FUGA fɯ3ga2, äv. 40 (fu´ga Weste, fúga Dalin), r. l. f.; best. -an; pl. -or (Envallsson MusLex.(1802) osv.) ((†) -er Londée Kellner 24(1739)).
Etymologi
[av it. fuga, av lat. fuga, flykt; namnet givet på grund därav att temat uppträder än här, än där i de olika stämmorna]
mus. flerstämmigt musikstycke vari ett efter kontrapunktikens regler bildat tema upptages av en stämma o. sedan periodiskt upprepas i de övriga på olika tonhöjd. En fuga av Bach. Serenius Y 1 b(1734). Den polyfona musikens fulländning vinnes .. genom .. (kontrapunktens och efterhärmningens) förening i Fugan. Ljunggren Est. 2: 342(1860). — jfr DUBBEL-, KORAL-FUGA m. fl. — särsk. bildl. Epismens och Dramatismens Enhet kan kallas den poetiska Fugan. CJLAlmqvist i Hermes 1821, 2: 209. Höstens fugor. Karlfeldt FlBell. 47(1918).
Ssgr (mus.): A (numera föga br.): FUG-MOTIV, se B. —
Avledn.: FUGATO040 l. 032, n. [av it. fugato, eg. p. pf. till fugare (se FUGERA)] mus. (vanl. i ett större tonstycke av homofon form ingående) kort sats behandlad i (ofta mindre strängt genomförd) fugastil. NF(1882). —
FUGERA, förr äv. FUGIERA (Weste(1807: Fugierad, p. adj.), Meurman(1846: Fugierad, p. adj.)). [jfr t. fugieren, fr. fuguer, av it. fugare] mus. komponera, utarbeta (ett musikstycke l. en sats o. d.) ss. fuga l. i fugastil; nästan bl. i p. pf. ss. adj.: utarbetad ss. fuga, fugaartad. En fugerad koral, sats. Euterpe 1: 9(1823). Den vackra mellansatsen med sin fugerade stil. PT 1904, nr 40 A, s. 3.
SAOB
