SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
FRAM ssgr (forts.):
FRAM-GÅNGEN, p. adj. [till FRAMGÅ I 1] (†) som djärvt, utan tvekan l. räddhåga går fram, djärv, modig; som förstår att hålla sig framme. Den mannen är altid framgången, .. han wil altid hålla sig främst. Pfeif 259 (1713). Huru härdige, framgång(n)e och behiärtade de sig mången gång betedt. Wettersten Forssa 3 (c. 1750).
-GÖRA. (†)
1) till 3 g: erlägga, utgöra (skatteprestation o. d.). BtFinlH 2: 105 (1551). Huilcke häreder som till Calmar Befestningh j thette år theris Dagzwärcken framgöre schole. HB 2: 125 (1579). VDAkt. 1691, nr 96.
2) till 4: göra färdig(t), slutföra, fullborda; värkställa; företaga. Ebr. 9: 18 (NT 1526). (Det höves oss ej) att göre thet til baka then ena daghen som wij then andra haffua framgiort. GR 6: 334 (1529). Hurv han sin rese wel framgiort haffuer. BtFinlH 3: 46 (1535). Rudbeckius KonReg. 185 (1615).
3) till 5: framskaffa, skaffa fram. The framgiorde någhra falska åklagare (mot Stefanus). LPetri 3Post. 18 a (1555). bildl. övergående i bet.: förmå l. komma (ngn att göra ngt). At tu ther medh (dvs. medelst altarets sakrament) warder tögd och framgiord til at betenckia sådana welgerning och stora Gudz nådh. LPetri Luther Nattv. E 1 b (1558).
(3, 5) -HALA, -ning.
1) hala fram(åt). Skutorna framhalades långs efter stranden. Strinnholm Hist. 2: 295 (1836).
2) (†) förhala. Borgmestarevalet vore alt för lenge framhalet, att the uti 2 åhr ingen hafva valt. RP 8: 224 (1640). Strinnholm Vas. 2: 226 (1820; arkaiserande).
(1) -HALT, adj. om fyrfotadjur, i sht häst: halt på ettdera frambenet l. båda. Nordforss (1805).
(3, 5) -HAVA, -else (†, Linc. (1640), Lind 1: 171 (1749)). jfr HAVA FRAM.
1) (numera nästan bl. i högre stil, föga br.) (i bestämt syfte, ofta i samband med ngn ceremoni) föra l. leda (ngn) fram (till l. inför ngn, inför domstol o. d.); äv. i överförd o. bildl. anv. 1Tess. 4: 14 (NT 1526). Männenar wordo fram haffde för Konungen. Dan. 3: 13 (Bib. 1541). Schroderus Os. 1: 555 (1635). De brotslige framhades och bekände. Dalin Hist. III. 1: 330 (1761). Emedan jag som barn egde godt gehör och god röst, framhades jag stundom att för främmande sjunga. KLilljebjörn Hågk. 10 (1838). I hvitt framhafves du till dopet; och detta är .. symboliskt. Tegnér (WB) 8: 381 (1839). Klandras det, som stulet är, och säger man sig det köpt hafva .. då skall .. fångesmannen eller vittnen framhafvas. SFS 1864, nr 11, s. 108. Ja nu vill jag lemna mitt ridsto och bedja läsaren förlåta, att jag framhaft något så obetydligt. Lilljebjörn Minn. 146 (1874).
2) (numera föga br.) bära fram, sätta, ställa l. lägga fram, taga fram (ngt); komma fram (l. laga att ngn kommer fram) med (ngt); äv.: framlämna (brev o. d.). RA 2: 274 (1569). Då framhades något kopparmyntt. RP 1: 11 (1626). Det Bref Församblingen .. till .. Consist. affärdat, hwilket lärer antingen af Hr Per framhafwas eller med Posten öfwersändas. VDAkt. 1709, nr 170. Nu fick Frödelius tillsägelse af Wirsén sjelf, att framhafva handlingarna. Crusenstolpe 1720 226 (1837). Tärningarne, som under desserten framhades. Rydberg Ath. 160 (1859).
3) (†) laga att (ngn, sällan ngt) vinner framgång l. kommer att intaga en framstående l. ärad plats o. d.; befordra; gynna. Herren haffuer fram hafft wåra rettferdigheet. Jer. 51: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: låtit vår rätt gå fram). (Även i valriken har) mestedeels warit brukeligit at Konunge Söner fram för andre pläge drages och framhafwes til thet Konungzlige wälde och Regemente. Chesnecopherus Skäl A 2 b (1607). För gåfwor, mutor och skencker skul warder offta then owerdige och odugelige framhafd och befordrad. Swedberg Dödst. 424 (1711). Atterbom Siare 5: 172 (1849).
