publicerad: 1926
FRÖJDA fröj3da2, v. -ade ((†) pr. ind. sg. -er NAv. 9/6 1658, s. 4, Carl XII Bref 4 (1712)). vbalsbst. -ELSE (†, Hamb. (1700), Fiellström (1738)); -ARINNA (tillf., Österling Lärops. 271 (1727: frögderinnor), Hagberg Shaksp. 4: 122 (1848)); o. FRÖJDAS fröj3das2, v. dep. -ades.
Ordformer
(frögd- 1523—1807. fröghd- 1526—1541. fröjd- 1805 osv.)
(numera i sht i religiös o. vitter stil)
1) (†) växa yppigt, vara yppig, ha en yppig växtlighet, frodas.
a) refl. At (det utsådda kornet) .. kommer ganska väl up och frögdar sig. Gadd Landtsk. 3: 389 (1777). Säden fröjdar sig. Lindfors (1815).
b) dep. Thet hemma wäxne Frööt wil intet många åhr gerna frögdas och wäxa. Risingh Landb. 60 (1671). Af mycket regnväder för midsommaren frögdas säden på leran. Celsius Alm. 1732, s. 33. Cederhielm PVetA 1740, s. A 2 b.
2) tr.: bereda (ngn l. ngt) fröjd l. glädje l. njutning; glädja; i allm. med saksubj.; jfr FRÖJD 1 o. 2. Det fröjdar mig att höra att du lyckats så bra. Wijn skal frögda menniskionnes hierta. Psalt. 104: 15 (Bib. 1541). Fager ord pläge altijd frögde en dåre, som man seije pläger. GR 15: 425 (1543). Uti hännes grufveliga belägenhet frögdade hänne högt detta svar. Chenon Heywood 4: 34 (1773). Litet fröjdar fattigman. Granlund Ordspr. (c. 1880). jfr: Fröjda sitt öga åt .. storartade solnedgångar öfver Sankt Peter. Söderhjelm ItRenäss. 347 (1907). — särsk.
a) (†) hugna (ngn med en son l. dotter). 2Saml. 9: 176 (i handl. fr. 1624). I måndags blef grefve Magni förstinna förlossat och med en ung dotter frögdat. Ekeblad Bref 1: 392 (1655; rättat efter hskr.).
b) (numera bl. arkaiserande l. ironiskt) i uttr. Gud l. Herren fröjde hans själ!, Gud l. Herren fröjde själen!, må Gud giva den döde ro o. glädje. Salig Professor Lagerlöf .. war en mechta foglig, wacker och berömlig man. Gud frögde hans siäl i sitt rike! Swedberg Schibb. 157 (1716). Hvad salig Gumman tänkte väl! / Gud fröjde salig Gummans själ! Kellgren 2: 163 (1780). Gud fröjde själen, nu är hon död. Hagberg Shaksp. 1: 419 (1847). Schulthess (1885).
c) [möjl. delvis utgående från 3 a] (numera knappast br.) i p. pf. med adjektivisk bet.: som erfar(it) fröjd, glad, hänryckt. Iach är och frögdat j herranom stoorligha. Filipp. 4: 10 (NT 1526). Lagerlöf HomOd. 147 (1908).
d) (†) opers. med genitivbestämning. Thess frögdar migh thz är kommin then dagh (osv.). Rondeletius 31 (1614).
3) vara mycket glad, glädjas; jubla; ofta i förb. med prep. över l. åt (förr äv. utöver l. av) inledande uppgift om det som man gläder sig över l. åt; jfr FRÖJD 1 o. 2.
a) refl. Wij alle må frögda oss wttöffuer .. att Sådanne wenligh forbundh och ffreedh fördis oss till ifrå Danmarck. GR 1: 123 (1523). Tu dotter Zion fröghda tigh stoorligha, och tu dotter Ierusalem glädh tigh. Sak. 9: 9 (Bib. 1541). Vthi Slesien frögder man sigh aff then frije Religionen som vthi Franckfurt erhållas skal. NAv. 9/6 1658, s. 4. Jag fröjdar mig åt att få återigen sitta på skolbänken. Rydberg Vap. 166 (1891). — särsk. (numera knappast br.) närmande sig l. övergående i bet.: förlusta sig, roa sig. Wij giffue oss icke j selskap til the begabbare eller fröghdom oss medh them. Jer. 15: 17 (Bib. 1541). Wallin Vitt. 2: 18 (1804).
b) dep. Abraham idhar fadher frögdadhes, ath han skulle få see min dagh. Joh. 8: 56 (NT 1526). Iagh haffuer intet frögdas åth, / Större orsaak har iagh til gråt. Messenius Blanck. 28 (1614). Jag fröjdades långt mera / Åt andras ofärd än åt egen lycka. Lidforss Dante II. 1: 57 (1902). — särsk.
α) (numera bl. i psalmboken) i uttr. fröjdas Herran (förr äv. Herranom), förr äv. fröjdas Gudi, höja jubelrop till Herren. Psalt. 47: 2 (Bib. 1541). Fröghdens Herranom all werlden, tiener Herranom medh frögd. Därs. 100: 1 (Därs.; Bib. 1917: Höjen jubel till Herren). Hela verlden fröjdes Herran. Ps. 1819, 268: 1.
β) (†) opers., i uttr. mig fröjdas, jag fröjdas. Hierteligh migh nu frögdas, / j tenne sommers tidh. Visb. 1: 174 (c. 1620).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content