(fran(c)k 1635 osv. frankt, adv. 1626 osv. franc 1794—1846)
Etymologi
[jfr sv. dial. frank, frimodig, d. frank; i bet. 1 sannol. inhemskt o. samma ord som FRACK, adj., i bet. 2, 3, 4 påvärkat l. lånat av t. frank, liksom eng. frank av fr. franc, motsv. it. franco (jfr FRANKO), av germ. ursprung o. samma ord som i bet. 1. Jfr FRANK, sbst.2]
1) frimodig, dristig, orädd, käck; öppen, rättfram, manlig; otvungen, obesvärad, ogenerad; stundom: oblyg, fräck; förr stundom: icke knusslig, generös, flott. Porthan BrefCalonius 99(1794). Tala frankt och rättfram. Hagberg Shaksp. 2: 41(1847). Ett frankt och öppet sinne. Ljunggren Resa 204(1871). (Pojken) gick helt frankt fram till stället, der skatten fans. Wigström Folkd. 2: 194(1881). En frank karl, som förstod att lefva och låta lefva. Sundblad GBruk 263(1881). Sätta sig frankt öfver grammatikens alla lagar. Schück VLittH 1: 610(1900). En frank bandit. Strindberg Bjälb. 119(1909). — särsk. med. uppträdande hastigt o. med tydliga symptom; nästan bl. i uttr. frank pneumoni. Petersson FysUnders. 192(1908).
2) (†) oberoende, fri. Franckrikes bäste deel sit francke stånd (dvs. frihet) afträdde. SColumbus Vitt. 88(c. 1670). Eldh Myrt. 47(1725).
