SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
FRAGIL fraʃi4l l. -gi4l, adj. -are.
Etymologi
[jfr t. fragil, fr. fragile; av lat. fragilis, till stammen i frangere, bräcka, bryta (se BRÄCKA, v.); jfr FRAGMENT, FRAKTION, FRAKTUR]
(numera nästan bl. i fackspr.) skör; bräcklig; ömtålig. Fragila växtdelar. SP 1779, s. 873. Svaga och nedsatta personer af fragil konstitution. 2NF 2: 615 (1904).
Avledn.: FRAGILITET, r. (nästan bl. i fackspr.) bräcklighet, ömtålighet. Andersson (1845). 2NF (1908).
Spoiler title
Spoiler content