4) (numera nästan bl. i högre stil, mindre br.) skaffa (ngt dolt, obeaktat o. d.) fram i dagen l. ljuset; vanl. i överförd anv.: fästa uppmärksamheten på, påvisa; ofta i förb. framhava i (dags)-ljuset, i dagen o. d. Misgerningen (skall bliva) försonat, och then ewigha rettferdigheten framhaffd. Dan. 9: 24 (Bib. 1541; kvarstående i Bib. 1917). Sådant bör .. rätteligen nyttias, til sanningens framhafvande och at främja rättvisan. Nehrman PrCiv. 424 (1751). Härvid undanstulo Heloterne mycket, som de försålde åt Ægineterna, men mycket som de icke kunde dölja, framhafde de. Carlstedt Her. 3: 384 (1833). Oriktigheten .. (har) blifvit än mera klart framhafd i dagen. Fryxell Arist. 3: 30 (1846). Att i ljuset framhafva bortglömda litterära förtjenster. BL 15: 46 (1848).
5) (numera knappast br.) framställa, framlägga (ett sakförhållande, skäl l. bevis inför domstol o. d.); förebringa l. andraga (ngt). RA 3: 179 (1593). Jag skall i nästa Consistorio framhafva saken. Porthan BrefCalonius 405 (1797). Enskildheternas framhafvande och afgörande borde aldrig hos Ständerna förekomma. Rydqvist Tid. 2: 193 (1840). Alla .. framhafda skäl och invändningar. Strinnholm Hist. 3: 781 (1848). (Historierna) vidröra sådana förhållanden .., som man ej gerna kan framhafva i skrift. HLilljebjörn Hågk. 2: 9 (1867). Hahnsson (1888).
6) (†) framhålla, framhäva. Verelius 53 (1681). Den sida af Christendomen, kyrkan starkast framhade, var välgörenheten. Strinnholm Hist. 3: 250 (1848).
7) (†) skapa, frambringa. Sylvius Mornay 153 (1674). Med it Ord framhade (Gud) / Then Grundwal hwar uppå han Iord och Himmel lade. Spegel GV 56 (1685).
(3) -HETSA, -ning. hetsa fram; stundom: (upp)ägga l. driva (ngn till att göra ngt). Styrcker och framhijtzar någhon til at göra enom skadha. LPetri Mandr. B 2 b (1562). Geijer I. 1: 137 (1818).
(1) -HJUL. om vartdera av de främre (främsta) hjulen på vagn o. d. l. om det främre hjulet på cykel o. d. Triewald Förel. 1: 273 (1728, 1735).
-HINNA, v.
1) (föga br.) till 3 g: hinna fram, (i tid) anlända (till ngt, äv. ngn); i förb. framhinna till äv.: (i tid) uppnå (ngt); äv. abs.: nå l. komma fram; äv. bildl. HH 20: 358 (c. 1640). Svenska flottan (hade) skjutit på så långt håll, att kulorna ej framhunnit. Adlerbeth Ant. 1: 179 (c. 1792). De först framhunna ställa sig omkring Astolf. Atterbom 2: 426 (1827). En sådan menniska .. är ej beredd att gå hädan, om hon än framhunne till den högsta ålder. Wallin Rel. 3: 351 (1829).
2) (†) till 4, i förb. framhinna med (ngt l. att göra ngt), orka med. ConsAcAboP 1: 515 (1652).
-HJÄLPA.
1) (†) till 3: fortskaffa (ngn l. ngt). Derföre skole ordineres Gästgiffuere .., Så att then wägfarende .. kunne blifue framhulpen. SUFinlH 2: 124 (1604). Ordres woro alt hwad intet framhielpas kunde att förbränna. KKD 2: 62 (1708). Lind 1: 738 (1749).
2) (numera mindre br.) till 3: understödja (ngn l. ngt); med avs. på person äv.: hjälpa (ngn) till ngt, i sht försörjning l. befordran l. lycka, hjälpa (ngn) fram i världen; med avs. på sak äv.: befrämja (ngt). Alexander .., hwilkens Victorier äfwen hans Fiende hafwer sielff framhulpit. Sylvius Curtius 515 (1682). Stipendier .., hvarmed de fattige Flitige kunna någorlunda framhielpas. VDAkt. 1731, nr 232. Så mycket godt finnes att i denna värld framhjälpa, så mycket ondt att motarbeta. Verd. 1892, s. 216. särsk.
a) (†) refl.; stundom: reda sig, ”klara sig”. Lagerström Bunyan 1: 127 (1727). Ingen är svårare discipel än den som icke vil lära, utan menar han kan ändå framhjälpa sig. Rydén Pontoppidan 312 (1766). Leopold 4: 347 (c. 1820).
b) (†) med saksubj.: gagna. Sylvius Mornay 103 (1674).
3) till 5: hjälpa (ngn) fram (ur ngt l. undan ngt); numera i sht (äv. i bild) med avs. på foster vid förlossning. (Mannen som) hade honom vthur Lijffzfahran framhulpit. Sylvius Curtius 560 (1682). Skolläraren bör .. göra jordgummans tjenst, då hon framhjelper det fullgångna fostret i dagen. SvLittFT 1838, sp. 500. DuodSanal. (1889).
