SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FULL ful4, adj. -are. adv. -T l. (numera bl. ngn gg arkaiserande, särsk. i uttr. full nog, väl) = (GR 3: 294 (1526; i bet. 10), RA 3: 240 (1593; i bet. 8), Rudbeck Bref 360 (1697; i bet. 10), Andersson GrDram. 114 (1890, 1910; i bet. 8: full nog)).
Ordformer
(full GR 1: 124 (1523) osv. ful OPetri MenFall N 4 a (1526), Rudbeck Bref 360 (1697). fuld GR 4: 230 (1527), BtFinlH 4: 366 (1568). foll (fol, fåll) VgFmT II. 8—9: 185 (1612: folmyndige), OxBr. 11: 446 (1631: follmechtiger), FolklEtnogrStud. 1: 294 (i finländsk handl. fr. 1727). Anm. Formen fuller, eg. nom. sg. m., förekommer ännu ngn gg skämts. i bet. 11 (Wennerberg 2: 48 (1847, 1882)); fullan, urspr. ack. sg. m., påträffas ofta långt ned i tiden, i sht i bet. 9, stundom äv. vid feminint l. neutralt sbst., t. ex.: ’I fullan Språngh'. Rothovius Birckhåltz F 1 a (1664), ’I fullan gång'. Nordenflycht QT 17461747, s. 39, ’I fullan fart'. Afzelius Sag. IX. 1: 127 (1859); närmast en utvidgning av denna form är det väl som föreligger i fullande (jfr ELLANDE, KOLANDE): ’I allt som fullande dus'. Allvin Mo 79 (i handl. fr. 1659); den gamla dat. sg. n. fullo (äldre äv. -a, -e) lever kvar i förb. till fullo (se 12 b) o. påträffas ngn gg i ä. tid, efter mönstret av ÅTMINSTONE m. fl., utvidgad till fullone (’Til fullone'. Lind (1749)))
Etymologi
[fsv. fulder, folder (stam full-, foll-), motsv. d. fuld, isl. fullr, got. fulls, fsax., feng. o. eng. full, t. voll, lit. pìlnas, fslav. plõnõ, ävensom, med annat avljudsstadium, lat. plenus (jfr PLENUM), alla med bet.: full. Jfr FOLK- o. POLY-]
Översikt
Översikt av betydelserna.
1) som innehåller så mycket som däri (l. därå) rymmes, fylld. 2) försedd med en stor myckenhet av, rik på. 3) havande. 4) utan hålighet l. tomrum. 5) fyllig, yppig.
6) hel, fullständig, fulltalig. 7) om månen. 8) fullkomlig. 9) stadd på höjden av utveckling; kraftig, häftig, intensiv. 10) ss. adv.: mycket, synnerligen.
11) berusad.
12) i vissa särskilda, mera fristående uttr. a) lika fullt, b) till fullo, c) fullt upp, d) fullt ut.
Särsk. märkas följ. uttr. o. förb.:
brassa fullt, se 1 g,
draga fullt, se 1 g,
full av (i) fan, se 1 k, full av (i) skratt, se 1 l, full bevisning o. d., se 6 n δ, full borgen, se 6 n ε, full båge, se 6 e, full dag(er), se 9 a, full maskin, vind, ånga, se 6 j, full musik, orkester, se 6 i, full rustning, fulla vapen o. d., se 6 h, full tjuv, tjuvnad, se 6 n α, fulla pänningar, se 6 a slutet, fulla segel, se 1 g o. 6 f, fulla (så o. så många) år o. d., se 6 o, (på) fullt allvar, se 8 c, fullt gen (för, mot) fullo, se 6 b, fullt hemman, se 6 n γ, fullt hus, se 1 c, fullt korn, se 6 l, fullt (koppar)mynt, se 6 c β, fullt norr, full(t) västan o. d., se 6 m, fullt sår, se 6 n β, fullt trav, se 6 k, föra fullt, se 6 f,
gå för fullt, se 6 c o. j, göra full(t), se 6 r,
hand full, se 1 a α, hava händerna fulla, se 1 e, hålla fullt, se 1 g,
i alla fulla fall, se 8 g, i full fart, se 9 f, (komma, vara) i full gång, se 9 e, (brista ut, stå) i full låga, se 9 d, i full svang, se 9 e, i fullt flor, se 9 c,
klockan slår fullt, se 6 p,
(ropa, skratta o. d.) med full hals, se 1 p, (giva o. d.) med fulla händer, se 1 d, mun full, se 1 a β, mäta (måla) ngn skäppan full, se 1 b,
taga fullt, se 1 g, taga för fullt, se 6 c o. c α, taga munnen full, se 1 f.
