FRAMSTUPA fram3~stɯ2pa, äv. 032 l. 040 (fra`mstupa Weste; frammstùpa Dalin), äv. (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) FRAMSTUPES ~stɯ2pes, adv. o. adj.; förr äv. FRAMSTUPO l. FRAMSTUPE, adv.
Ordformer
(-stupa 1620 osv. -stupe 1694—1710. -stupes 1704—1893. -stupo 1541—1742)
I. adv.: med stark lutning framåt, med framsidan ned, på magen, på näsan, på alla fyra, framlänges. Kasta sig, falla framstupa på marken. (De) funno .. Dagon liggiandes fram stupo på iordenne in för Herrans Arck. 1Sam. 5: 4 (Bib. 1541). Fyra starke Turkar öfverföllo mig, kastade mig framstupa på jorden. Humbla Landcr. 331 (1740). (Adils) måste lyftas ned och stå framstupa i gräset, medan hans sår blev förbundet. Heidenstam Svensk. 1: 49 (1908).
II. (numera föga br.; jfr dock slutet) adj.: som lutar starkt framåt l. kännetecknas av stark lutning framåt; med framsidan ned. Schultze Ordb. 5167 (c. 1755). Uti Tyskland och Frankriket bära qvinfolken på ryggen och få en framstupa ställning. CAEhrensvärd 26 (1782). En lång, framstupa figur. SvT 1852, nr 24, s. 4. särsk. (fullt br.) obst. i fråga om fosters ställning vid förlossning; särsk. i uttr. framstupa kronbjudning, nackbjudning, kronbjudning resp. nackbjudning vid vilken fostret vänder framsidan mot moderns rygg. Groth o. Lindblom 75 (1894).