(3, 5) -HOPPA. hoppa fram. Komma framhoppande.
(3) -HÅLLA, -ning (mindre br., Hamb. (1700)). [fsv. framhalda]
1) (numera mindre br.) hålla fram(sträckt); sträcka fram, räcka fram. (Då) dölgde jag .. (den handsken) och framhöll den gule. Dalin Arg. 2: 184 (1734, 1754). (Pilarna) fastnade i den framhållna skölden. Kolmodin Liv. 1: 171 (1831). Klint (1906).
2) fästa uppmärksamheten på (ngt); framhäva, understryka, dröja vid, poängtera, markera, betona; påpeka. Han framhöll de olägenheter som därav skulle följa l. den omständigheten att osv., framhöll såsom bevis på sin oskuld l. såsom obestridligt att osv. Geijer I. 6: 5 (1839). Presternes skyldigheter framhållas med strängaste allvar. Svedelius i SAH 49: 131 (1873). Särskildt vilja vi framhålla, att vårt (fonetiska betecknings-)system .. gör anspråk på att vara naturligt. Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. IV (1885). I trontalet .. framhöll konungen .. nödvändigheten att ordna vårt försvar. De Geer Minn. 2: 115 (1892). särsk.
a) språkv. med avs. på stavelse l. ord som (särsk. i vers l. rytmiskt tal) i förh. till de omgivande framträder med starkare accent; vanl. i p. pf., motsatt: undanhållen. Kræmer EnstafvOrd 3 (1882). I satsen få endast de ord, som för tillfället äro framhållna (huvudord), behålla .. denna accentform. LoW Inl. 24 (1911).
b) med beröm l. ss. en förebild utpeka l. omnämna (ngn, stundom ngt); förr äv.: utmärka, hedra l. ära (ngn), prisa (ngn, stundom ngt); visa (ngn) gunst o. bevågenhet, favorisera l. gynna (ngn, stundom ngt); stundom refl. För att reta mig framhåller hon numera alltid Gustav. Balck Ridd. E 8 a (1599; refl.). Hon .. som tilförenne hade warit een Ehrlig gifft mans hustrw, och framhållen Qwinna wthi sin förriga bygdh. VDAkt. 1657, nr 290. Den tid, då Stjernhjelm var framhållen, men Oxenstjerna tillbakasatt af drottning Kristina. Fryxell Ber. 14: 91 (1846). (Bibelnämnden) framhåller betala och befalla i tid och otid .. utan sinne för grundtextens skuggningar. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 507. (Wetterstedt) framhölls .. såsom ett föredöme härutinnan för öfrige .. ämbetsmän. Forssell i 3SAH 3: 454 (1888). Han förstår att framhålla sig själv. Auerbach (1908).
c) i utvidgad anv., särsk. i fråga om intryck på synsinnet, i sht med saksubj.: göra (ngt) mera framträdande, låta (ngt) skarpt l. tydligt framträda. Hon bar en åtsittande dräkt, som framhöll kroppens linjer. (Vägg-)Ytorna .. framhållas .. genom en lämplig ramornering. Hahr ArkitH 123 (1902).
3) (†) intr.: fortfara l. fortsätta (med ngt l. att göra ngt), framhärda (i ngt); vanl. följt av prep. med l. i. (Kristus vill icke) at wij vthi syndenne bliffua eller framhålla skole. LPetri 1Post. d 1 a (1555). AAAngermannus FörsprDan. b 8 a (1592).
(1) -HÅR. hår (naturligt l. löshår) framtill på huvudet; jfr PANN-LUGG. Kyrkiones Brudskruds tillbehör .. (bl. a.) 1 st. Brude-hår, af fram- och bakhår och 2 lösa låckar. Fatab. 1917, s. 59 (1734). Framhåret hade hon redan kvällen förut lagt i pappiljotter. Westermarck Ulr. 160 (1900).
(5) -HÄMTA, -ning.
1) hämta l. taga fram (ngt ur ngt); taga ut och bära fram (ngt); framskaffa (ngt l. ngn); ofta bildl. (Han) begärte .. få förswara sigh skriffteligen och framhempta sine attestanter. ConsAcAboP 5: 489 (1685). Acrel PVetA 1767, s. 12. Tvenne skrudar, som .. / Voro af Dido en skänk, framhämtar Eneas. Adlerbeth Æn. 286 (1804). Öfningarna uppställdes i sådan följd, att lärjungarne själfva derur liksom framhemtade regeln. PedT 1891, s. 407.
2) (i Finl.) bära fram; framlämna(ngt). (Han uppmanade oss) at framhämta tack-offer för en väl och lyckligt överstånden resa. HForsius (1757) i BtHforsH 2: 124. I fyrkantiga karotter framhämtas diverse ätbart. CMStålhammar (1838) hos Nordman Borgå 137. Hahnsson (1888).
