SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
FREJD fräj4d, r. l. f. (m. Sahlstedt, SAOL (1900)); best. -en; pl. (knappast br.) -er (Weste (1807)).
Ordformer
(Ofta skrivet med ä. frejd (-ä-) c. 1748 osv. fregd (-äg(h)d) 16181852. fregdt 1559. freigd 1609)
Etymologi
[fsv. fræghþ, rykte, omtalande, berättelse, anseende, namn, ära, motsv. fd. fræghd, isl. frægd, avledn. till ett germ. frǣȝia- (varav fsv. frägher (se -FRÄGD)]
1) (numera föga br.; jfr dock slutet) det allmänna omdömet l. den allmänna meningen om ngns (i sht moraliska) beskaffenhet l. egenskaper, rykte, anseende; utan tillagd bestämning stundom pregnant: allmän aktning, godt anseende, godt rykte. Salander Gårdsf. 206 (1727). En karl af illak frägd. Serenius (1741). Inhyses hion eller annat folck af mindre frägd. MeddNordM 1897, s. 113 (1790). Konungatjensten hade .. ansenlighet och fräjd. Hildebrand Hedn. 226 (1872). Mot hans fräjd var intet att anmärka. Cavallin (1875); jfr 2. — särsk. (i Sv. i fråga om förh. före 15/7 1918, då alla bestämmelser om god frejd ss. förutsättning för vissa rättigheters l. förmåners åtnjutande borttogos ur den sv. rätten, i Finl. ännu) i sht jur. en persons medborgerliga aktning, sådan den officiellt vitsorda(de)s. Ej (vittne) okänd och fremmande, innan man om thes frägd kunnig varder. RB 17: 7 (Lag 1734). Hvar och en, som icke är dömd förlustig medborgerligt förtroende, anses hafva god fräjd. Kôersner PolHLex. 193 (1883). jfr VAN-FREJD.
2) (†) beskaffenhet, kvalitet, karaktär; vandel; utan tillagd bestämning i allm. pregnant: utmärkt beskaffenhet, framstående egenskaper; företrädesvis i fråga om person: duglighet, mandom, tapperhet, god vandel. GR 29: 187 (1559). Hälbreghda folk .. och icke .. siuke, som all fräghd och mandom är förgången. Gustaf II Adolf 12 (c. 1620). Hvart Collegium föreslår gierna (till generalauditörstjänst) af sine ledamöter, hvars frägd de kiänna. 2RARP 5: 412 (1727). I anseende til sielfva tingens frägd och egenskap. Kling Spect. T 1 b (1735). Sök gärna folk af ädel frägd, den ej har rena seder / Förakta, fly. Liljestråle Fid. 63 (1772). Gumælius Engelbr. 69 (1858).
3) (numera bl. arkaiserande l. retoriskt) berömmelse, heder, ära. Bureus KonStyr. A 4 b (1630). En lefnad, tom på fräjd, men rik på dagars tal. Adlerbeth Poët. 1: 19 (1802). Att skänka fräjd åt det svenska namnet .. ute i världen. VL 1908, nr 79, s. 2. — jfr NAMN-, VAPEN-, VÄRLDS-FREJD m. fl. — särsk. [jfr t. ruhm, ehre einlegen samt inlägga förtjänst] (†) i uttr. inlägga frejd, vinna berömmelse l. heder l. ryktbarhet. Gud vet hvad frägd han inlagt. Dalin Arg. 1: nr 34, s. 5 (1733; uppl. 1754: heder).
Ssgr: A: (1 slutet) FREJD-BETYG. (frejd- 1865 osv. frejde- 18051897) betyg vitsordande en persons frejd; särsk. (i Sv. i fråga om förh. före 1918, i Finl. ännu) av vederbörande pastorsämbete (i Finl. äv. av annan myndighet) utfärdat betyg, bl. a. upplysande om en persons frejd (efter 1865 i fråga om densamma bl. angivande huruvida personen vid tidpunkten för betygets utfärdande ägde medborgerligt förtroende l. icke). Ingen antage i tjänst en främmande person utan fräjdebetyg. CUBergstedt (1805) hos Hagström Herdam. 4: 30. Ansökan .. skall vara .. åtföljd af ålders- och frejdebetyg. Sthm 1: 373 (1897).
(1 slutet) -BOK; pl. -böcker. (i fråga om förh. före 1918) bok vari pastor förde anteckningar om de fall i vilka till församlingen hörande personer blivit dömda till förlust av medborgerligt förtroende. 2NF 15: 471 (1911).
(1, 3) -LÖS. (arkaiserande, i högre stil) som saknar anseende l. berömmelse. ANicander GSann. 35 (1766). SvT 1852, nr 172, s. 4.
(3) -RIK. (frejd- 1849 osv. frejde- c. 1748) (arkaiserande, i högre stil) frejdad, högt berömd. BL 2: 318 (cit. fr. c. 1748). Atterbom VittH 150 (1845).
(3) -STOR. (i högre stil) frejdad, högt berömd. Ett fräjdstort namn. Wallin 1:5 (1805).
(1 slutet) -STRECK. (i fråga om förh. före 1918) jur. om ägandet av god frejd ss. betingelse för kommunal o. politisk rösträtt. Hagman Grundlag. Reg. (1902).
(3) -ÅLDER(N). (†) om storhetstiden. Dalin Arg. 2: 374 (1734, 1754).
B (utom i Finl. vard.): FREJDE-BETYG, se A.
(1 slutet) -BOK, pl. -böcker. (i Finl.) sjöt. av sjömanshus till varje där inskriven medlem som icke är befälhavare utgiven bok, bl. a. avsedd till att däri införa anteckningar som upplysa om medlemmens frejd. FFS 1874, nr 15, s. 5.
-RIK, se A.
Spoiler title
Spoiler content