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] om kärl l. behållare av olika slag, förvaringsrum, äv. skepp, vagn o. d., hålighet l. fördjupning o. överhuvud allt som är avsett l. kan tjäna till att rymma l. mottaga ngt, äv. vissa kroppsdelar l. kroppspartier (famn, hand, mage, mun, öga m. m.): som (åtm. i det närmaste) innehåller så mycket som däri kan rymmas, fylld; äv. om yta: helt l. fullständigt betäckt (med l. av ngt); ej sällan i bild; ofta med prep. av l. med o. sbst. som angiver innehållet. Kärlet är fullt (till brädden). En full bägare. Slå glaset fullt l. fullt i glaset! Prata med munnen full. Proppa sig full med sötsaker. Hennes ögon stodo fulla av tårar. Tuta någon öronen fulla med lögner. 6 tunnor full medh peninger. GR 1: 124 (1523). Theres mwn är fwll medh bannor och bitterheet. Rom 3: 14 (NT 1526). Galgen war offta full och siellan toom. OPetri Kr. 332 (c. 1540). Tagh hendernar fulla medh glödhandes kohl. Hes. 10: 2 (Bib. 1541). När han haffuer huffuedet fult med ööl, dåå weet han platt inthet. GR 16: 721 (1544). Man skal warligha bära fult kaar. SvOrds. B 5 b (1604). Fuller Bwk giör trögan lästh (dvs. läsning). Grubb 224 (1665) [jfr lat. plenus venter non studet libenter]. At bli hemma och sköta god Hushållning är väl olika bättre, än et äfventyrligt flackande, som sällan ger fulla lador och visthus. Dalin Vitt. II. 6: 116 (1740). Arket fullt jag borde skrifva. Tegnér (WB) 2: 160 (c. 1814). Män, fulle af framtid. Geijer SvarFryxell 57 (1846). Hotellet var alldeles pin proppande fullt. Nyblom Hum. 60 (1874). Greta .. fick förklädet fullt med ärter. Beskow Greta 12 (1901). [jfr t. ein becher voll wein] († utom i a) omedelbart följt av innehållsbestämning utan prep. Een brunn, full liuflighet. Leyoncrona Vitt. 138 (c. 1685). Düben Boileau Skald. 39 (1721). — jfr BLOD-, BRÄDD-, HALV-, PIN-, PROPP-, SMOCK-, SMÄCK-, SPRÄNG-, ÖVER-FULL m. fl. — särsk.
a) omedelbart efter sbst. som betecknar kärl o. d., äv. famn, hand, mun o. d., för att angiva mängden av ngt l. för att (ss. ett slags måttsbestämning) beteckna en så stor kvantitet som rymmes i ett dylikt kärl osv.; med en följande innehållsbestämning numera nästan alltid utan prep.; ordet är här obetonat o. stadt på övergång till ssg med föreg. sbst. The togho vpp thz offuer war (av maten) j styckiom, tolff korghar fulla. Mat. 14: 20 (NT 1526). Een skiedh full Rosenwatn. Salé 119 (1644). — jfr FAMN-, SKED-FULL. — särsk.
α) i uttr. hand l. (numera bl. ngn gg vard.) näve full, ofta oeg. o. bildl.: mycket litet, (ett) litet grand, en mycket ringa l. obetydlig mängd (av ngt); ett mycket litet l. helt obetydligt antal (människor osv.). Iagh haffuer intet brödh, vthan een hand full aff miöl vthi skeppone. 1Kon. 17: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: en handfull mjöl). Tagh Valerian, Wäghebredhe, Apij eller fenekel och sempertina, vthaff hwario twå näffuar full. BOlavi 30 b (1578). Denna hand full folk. Carlstedt Her. 3: 173 (1833). Hvart skola vi taga vägen med några händer fulla landtvärnister och några fattiga bataljoner soldater? Carlén Skuggsp. 2: 148 (1865). — jfr HAND-, NÄVE-FULL.