(1) -HÄRD. metall. på smält- l. masugn: förhärd. Rinman 1: 547 (1788). Sjelfva smältrummet (härden) .. framskjuter ett stycke utanför ugnens framsida (bröstet) till en s. k. framhärd. NF 8: 1328 (1884).
(3) -HÄRDA, -an (numera bl. tillf., Balck Ridd. A 3 a (1599), APaulinus (1730) i UrFinlH 270), -else (numera knappast br., Schroderus Liv. 629 (1626), Högberg Baggböl. 1: 193 (1911)), -ning (bl. ngn gg ss. första led i ssgr, Wulff Värsb. 122 (1896: framhärdningskraft)). (pr. sg. -er c. 16091627)
1) envist o. oförtrutet fortsätta l. fortfara (med) l. ståndaktigt förbliva l. fasthålla (vid ngt); hålla ut (i ngt); vanl. med prep. i (uti), förr äv. med l. vid (framför inf. äv. till); äv. abs. Han framhärdar i sin villfarelse, sin vägran, sitt beslut, sitt ungkarlsstånd. Han framhärdade i att neka till förseelsen. (Att) Konung Ahas .. j Synden framhärdadhe. Lælius Bünting Res. 1: 167 (1588). The Spanier och thet andre krijgsfolcket .. framhärdade medh stormande, och wende icke åter, förr än the hadhe bekommit heela stadhen vnder sigh. Schroderus Dress. 238 (1610). Deregenom Stockholm hvar så framhärdes blifver handelslöst. AOxenstierna 2: 205 (1614). Apostlarna .. framhärdade til at predika .. Christi Ewangelium. Schroderus Os. 1: 21 (1635). (Munken) förmärkte, at jag vid min (protestantiska) tro framhärda ville. Humbla Landcr. 195 (1740). När vi framhärdat i tron på Kristus till lifvets slut. Kat. 1878, nr 209. Janzon Prop. 2: 17 (1908). (†) Wackert Wäder .. wil framhärda med första (mån-)Qwarteret. Riddermarck Alm. 1696, s. 34. särsk.
a) (i skriftspr., numera föga br.) med inf. utan föreg. prep. Obotfärdige Menniskior .., hwilke .. framhärda at söla sigh vthi Synden. Schroderus Os. III. 1: 278 (1635). Arnell Moore 1: 77 (1829). Heidenstam Folkung. 1: 329 (1905).
b) (†) tr.: envist l. oförtrutet fortsätta (ngt) l. med (ngt) osv.; (intill dess slut) uthärda l. fördraga (ngt). ConsEcclAboP 429 (1660). (Dessa makars) framhärdade oenighet. VDAkt. 1710, nr 203. Jag måste .. försöka framhärda dagarne med tålamod. Lundgren MålAnt. 2: 71 (1858, 1872).
c) (†) i p. pr. ss. adj.: förblivande, fri från förändring(ar) l. växling(ar), orubblig. Min Nådigeste Drotning .. (tillönskas) itt framherdande, rolighit och fridsampt Regemente. L. Paulinus Gothus ThesCat. Föret. B 2 b (1631). Med fromt, framhärdande beslut, att först söka Guds rike och hans rättfärdighet. Wallin 2Pred. 1: 173 (1821).
d) (†) i p. pf. ss. adj.: förhärdad; orubblig (i sitt beslut o. d.). Swedberg Cat. 577 (1709). (En) obotferdig och framherdad syndare. Dens. Dödst. 501 (1711). Weise 2: 194 (1771).
2) [eg. specialfall av 1] (numera bl. ngn gg i mycket ceremoniöst l. ålderdomligt språk) i avslutningsfraser i brev: förbliva. Jagh framherdar vthi then wanlige broderlige kärleck .. som Jagh altid til E(ders) K(ärlighet) hafft hafwer. Gustaf II Adolf 560 (1624). Linné Bref I. 1: 1 (1752). Med utmärkt högaktning har jag äran framhärda Högädle och Vidtberömde Herr Professorns ödmjukaste tjenare. Retzius BrefFlorman 22 (1821). Castrén Res. 2: 351 (1847). Berndtson (1880).
-HÄRDELIG. (-härdel- 15961794. -härdl- c. 16901695) [till -HÄRDA] (†)
1) = -HÄRDIG 1. Öffuergiffua sin nästa och skadha henne .. aff vpsåt och (vara) ther vthinnan framhärdeligh. Balck Musæus M 1 a (1596). Iag (är) framhärdligt hennes träl. Rudeen Vitt. 187 (c. 1690). Vi (böra) ej föreställa Oss, at detta Folk .. skulle framhärdeligen vilja låta sig öfverväldigas af Utländska Moder. FörordnYppigh. 1794, s. A 2 b; jfr 2.
2) = -HÄRDIG 2. L. Paulinus Gothus MonTurb. 87 (1629). Dessa (makar) .. hafva i flera åhr lefvat i framhärdelig osämja. VDAkt. 1783, nr 120.
