1691. gårds- c. 1606—1730) [jfr fsv. garþsto, ställe för en gärdsgård] (†) viss längd gärdsgård (ss. enhet vid bestämmande l. fullgörande av stängselskyldighet); äv. [jfr sv. dial. gärdselsto i samma bet.] om märken efter en uppriven gammal gärdsgård. Skall och een gårdzstoodh wara trettie steegh. Lagförsl. 369 (c. 1606). En Gårda Stodh skal hålla 30 Störpaar, twå al(nar) emellan paret. Husesynsordn. 1681, § 16. Gamble gårds-stoder, der Vrminnes-häfd åkommin är, skola ock icke ogillade varda. Arnell Stadsl. 406 (1730). —
(6 b) -STÄDSEL l. -STÄDSLA l. -STÄDSLE. (gård- 1560. gårda- 1527—1540. gårde- 1537—c. 1630. gårds- 1538—1823) (†) jfr -LEGA o. GÅRDESTÄDE. GR 4: 337 (1527). Schmedeman Just. 6 (1537). GR 28: 257 (1558). Man skulle .. giffve så monge penninger i gårdestedzle, som man kunde köpe sig en gård före. HH 20: 67 (c. 1580). Strinnholm Vas. 3: 421 (1823; efter ä. handl.). —
(5) -SYRA, r. l. f. (gård- 1858. gårds- 1891) växten Rumex domesticus Hartm., gårdsskräppa. Nyman HbBot. 335 (1858). Post Ogräsv. 93 (1891). —
-STÖR, -TAL, se A. —
-TARV. (†) i uttr. till gårdstarv, till gårdens behov. Pröfva .. huru mycket (skog) til Gårdstarf behöfves. SkattläggnMethVesterNorrl. 1770, s. 15. —
(jfr 6 b, 7) -TIONDE, sbst. (†) kronotionde? Suen Pedhersson .. (skattar) for gårdz tiiondhen 8 marcer åll. SkaraStiftJordeb. 17 (1540). GR 22: 18 (1551). (Vi) efterlåte thenne vår troo tienere Sigge Svensson .. gårdztienden utöfver hele Kindehärett. Därs. 24: 380 (1554). —
-TJUV. (numera föga br.) hustjuv. Gårdztiwffwar, the ther anthen affhenda Hwsherranom någonting, eller genom sömpn och lätie försuma hans arbete och förkoffring. L. Paulinus Gothus ThesCat. 87 (1631). RARP V. 2: 281 (1655). Östergren (1926). —
-TJUVNAD. (gård- 1687. gårds- 1807—1926) (numera föga br.) hustjuvnad. FörarbSvLag 1: 23 (1687). Östergren (1926). —
(6 a) -TOMT. (gård- 1599. gårds- 1592 osv.) [fsv. gardstompt] BtSödKultH 12: 18 (1592). Grotenfelt LandtbrFinl. 30 (1896). —
(5) -TRAMPE. bot. växten Polygonum aviculare Lin., trampgräs; jfr -GRÄS, -KNÄA. NormFört. 30 (1894). 2NF 36: 147 (1923). —
(6 a) -TYP. (i fackspr.) typ av gård (med hänsyn till byggnadssättet o. anordningen av byggnaderna i förhållande till varandra). De svenska gårdstyperna. Nilsson FestdVard. 20 (1925). —
(6 a) -TÄKT. (i Dalarna o. Norrl.) närmast intill gården liggande (inhägnad) del av en egendom; gårdsskifte; jfr GÅRD-MÅL. Gårdstägten (till torpet) lärer innehålla omkring tolf qvadratrefvar till det mesta uppodlad jord .. Åker saknas. PT 1892, nr 142, s. 4. Därs. 1908, nr 63 B, s. 2. —
(5) -UTRYMME~020. en gårds(plans) utrymme; gård (med särskild tanke på dess utrymme). SFS 1870, nr 27, s. 21. Wrangel TessPal. 13 (1912). —
-VAKT. (gård- 1895. gårds- 1788—1921) (i Finl.)
1) person som vaktar gården (ser efter gården, då ägaren är borta); gårdskarl. HforsT 1863, nr 205, s. 4 (i bet.: gårdskarl). Hon hade ännu någonting att säga åt gårdsvakten, som kommit från Valkeiskylä för att se efter torpet. Tavaststjerna Aho Folkl. 82 (1886).
2) om gårdshund. Topelius Tb. 22 (1895; i bild, om samvetet). I skogsbygderna är .. (hunden) på en gång en trogen gårdsvakt och en nyttig, skällande fågelhund. Grotenfelt LandtbrFinl. 153 (1896). jfr: Man har redan brukat .. (lejon) såsom hundar til gårds-vakt. GT 1788, nr 59, s. 3 (möjl. med abstr. bet.). —
-VAR, se A. —
(4 a) -VIOL, äv. -FIOL. (†)
1) växt av släktet Cheiranthus Lin., lövkoja, gyllenlack. Franckenius Spec. D 1 a (1638). Rålamb 14: 59 (1690).
-VÄG.
1) till 5; i sg. best.: vägen över gården, bakvägen. Jag skulle just hem till Carlberg, och kom ut gårdsvägen från Lauras schweitzeri. Hedberg Blom. 19 1862). Strindberg Kamm. 1: 26 (1907).
2) till 6 (a): från större väg (landsväg, byväg o. d.) avtagande väg till en enskild gård (särsk. herrgård o. d.). Östergren (1926). —
-VÄRDINNA. (gård- 1676. gårds- 1740—1907)
1) (†) till 6 a: hyresvärdinna? Nerwahrande hans werdh Petter Larsson Grell Archliemästare på Kongl. Amiralitetet sampt hustru Sahra Erichzdotter hans Gårdwerdinna. BoupptSthm 24/3 1676.
2) (i Finl.) till 6 a o. b: husmoder på en gård. ZCygnæus (1740) hos Cygnæus 11: 6. Rönnberg Bredbolstad 18 (1907). —
-VÄRDE.
1) (†) summa för vilken en gård köpes (säljes). (Till skuldens betalande tages) af gårdzwerde, effter inthet annatt finnes. BtÅboH I. 2: 66 (1624). (Han) begärte .. arrest på gårdswärde, som Mag. Ringius är skyldigh till räntemästaren. ConsAcAboP 5: 13 (1679).
2) (numera knappast br.) taxeringsvärde på en gård. Stadens gårdsvärden voro till beskattning icke högre upptagna än 35- till 50-daler. Widmark Helsingl. 1: 364 (1860). —
-ÄGARE. (gård- 1779—1873. gårds- c. 1786 osv.) person som äger gård; särsk. om fastighetsägare i stad o. d. SP 1779, s. 363. PT 1910, nr 98 A, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content