SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
FRANK fraŋ4k, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(fran(c)k 1635 osv. frankt, adv. 1626 osv. franc 17941846)
Etymologi
[jfr sv. dial. frank, frimodig, d. frank; i bet. 1 sannol. inhemskt o. samma ord som FRACK, adj., i bet. 2, 3, 4 påvärkat l. lånat av t. frank, liksom eng. frank av fr. franc, motsv. it. franco (jfr FRANKO), av germ. ursprung o. samma ord som i bet. 1. Jfr FRANK, sbst.2]
1) frimodig, dristig, orädd, käck; öppen, rättfram, manlig; otvungen, obesvärad, ogenerad; stundom: oblyg, fräck; förr stundom: icke knusslig, generös, flott. Porthan BrefCalonius 99 (1794). Tala frankt och rättfram. Hagberg Shaksp. 2: 41 (1847). Ett frankt och öppet sinne. Ljunggren Resa 204 (1871). (Pojken) gick helt frankt fram till stället, der skatten fans. Wigström Folkd. 2: 194 (1881). En frank karl, som förstod att lefva och låta lefva. Sundblad GBruk 263 (1881). Sätta sig frankt öfver grammatikens alla lagar. Schück VLittH 1: 610 (1900). En frank bandit. Strindberg Bjälb. 119 (1909). — särsk. med. uppträdande hastigt o. med tydliga symptom; nästan bl. i uttr. frank pneumoni. Petersson FysUnders. 192 (1908).
2) (†) oberoende, fri. Franckrikes bäste deel sit francke stånd (dvs. frihet) afträdde. SColumbus Vitt. 88 (c. 1670). Eldh Myrt. 47 (1725).
3) (†) obehindrad, ohindrad; anträffat bl. ss. adv. i uttr. fritt och frankt. OctroySvSöderComp. 1626, s. A 4 b.
4) (†) fritagen (från), befriad (från). Schroderus Os. 2: 271 (1635).
Spoiler title
Spoiler content