-HÄRDIG. [till -HÄRDA] (†)
1) om person: ihärdig, uthållig, ståndaktig, outtröttlig; orubblig l. fast (i ngt); hårdnackad, envis; ofta i förb. vara framhärdig, framhärda (i ngt). Vthi strijdhen .. modighe och framhärdighe. Schroderus Liv. 402 (1626). Wara .. vthi sin meeningh framhärdig. Girs G1 87 (c. 1630). Ifver att framhärdigare fortsätta belägringen. Kolmodin Liv. 2: 162 (1832).
2) om sak l. förhållande: (envist l. ihärdigt) fortsatt, vidhållen, ihållande, beständig, oavbruten. Een framhärdigh synda wahna. Sylvius Mornay 293 (1674). Uppå sitt framherdiga nekande. VRP 17/10 1739. Lantingshausen Young 1: 46 (1787). särsk. ss. adv. i bet.: oavbrutet, alltjämt, allt framgent, fortfarande. Brenner Dikt. 1: 147 (1700, 1713). Den stora omwårdnad och godhet som k(ära) Bror alt framhärdigt drager för mig. KKD 6: 249 (1714). Så skal jag dig framhärdigt mista? / Får jag dig aldrig här igen? Nordenflycht Turt. 17 (1743).
-HÄRDIGHET. (†)
1) till -HÄRDIG 1. Landzhöffdingens framherdigheet. Schroderus Liv. 576 (1626). Kindblad (1871).
2) till -HÄRDIG 2. Underverkens långa kedja, som räcker från himlen alt intil jorden, uti alla tiders framhärdighet. Lantingshausen Young 1: 109 (1787).
3) (numera knappast br.) fys. tröghet. JernkA 1829, Bih. s. 6. I sjelfva verket skulle kroppen till följd af sin framhärdighet .. framgå i rät linie. NF 1: 1490 (1876). JernkA 1900, s. 392.
-HÄRDLIG, se -HÄRDELIG.
(1) -HÄST. om häst med avs. på plats i spann. Lind 1: 1750 (1749).
(3) -HÄVA, -ning (föga br., Wulff Värsb. 15, 41 (1896)). [i huvudanv., bet. 2, efter d. fremhæve l. t. hervorheben]
1) (numera knappast br.) häva l. lyfta l. kasta fram (ngt). Lidner 1: 196 (1788). Väl hafva sedan dess tidens böljor framhäft många nya föremål. Fries i SAH 23: 224 (1847).
2) framhålla (se d. o. 2). Man nödgas framhäfva .. (institutionernas) brister. Palmblad Norige Bih. 138 (1847). Bland 1700-talets författare bör framför alla Dalin framhäfvas såsom i viss mån skapare af den tidens prosastil. NF 15: 1052 (1891). Inskärpande och framhäfvande af sedelärans grundsanningar. PedT 1893, s. 445. särsk.
a) (mindre br.) språkv. med avs. på stavelse l. ord (särsk. i vers l. rytmiskt tal) som i förh. till de omgivande framträder med starkare accent; vanl. i p. pf., motsatt: undanhållen. Pauserna bliva större äfter kraftord och mällan framhävda närstående huvudord, än mällan de undanhållna orden inom satsen. Wulff Värsb. 22 (1896). jfr: Fraseringskonsten, eller konsten att vid exekutionen af musik riktigt framhäfva fraserna. NF 14: 179 (1890).
b) med beröm l. ss. en förebild utpeka l. omnämna (ngn, stundom ngt); äv. refl. Ännu vore att af dessa rent lyriska dikter framhäfva ”Vindroppar”. GHT 1897, nr 8, s. 1. (C. v. Hötzendorf) älskar ej onödigt prål och vill ej gärna framhäfva sig själf. Hildebrand Donaumon. 112 (1915).
c) i utvidgad anv.; särsk. i fråga om intryck på synsinnet. Geijerstam FattFolk 1: 138 (1884). Den vackra drägten .. framhäfde än mera .. lemmarnes skönhet. Heidenstam End. 119 (1889). De fördjupade linierna (vid stengravyr) framhäfvas genom förgyllning eller målning. NF 15: 477 (1891). Johans karlaktighet (är) bra naivt framhävd genom ett ideligt svärande. SvLittH 2: 319 (1919).
(1) -I, äv. -UTI.
I. prep., se FRAM 1 a, 2 a.
II. adv.: i främre delen av ngt, framtill i ngt. Ambassadeurerne satte sig i Konungens vagn, och Senatorerne fram uti. Nordberg C12 1: 508 (1740). Åka framuti. Sundén (1885).
(1) -IFRÅN.
I. (föga br.) prep.: från framsidan av (ngt); från (ngt som är beläget framför ngt). Hahnsson (1888).
II. adv.: från framsidan. Juslenius 78 (1745). Straxt skickas en tropp att framifrån utlocka fienden. Kolmodin TacAnn. 1: 126 (1833). Hon (dvs. skogsrået) är .. öfvermåttan fager och yppig, sedd framifrån. Wennerberg 3: 206 (1883).