β) i uttr. mun full, eg.: så mycket som (bekvämt) rymmes i munnen på en gång; ofta oeg. o. bildl.: en smula, (ett) litet grand. Sahlstedt (1773). En mun full frisk luft. Topelius Vint. II. 2: 95 (1882). — jfr MUN-FULL.
b) bildl. i uttr. mäta (äv. måla) ngn skäppan full, förr (i bet. α) äv. måttet fullt.
α) (†) låta ngn vederfaras full rättvisa l. åtnjuta sin rätt l. bekomma sin del hel o. oavkortad o. d. Iag (har) .. söckt måhla Hr Gabriel skeppan full af allt dhet raisonabelt wara kan. VDAkt. 1683, nr 327. 2RARP 4: 297 (1727).
β) (vard.) låta (ngn) riktigt ordentligt få veta vad (han) ”går för”. Cavallin (1875). Så stredo de, så trätte de, / så lefde de, så mätte de / hvarandra skäppan full. Fröding Guit. 39 (1891).
c) i uttr. fullt hus, i fråga om teaterföreställning, konsert, offentligt föredrag o. d.: med alla åskådar- l. åhörarplatser upptagna; äv. fullt bord i fråga om måltid o. d. Ett så talrikt auditorium: ett, som man säger, så fullt hus, som Hr Nagel hade att fägna sig öfver på sin violinconcert (är ngt högst ovanligt). NArgus 1829, s. 400. Var det många (på middagen) hos Alins? Mina. Ja, bordet var fullt. Edgren Kom. 144 (1891). De predikande lekmännen ha fullt hus. Ahnfelt Et. II. 2: 225 (1906).
d) bildl. i uttr. (giva, utdela, utströ o. d.) med fulla händer l. full hand, rikligen, ymnigt, med slösande frikostighet. (Venus) hafwer vthööst med full hand och vthan måt. Stiernhielm Fägn. 59 (1643, 1668). Den Ryske ministern strödde guld med fulla händer för att stärka Mössorna. Malmström Hist. 5: 404 (1877).
e) bildl. i uttr. hava (båda, bägge) händerna, förr äv. alla händer fulla (med l. av ngt), hava så mycket att göra som man bara kan hinna med, vara helt upptagen (av ngt) l. fullt sysselsatt l. överhopad med arbete l. göromål. VDAkt. 1688, nr 503. Bitidh och senth har jag Herren hoss mig och alla händer fulla. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 2: 20 (1703). Sverige hade .. händerne fulla med egit försvar emot Danmark (m. m.). SvMerc. 1763, s. 178. Han hade händerna fulla af göromål. Rydberg Vap. 284 (1891).
f) bildl. i uttr. taga munnen (för) full, vara (alltför) storordig l. stortalig, obetänksamt l. oförsiktigt använda starkare ord o. uttryck än klokhet o. besinning bjuda, vara (alltför) övermodig, skrävlande l. skrytsam i sitt tal. Lindfors (1815). Ta' inte munnen för full. Du är inte gift ännu själf, så vidt jag vet. Cavallin Kipling Gadsby 63 (1897). Nordström Sönd. 146 (1910).
g) sjöt. om segel (jfr 6 f): väl utspänt l. fyllt av vinden (så att det ej ”slår” l. ”lever”); vidare i uttr. hålla fullt, styra l. segla så att vinden väl fyller seglen, brassa fullt, bringa (rå)segel i den ställning att vinden väl fyller detsamma, ävensom i uttr. draga, taga fullt, om segel som är så ställt att vinden på fördelaktigaste sätt värkar (på dess aktre yta) till fartygets framdrivande. Gott roo vnder fult Segel. Grubb 275 (1665). Hålla fullt. Dalman (1765). Klyfvaren .. började sakna vind för att stå full. Gosselman SNAmer. 1: 125 (1833). Amiralen ger order att brassa fullt. VGBalck i TIdr. 1894, julnr s. 33. Hamnbommen öppnades, ankarstenarna lyftes, och seglen togo fullt. Heidenstam Svensk. 1: 232 (1908). — särsk. [jfr eng. full and by] i uttr. fullt och bi. Fullt och bi säges ett fartyg segla, då det styres tätt bi-de-vind utan att seglen fladdra. Ekbohrn NautOrdb. (1840).
