FORKA (fo`rka Weste), v.2
Etymologi
[sv. dial. (Hälsingl., Dalarna, Medelp., Jämtl., Västerb.) forka, fark, faurska, forska; möjl. till fsv. prep. for (se FÖR, prep., FÖRE, prep.); jfr SBugge i Landsm. IV. 2: 51 (1882)]
(†) eftertryckligen framhålla (ngt för ngn), urgera; (med iver) förmana l. varna l. avråda (ngn); tala l. plädera (för ngn). Ty måste iagh fast för honom forka, / Att han nu will undsättia migh een (häst). Rondeletius 35 (1614). (Sv.) Forcka, (lat.) Magnopere hortari, præcipere, adhortari, dehortari, commonere. Schenberg (1739). (Sv.) Forka (mana) för en, (t.) für einen sprechen. Lind (1749). Weste (1807; med hänv. till pocka).
Särsk. förb.: FORKA FÖRE. (†) (Sv.) Forka enom före, skärpa enom bodet, (eng.) To urge, to press home, (lat.) urgere. Serenius (1741).