(3, 5) -ILA. ila fram, skynda fram; ofta oeg. o. bildl. Kellgren 3: 114 (c. 1790). (Hermione) sjönk sanslös i sina framilande väninnors armar. Rydberg Ath. 360 (1859). Den rastlöst framilande tiden. Rundgren Minn. 2: 72 (1883).
-JAGA.
1) till 3: jaga l. snabbt driva (ngn l. ngt) fram l. framåt. Wikforss 1: 802 (1804). Snart, framjagadt af de gnisslande vindarna, höjer .. (fartyget) sig. Palmblad Nov. 2: 237 (1819, 1841). De körde hem från stan .. med tömlyckan i högsta hugg över de ursinnigt framjagade djuren. Högberg Frib. 6 (1910).
2) till 3: med jäktande hast färdas fram(åt), jaga l. skynda l. ila fram l. framåt. Kullberg Portf. 190 (1847; bildl. om farsot). Framjaga .. till häst. LoW (1862). Skall hvinande vinterstorm / framjaga. Tigerschiöld Dikt. 2: 111 (1891).
3) (föga br.) till 5: hastigt tvinga l. pressa fram (ngt). Tårar .. som passionerna framjaga. Knorring Skizz. II. 2: 290 (1845). Hvad hans ord icke förmådde, det framjagade Karl den elftes. Fryxell Ber. 15: 83 (1848). Hahnsson (1888).
(5) -JOLLRA. jollra fram. Wallenberg Gal. 201 (1771; uppl. 1921).
(3, 5) -KALLA, -else (numera föga br., SD(L) 1897, nr 551, s. 4).
1) kalla fram (ngn), uppmana (ngn) att träda fram; äv. (i sht förr): kalla tillstädes (ngn frånvarande), befalla (ngn) att infinna sig, efterskicka l. inkalla (ngn). När .. (skyttarna) till mustringen .. fordras eller framkallas kunne. GR 23: 347 (1552). Framkallade herolden (på riddarhuset) Erich Jöransson .. (m. fl.), huilke .. aff H: K: Mt wordo slagna till Riddare. RARP 1: 65 (1627). Franska konungen .. kunde (trots förbundet icke) befalla den svenska, likasom en adelsman framkallar sin bonde till arbete på herregården. Fryxell Ber. 15: 30 (1848). Julvätten .. framkallades att aflägga redogörelse (inför bärgakungen). Rydberg Vigg 18 (1875). särsk.
a) (numera mindre br.) med avs. på skådespelare l. konsertgivare o. d.: framropa, inropa. JournLTh. 1813, nr 2, s. 3. SD(L) 1898, nr 368, s. 4.
b) med avs. på andeväsen o. d.: frammana. Kellgren 2: 94 (1787). Schamanen uppstämmer en .. sång, hvari han med mäktiga ord framkallar andarne. Castrén Res. 2: 165 (1846).
c) oeg. o. bildl.; ofta: skaffa fram; framlocka; framtvinga.
α) (föga br.) med materiellt obj. Wallin 2Pred. 2: 172 (1822). Det, som framkallar .. (dessa alger) till existens, är luft och ljus och värme. Agardh Bot. 2: 129 (1832).
β) med immateriellt obj., ofta fysiska l. psykiska krafter: väcka (till liv), uppbåda, ”mobilisera”; uppbjuda. Eurén Kotzebue Orth. 1: 39 (1793). (Denne läkare förstod) konsten att framkalla naturens egen läkande kraft. BL 12: 210 (1845). Jag har oupphörligt haft till ändamål att framkalla de studerandes egen tankekraft. Hwasser VSkr. 1: 214 (1847). Att .. gripa in i verkligheten, för att omgestalta den till något sannare och skönare, det framkallar alla tröghetens, vanans och ondskans magter till förtvifladt motstånd. Rydberg Ath. 222 (1859).
γ) med avs. på psykisk föreställning; stundom: frammana; äv. med personsubj. (jfr b). Leopold 6: 62 (1798). Framkalla någon gång för tanken din sista dag, som vore den redan förhand. Lehnberg Pred. 1: 89 (c. 1800). Följande morgon när han vaknade, sökte han .. framkalla gårdagens händelser och personer. Strindberg Fagerv. 176 (1902). Artalet 1809 framkallar för oss svenskar minnet af en stormupprörd tid. LfF 1909, s. 81.
δ) (numera föga br.) låta bliva till, skapa; uppväcka. Bælter GudsS 14 (1751). Freden i Tilsit framkallade Hertigdömet Warschau. SvLittFT 1835, sp. 295. Straxt utom Paris hade Louis Napoleon framkallat konstgjorda sjöar och berg till Pariserboarnas stora nöje. Bremer GVerld. 1: 150 (1860). Försynen framkallar stundom snillen, som hafva ett skickelsens uppdrag .. att fullgöra här i verlden. Rydberg RomD 7 (1876). Nordenskiöld Periplus 76 (1897).