h) (i högre stil) om ort l. land o. d., i uttr. vara full av ngt (särsk. ngns lov o. d.), för att beteckna att ngn l. ngt ”är på allas läppar” l. är föremål för allmänt lovordande o. d., att man ”icke talar om ngn annan l. ngt annat”. Hela Provinsen är full af hans (dvs. kronprinseṇ Karl Augusts) beröm. Tegnér (WB) 2: 386 (1810). Hvart land på sekel-dagen än af detta namn (dvs. Linné) är fullt. Snoilsky 1: 299 (1878).
i) oeg. o. bildl., med prep. av, förr äv. med, om person (l. ngns sinne l. hjärta) för att beteckna honom ss. helt fylld l. upptagen l. absorberad av en tanke l. föreställning o. d. l. behärskad l. intagen av en känsla l. stämning l. eljest stående under ett överväldigande, allt annat undanträngande inflytande av ngt l. ngn; äv. om ngns uppträdande l. värksamhet, ett yttrande av ngn o. d. The wordho alle fulle aff them helgha anda. Apg. 4: 31 (NT 1526). Hennes hierta war fult medh ångest och sorgh. St. af Est. 3: 8 (Bib. 1541). Herren (dvs. Karl XII) var så full med tanckar och omgifven med syslor, at jag icke fick tala med honom. Rhyzelius Ant. 97 (c. 1750). Full af längtan den trogna mön / står på sin klippa och ser åt sjön. Tegnér (WB) 5: 89 (1825). Philo .. är full af beundran för denna sects (dvs. esséernas) religiösa lärdom. Agardh ThSkr. 1: 34 (1842, 1855). Oförgätliga voro de ord, som Carolines mor .. talade till mig, så fulla af en oändlig ömhet för henne. De Geer Minn. 1: 103 (1847, 1892). Svante, som kommit hem till Sverige med hjertat fullt af Margareta. Wirsén i 3SAH 2: 559 (1887). Ett lif, fullt af arbete. Cronholm Minnesbl. 207 (1908). — jfr AVUNDS-, BETYDELSE-, FASANS-, FRÖJDE-, FÖRHOPPNINGS-, GLÄDJE-, GODHETS-, GÅT-, HALT-, HAT-, HEMLIGHETS-, HOPP-, HÄMND-, HÄNSYNS-, KONST-, KRAFT-, KÄNSLO-, LIDELSE-, LÄTTJE-, MENINGS-, MÅTT-, ONDSKE-, PRAKT-, RÅD-, SALVELSE-, SKAM-, STÄMNINGS-, TAKT-, TANK-, TILLITS-, UTTRYCKS-, VÄRDE-, ÅNGER-FULL m. fl. — (†) med innehållsbestämning utan prep. Iag wart full Eld och Kärlek, / Strax iag fick henne see. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Düben Boileau Sat. 40 (1722).
j) (i sht i högre stil) pregnant om själ, sinne, hjärta o. d.: stående under inflytande av en allt överväldigande sinnesrörelse l. känsla, starkt rörd, djupt gripen o. d. Wallin Rel. 4: 204 (1837). Volumnias hjerta är för fullt. Hon kan icke genast andraga sitt ärende. Hagberg Shaksp. 1: 450 (1847). Sången brusar genom leden, tonande ur fulla bröst. Rydberg Dikt. 1: 33 (1876, 1882). — jfr (†): Jag .. hof up mina ögon och händer till himmelen helt lamt, full öfver min undrans värda frälsning. DeFoë RobCr. 49 (1752).
k) (vard.) i uttr. full av (äv. i) fan l. hin l. tusan o. d., i högsta grad elak l. illistig l. illfundig l. illmarig l. slipad o. d.; äv.: full av odygd, tjuvpojksstreck o. d. Kindblad (1871). Han är så full af f-n, som en kyrka af bönder. Granlund Ordspr. (c. 1880). Han .. är hemlighetsfull och fullifasen, som sig bör gentemot främmat folk. Holmström ResHoll. 66 (1915). Den allvarsamma minen hade lämnat plats för ett fullständigt tjuvpojksporträtt .. — Vad du ser full av sjutton ut, kunde jag inte låta bli att säga. Essén HExc. 29 (1916).
l) i uttr. full av (vard. äv. i) skratt, så skrattlysten att man knappt kan hålla sig allvarsam. Änd(t)ligen återkom Jeanette, men så full af skratt, att hon knappast kunde tala. Knorring Skizz. II. 2: 122 (1845). Full i skratt. Dahlbäck Åbergson 267 (1914).
