[jfr ä. t. fortun, av fr. fortune, av lat. fortuna (se FORTUNA); jfr BONNE-FORTUNE]
(†) (god) lycka, framgång; utkomst, (goda) förmögenhetsvillkor; särsk. ofta i vissa uttr., i sht göra god fortune, söka sin fortune. At han .. widh thetta .. Konungzlighe Hofwet (i Stockholm) sin Lycka och Fortun sökia skulle. Emporagrius CPiper D 1 b(1650). Mijn wederwärtige fortun, och högste nöd drifver mig till att åter igen knäfalla E. K. Maj:t. HSH 3: 125(1657). Carlén Skuggsp. 1: 201(1861, 1865). LoW(1911). — särsk. konkret: förmögenhet. VexiöBl. 1820, nr 41. Ägare af en bland de största fortyner i landet. AB 1846, nr 57, s. 2.
Avledn.: FORTUNERA, v. [jfr lat. fortunare] (†) skänka lycka l. framgång, gynna. HSH 7: 142(1637). Då jmedler tijdh lyckan har them dristige och dierfe fortunerat. VDAkt. 1699, nr 174.