2) i överförd anv. med den urspr. bet. starkt förbleknad l. försvunnen: väcka (till liv), förorsaka, föranleda, åstadkomma, vålla; vanl. med saksubj. Framkalla obehag, missnöje, förvåning, uppståndelse, panik, sympati, entusiasm, jubel. Mina ord framkallade en blygselns rodnad på hans kinder, framkallade ett vredesutbrott. Skörbjugg framkallas av brist på C-vitaminer i födan. Lanærus Försök 98 (1788). Motsatserna .. framkalla hvarandra. Geijer I. 1: 40 (1818). En lågande sol framkallar ett öfvermått af det fysiska lifvet. Dens. II. 1: 32 (1825); jfr 1 c α. Tidens dåvarande skaplynne var .. föga egnadt att framkalla sånger och visor. Wirsén i 3SAH 2: 366 (1887). Omljud, framkalladt af i eller j. FoU 16: 9 (1903).
3) åstadkomma att (en dold l. osynlig bild o. d.) tydligt framträder för ögat.
a) (i sht i fackspr.) befria en målning (i sht en tak- l. väggmålning) från övermålning l. kalkning o. d., framknacka, blotta. Det gamla taket med .. sina diskreta färger har framkallats bakom en .. påmålning. SD(L) 1895, nr 339, s. 5. PT 1913, nr 157 A, s. 2.
b) i sht fotogr. med hjälp av kemiska medel komma den gm ljusets invärkan erhållna s. k. latenta bilden å en exponerad fotografisk plåt l. film l. en å framkallningspapper tagen fotografisk kopia att framträda; äv. i fråga om synliggörande av sympatetisk skrift o. d.; stundom (vard.) abs. Har fröken framkallat det där gruppfotot, den där plåten än? Sympathetiskt bläck kallas sådant, som kan påsättas papperet utan att det synes, och sedan med andra medel framkallas. Berzelius Kemi 3: 186 (1818). Wrede ÅrsbVetA 1840, s. 33 (med avs. på dagerrotypi). Nyblæus Fotogr. 3 (1874). Han framkallar själf plåtarna. PT 1901, nr 244 A, s. 2.
-KALLARE, r. l. m. fotogr. till -KALLA 3 b, = -KALLNING 2. Roosval Schmidt 6 (1896).
-KALLNING. i sht fotogr. till -KALLA 3 b.
1) abstr.: handlingen att framkalla l. förhållandet att framkallas. Nyblæus Fotogr. 4 (1874).
2) konkret: kemiskt medel varmed filmer o. plåtar samt å framkallningspapper tagna kopior framkallas; i sht i ssgr; jfr -KALLARE. Nyblæus Fotogr. 78 (1874).
-KALLNINGS-PAPPER. fotogr. kopiepapper varå bilden (tydligt) framträder först efter framkallning; motsatt: utkopieringspapper. Roosval Schmidt 281 (1896).
-KALLNINGS-VÄTSKA. i sht fotogr. TT 1875, s. 237. Många sympatetiska bläck bestå af en enda vätska, under det att andra utgöras af två, skrif- och framkallningsvätskan. AHB 122: 61 (1885).
(3) -KAMMA, förr äv. -KÄMMA, -mning. kamma fram; nästan bl. i p. pf. Linc. (1640; under propecto). Håret var framkammat vid tinningarna. Högberg Utböl. 2: 53 (1912).
(1) -KAMMARE.
1) (förr) i boningshus på landet av ä. typ: tvärsigenom huset gående, innanför vardagsrummet, ”stugan” (dvs. å motsatt sida mot dennas huvudingång) belägen kammare; äv. om vardera av de två kammare som kunde erhållas gm den beskrivnas tudelning i husets midtlinje. Hagström Herdam. 2: 142 (cit. fr. c. 1650). Att Dom Kyrko-Klåckaren blir anbefalt .. Jnnehafva Kyrko-Nycklarne uti sin Fram-Kammare, och icke låta them .. ligga .. till hands på Kackel-ugnen, straxt inom sin Stugu-dörr. VDAkt. 1779, nr 271. TurÅ 1918, s. 66.
2) (†) förmak. När jagh .. qverulerade heemma hooss Höghwyrdige Fadren (dvs. biskopen) i dhess framkammar. VDAkt. 1686, nr 34. Schultze Ordb. 2144 (c. 1755).
(1) -KAMMAR-DÖRR. (förr) Hagström Herdam. 4: 225 (cit. fr. c. 1613).
(1) -KAST, n. [sv. dial. (Finl.) framkast] (numera bl. i Finl., mindre br.) mindre välmatad säd som vid kastning bildar den främre (närmast den kastande befintliga) delen l. sidan av sädeshögen (-strängen), slösäd; jfr -SÄD. Swijn .. kan man gifwa Agnar och Mullar, Framkast åth Grijsar. Rålamb 13: 86 (1690). Juslenius 153 (1745).
