SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FULGURATION ful1gɯratʃω4n, l. -gu-, äv. -aʃ-; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. (i bet. 1) -er.
Etymologi
[av lat. fulguratio, blixtrande, vbalsbst. till fulgurat, det blixtrar, avledn. av fulgur, blixt; jfr FULGURIT]
1) (numera knappast br.) blixtrande, ljungeld. Ekbohrn (1904). — särsk. bildl.: framblixtrande, plötsligt framträdande, (plötslig) manifestation; utstrålning; äv. konkretare. Atterbom i Phosph. 1811, s. 572. Gud, såsom en fulguration ur urrealiteten. Boström 1: 102 (c. 1830). Några fulgurationer af sannt poetisk eld. Atterbom i SvLittFT 1833, sp. 536.
2) med. (behandling av ett sår, en svulst o. d. medelst) gnistbestrålning från högfrekvent elektrisk ström. FörhLäkS 1908, s. 463. 2NF 15: 146 (1911).
Ssg (till 2): FULGURATIONS-BEHANDLING. med. FörhLäkS 1908, s. 462.
Spoiler title