m) ”laddad” l. ”proppad” (med historier, infall, nyheter o. d.). Hon ähr full med nya wplänska höffligheeter och ceremonier. Ekeblad Bref 1: 127 (1652; rättat efter hskr.). Brukspatron Pasch, som är full af puts och odygd. GELindahl (1797) i MoB 2: 139. Han var full af historier om saker och ting, som han sett och gjort. Cavallin Kipling Kung 3 (1897).
n) om sädesax: fullmatat. Siw ax full och tiock wexte på enom stielk. 1Mos. 41: 5 (Bib. 1541). Bonden roosar Kornet när Axet är fullt. Grubb 53 (1665).
o) med. om puls: med riklig mängd blod vid varje pulsslag; äv. bildl. VetAH 1759, s. 64. Det gifves tidehvarf i hvilka mensklighetens pulsar slå fullare, lifskraften spörjes starkare. Hagberg Tegnér 7 (1847). Pulsen kännes full och spänd (vid hjärnblödning). Wretlind Läk. 9—10: 122 (1901).
p) i uttr. sjunga, ropa, skrika, äv. skratta o. d. med (stundom av) full hals, dvs. så kraftigt l. starkt man någonsin orkar l. förmår; numera vanl. med anslutning till 9. Siunga medh fullan hals. Linc. L 2 b (1640). Han skrattade af full hals. Backman Dickens Pickw. 1: 120 (1871). ”Ur vägen torpare, dä kommer bönder!” skrek man med full hals. Ödman VårD 1: 11 (1882, 1887).
2) i allmännare anv.; ss. adj. med prep. av l. med: försedd med en stor myckenhet av (ngt), utmärkt l. karakteriserad av stor rikedom på (ngt), som har (ngt) i stor mängd, uppfylld av, rik på (ngt); ss. adv. (föga br.): ymnigt, rikligt, i riklig mängd; ej klart avgränsat från 1. Lazarus .. lågh för hans döör fwll medh såår. Luk. 16: 20 (NT 1526). Hwset war fult medh män och quinnor. Dom. 16: 27 (Bib. 1541). (Åkern) stoodh full medh tijstel. Ordspr. 24: 31 (Därs.). Skogen är lustig, och Qwistarne full af qwittrande Foglar. Stiernhielm Herc. 262 (1648, 1668). Full med löss. Lind (1749). Boken är full med fel. Moberg Gr. 282 (1815). Silfvermånen skiner / på sjö af segel full. Tegnér (WB) 5: 87 (1825). De kommo på gården och sågo den klarnade himlen / Fullt med stjernor beströdd. Runeberg 1: 26 (1832). Hans anlete var fullt af rynkor. Rydberg Vigg 5 (1875). jfr (†): Soldaterne, som till fulla (dvs. rika) länders förödelse lust haffue. Gustaf II Adolf 288 (1626). — (†) med innehållsbestämning utan prep. Sitta medh stugon full barn. RP 6: 444 (1636). ÖB 66 (c. 1712). — jfr KLIPP-, KVIST-, MÄRG-, SEN-, SPRICK-FULL m. fl. — särsk.
a) oeg. o. bildl. Effther thz iach är såå ful medh oreenligheet, är iach wisseligha åndeligha spetälsk. OPetri MenFall N 4 a (1526). Marger Man är slätt af skapnad, och anseend; / Men doch fuller af wett. Stiernhielm Öfw. (1668). Hans ord äro fulla med förnuft. Dalin Arg. 1: 11 (1732, 1754). Fransosen är en glad nation, full af hetsigheter; norden är en tung nation, full af hetsigheter; Italienaren är mogen och full af eld. CAEhrensvärd 34 (1782). Full af laster. Höijer 2: 353 (c. 1808). — jfr FANTASI-, KRÄMP-, KUNSKAPS-, KVAL-, LAST-, LEK-, RÅD-, RÄNK-, SVEK-FULL. — särsk. i uttr. få huden full med stryk o. d. (se under HUD).
b) i uttr. fullt av l. med (ngt); ofta: en mängd l. massa (människor osv.). Ther (är) .. oiempt och fult medh steen. GR 19: 334 (1548). Ut vid hela planket stod fullt med folck. Dahlberg Lefn. 43 (c. 1755; uppl. 1911). Krusbärsbuskar fanns här fullt af. Beskow SvBarn 38 (1896).
