FRIVOLITET fri1volite4t l. friv1-, l. -vål-, l. frivol1- l. -å1l-, r. (f. Ahlman (1872), Larsen(1884)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. frivolitet, t. frivolität; av fr. frivolité, avledn. till frivol (se FRIVOL)]
1) egenskap(en) att vara frivol (se d. o. 2); lättsinne, lättfärdighet, slipprighet; konkretare: lättsinnig(t) handling l. yttrande l. uttryck o. d. Lanærus Försök 84(1788). Officerarne (hade) .. låtit komma sig till last frivoliteter, hvilka .. ingalunda äro med god ton och sedlighet öfverensstämmande. SDS 1898, nr 194, s. 2.(Encyklopedisternas) ironiskt uppsluppna frivolitet. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 195(1899).
2) [eg.: obetydligheter, bagateller, småsaker; jfr FRIVOL 1] handarb. i pl., benämning på ett slags fina (till besättning använda) spetsar som äro sammansatta av små runda l. ovala figurer (”stjärnor” l. dyl.) o. som knytas (”slås”) med hjälp av en ”skyttel”. Slå frivoliteter. Bellman 5: 183(1781). Hvar och en af frivoliteternas knutar består af två delar, en venster- och en högerknut. Berg Handarb. 233(1874).
Ssgr (till 2; handarb.): FRIVOLITETS-SKYTTEL. för knytning av frivoliteter avsett redskap bestående av två små lansettformiga skivor förenade med ett kort cylindriskt tvärstycke varpå tråden vid knytning är upplindad. Berg Handarb. 4(1873). —