(3, 5) -KASTA, -ning.
1) i eg. bem.: kasta (ngt) framåt l. fram. Linc. Mm 4 a (1640). Framkasta kransar och blommor på scenen till en skådespelerska. Dalin (1851).
2) oeg.
a) i sht zool. plötsligt l. med kraft liksom gm ett kast bringa (en kroppsdel) framåt l. sträcka ut (en kroppsdel). Tungan (hos vattengrodorna) .. kan framkastas. Nilsson Fauna 3: 77 (1842). LbFolksk. 702 (1892).
b) i sht mil. plötsligt skicka (en trupp l. truppavdelning) fram mot fienden (för utförande av angrepp l. tryggande av tillbakamarsch o. d.). Meurman (1846). Frontförändring åt höger gjordes genast, och venstra flygeln framkastades. Rappe Nordarm. 127 (1874). Knöppel Barb. 214 (1916).
3) bildl.: framkomma med l. framställa (ett yttrande, ett påstående, en beskyllning, en fråga o. d.); särsk. med bibet. av att ngn gör detta i förbigående l. antydningsvis l. utan eftertanke l. anspråk. Phrygius Föret. 26 (1620). En af Lehwald indirectement framkastat insinuation. Höpken 2: 462 (1758). Sekreta utskottet blygdes icke, att liksom framkasta ett tvifvel om Ehrensvärds oegenytta. Malmström Hist. 5: 439 (1877). Löst framkastade tankar. SvH 8: 201 (1905).
(5) -KLINGA. (i vitter stil) om ljud: klinga fram, (plötsligt) klinga l. göra sig märkbar; ofta mer l. mindre bildl. PoetK 1819, 1: 42. Helt oförmodadt framklingar någon gång i dessa kontemplativa eller räsonnerande dikter en ton af omedelbar lyrik. PT 1905, nr 5 A, s. 3.
(3, 5) -KLIVA. kliva fram, med långa o. höga steg röra sig framåt l. förflytta sig fram (till l. från en plats). Dalin (1851). På alla stigar .. sågos långa rader af kameler, gravitetiskt framklifvande. Wachtmeister Tur. 18 (1876, 1885). MeddSlöjdf. 1891, s. 99.
(1) -KLO.
1) om var särskild klo på ett djurs främre extremiteter. RelVictorLund 1676, s. B 2 a. Hedin Pol 2: 191 (1911).
2) hos fågel: klo på ngn av de framåtvända tårna. Nilsson Fauna II. 2. 2: 193 (1834). Kindblad (1871).
(5) -KLÄCKA, -ning. kläcka fram.
1) om fågel: gm kläckning bringa (en unge) fram ur ägget. L. Paulinus Gothus MonPac. 294 (1628). En Höna framkläcker Kycklingar. Hildebrand MagiaNat. 165 (1654). Hahnsson (1888).
2) (†; jfr dock slutet) giva liv åt (en unge), framföda. Ibland Diuren på marcken, framkläckia somblige och föda vthaff sigh lefwande Ungar, somblige wärpa Ägg. Sylvius Mornay 109 (1674). särsk. (föga br.) zool. med avs. på mask, trikinembryo o. d. Oldendorp 1: 85 (1786). Hvarje (trikin-)hona kan framkläcka ända till 1,500 embryoner. NF 16: 714 (1892).
3) (vard.) med avs. på tankeprodukt o. d.: (med möda) frambringa l. giva ifrån sig, ”kläcka ur sig”, ”hitta på”. Nu är jag färdig begynna mitt mästerstycke, sådant som det af mig kunnat framkläckas: Systema naturæ edit. 10: ma. Linné SvArb. 1: 302 (1757). Jag kan icke .. göra anspråk på, att ha framkläckt teorin om synsensationens betydelse vid uppkomsten af fågeläggens färger. FoFl. 1907, s. 176.
(5) -KLÄMMA, -klämning. klämma fram, genom klämning skaffa fram l. bringa fram (ngt), frampressa; äv. bildl. Framklämma var. CIHallman 139 (1776). Derpå upphemtade och framklämde .. (skepnaden) ur djupet af sitt breda, väldiga bröst en djup och klangfull stämma samt sade (osv.). Lidforss DQ 2: 426 (1892).
(3, 5) -KNUFFA, -ning. gm en knuff l. knuffar förflytta (ngn, äv. ngt) framåt; knuffa fram; äv. bildl.: framskuffa. Dalin (1851).
(1) -KNÄ. (i fackspr.) knä på framben hos vissa (fyrfota) djur; motsatt: bakknä (se d. o. 2). VetAH 1819, s. 229 (i fråga om älgar). 2NF 14: 436 (1910; i fråga om nötkreatur o. hästar).
-KOMLIG, se FRAMKOMMA avledn.
Spoiler title
Spoiler content