3) havande o. d.
a) (†) havande; dräktig (med ungar); dels abs., dels med prep. med. Tvenne pigor .., ful vordna, gingo i dans. JTBureus (1621) i 2Saml. 4: 75. Een tijk som var full medh hualpar. ManhaftLöjtn. 46 (1666). (Lat.) Fœcundus, .. (sv.) Fruktsam, full. Ekblad 125 (1764). jfr: Oss wijl hand giöre fulde met wnnger. BtFinlH 4: 366 (1568; i bild; meningen dock oklar; kanske felaktigt).
b) (i fackspr.) om sill: som har väl utvecklad, fast ännu hård rom l. mjölke; jfr FULL-SILL. NF 14: 1081 (1890). Full, men ännu icke lekfärdig sill. LAHT 1895, s. 57.
4) utan hålighet l. tomrum l. öppning o. d.
a) (i fackspr.) alltigenom bestående av samma ämne l. massa; massiv, solid, kompakt. Chevallier de Ville giör sina Bastioner fulla (dvs. sådana att det inre rummet i bastionen är lika högt med vallgången). Rålamb 8: 107 (1691). Bordet .. är af full mahogene. Agrell Maroco 1: 531 (1796). Nycklar .. med massift skaft (kallas) fulla eller franska nycklar. Adler Meyer 447 (1894). Fulla murar i beton. TT 1899, B. s. 2.
b) (†) om blomma: fylld, ”dubbel”. SynodA 2: 49 (1586). Kalffleka (Caltha palustris Lin.) med fulla blommor. Rudbeck HortBot. 22 (1685). Broocman Hush. 4: 15 (1736).
c) (i fackspr.) om fårs ”stapel” l. ullbeklädnad: bestående av tätt sittande ullhår; äv. i fråga om fårskinn. Madratser och Dynor klädas ock öfver med Fårskinn med full Ull. Brauner Bosk. 9 (1756). Sjöstedt Husdj. 1: 285 (1860).
d) garv. om skinn l. läder: av fast konsistens, med kraftig lädersubstans. Hirsch LbGarfv. 14 (1898). Förbundet 1908, nr 6, s. 2.
5) om kroppsform l. gestalt, kroppsdel (särsk. kvinnobarm l. läppar) o. d.: (rundat) fyllig, svällande, yppig (med bibegrepp av kraft o. rik mognad); ofta oeg. o. bildl., t. ex. om ton, röst: fyllig, som klingar fritt ut, ej värkar hämmad l. dämpad, om färg: mättad, kraftig, intensiv, om doft l. smak: fyllig, rik; äv. allmännare: rik, innehållsmättad. Hiärne Förb. 23 (1706; om färg). Ifrån den höga pannan, kring skullran bred och full / de ljusa lockar flöto liksom ett svall af gull. Tegnér (WB) 5: 121 (1820). Segrens sommar / Kring deras (dvs. ynglingarnas) fulla, friska former blommar. Nicander 2: 19 (1827). Hvit, som mjölk, höjs barmen, full och mjäll. Tranér Anakr. 159 (1827, 1833). Sångfåglar slogo .. / Sin fulla drill i fikonlöfvens natt. Böttiger 1: 264 (1839, 1856). Grip in uti det fulla menskolifvet! Rydberg Faust 7 (1876). Bokspråket .. med sin sträfvan efter fulla ordformer. EHTegnér i 3SAH 6: 440 (1891). Hos de sålunda (med en viss lackeringsmassa) behandlade ”gröna” fiolerna återfanns samma mjuka, runda och fulla ton .. som hos de gamla. GHT 1896, nr 96 A, s. 3. De fulla rosor locka. Hallström Sagodr. 142 (1910). Gullvifvan .. hvars doft är så full. Larsson Solsid. 9 (1910).
6) [jfr motsv. anv. i fsv.] om talförhållanden l. kvantitativa förhållanden i allm. samt i därtill sig närmast anslutande anv.: hel, fullständig; odelad, ostyckad; oavkortad; så(dan) att intet fattas i ett antal l. en summa l. kvantitet; fulltalig; komplett. En full Regnboga. Svart Ähr. 72 (1560). Så att Nämpden blifwer full. Lagförsl. 299 (c. 1606). (Skriften) kommer 2:ne fulla månader för sent. Leopold (1783) i 2Saml. 7: 27. Åren 1600, 2000, 2400, 2800 m. m. skulle blifva Skott-År, men fulla (dvs. de jämna) Hundrade-talen derimellan Almänna År. HNicander i Alm(Sthm) 1799, s. 46. Gama-gräset (ger) först i andra året .. full skörd. QLm. I. 2: 54 (1833). Icke fullt fyra månader efter fru Julianas död. Fryxell Ber. 7: 190 (1838). Under marsch rakt ut skall riktroten .. marschera med fulla och lediga steg. ExFältartill. 1893, 1: 35. Skrufva bort pedalerna och sänk sadeln så lågt, att ni kan stå grensle öfver densamma med fötterna fullt i marken. Östberg Vel. 16 (1894). (Sv.) Fulla namnet, (eng.) the name in full. WoH (1904). Ett sällskap engelsmän, dussinet fullt, män och kvinnor. Engström Häckl. 217 (1913). — särsk.
a) om betalning, lön, ersättning, köpeskilling o. d.: som är i enlighet med ingången överenskommelse utan avdrag l. avkortning, som helt motsvarar gjort arbete l. levererad vara l. liden förlust osv.; äv. om utskyld o. d.: hel, oavkortad. Biörn Biörnson skal haffva syna peninge aff köpsvenen, som honom ville icke betale fult i klippinger. OPetri Tb. 26 (1524). Seer på idher sielffua, ath j icke bort tappa thet j arbethat haffuen, vtan ath j fån full lön. 2Joh. 8 (NT 1526). Itt krone godz .., räntandis årligen vj (dvs. sex) pund smör oc fulle gingärd. GR 6: 307 (1529). Vil bördeman til sig lösa arfvejord, .. sätte tå i Rätten genast .. fulla kiöpeskillingen. JB 5: 1 (Lag 1734). Hafva full ”ränta på sina penningar”. EkonS 1: 31 (1891). — särsk. (†) i uttr. fulla pänningar, full betalning. För fulla penningar skalt tu få migh thet. 1Krön. 21: 22 (”22”) (Bib. 1541). JB 11: 2 (Lag 1734). AdP 1800, s. 169.
b) [fsv. fult gen fullo] (†) i uttr. fullt gen l. mot l. för fullo, i fråga om skifte l. byte (av jord) o. d.; för att beteckna bytesobjekten ss. i allo likvärdiga; äv. bildl. BtFinlH 3: 203 (1547). Ther Lasse Gudmundsson iche kan beuissa sigh haffua fult för fullo annor stedz tilförenne giffuit. Därs. 2: 249 (1588). Cronan har hemman för hemman och får fullt gen fullo. 2RARP 5: 175 (1727). Om vetenskaperna gifvit behofven fullt mot fullo, som Herr Rousseau menar, må här vara osagt. Runeberg PVetA 1760, s. 8. AdP 1800, s. 602 (: fullt gen fullo). Man lärer finna, att han (dvs. skåningen, i sitt sätt att föredraga) är .. fullt för fullo Nordbo: frisk, rättfram, full af lif: ojämn, fåordig. Dybeck Runa 1848, s. 38.
c) [jfr fsv. i gothä penningä som for fullä gangä] om mynt: gällande för det åpräglade l. åsatta värdet; numera bl. ngn gg i uttr. gälla fullt; förr ofta i förb. gå för fullt o. (med personsubj.) taga (upp) för fullt. OPetri Tb. 113 (1526). Tå gick klippingen för fult både i köpande och selliande. BtSödKultH 12: 36 (1594). Att kiöpmännerna och andra (i de skånska provinserna) taga det (svenska myntet) upp för fullt och icke rata det i kiöp. LReg. 281 (1676). Han vill, att en Riksgälds-sedel skall gälla fullt. Thorild 4: 20 (1792). — särsk.
α) (numera bl. i Finl.) bildl. i uttr. (låta ngt) gå för fullt, (låta ngt) gälla l. passera för fullgodt, för riktigt l. sant l. som det skall vara o. d., taga ngt för fullt, taga ngt ”för kontant”, för fullgodt l. fullgiltigt, för att vara sant l. riktigt o. d., taga ngt på fullt allvar. Brenner Pijn. 53 (1727). Värdinnan hade haft tid på sig att koka theet till en frän dekokt, men det gick för fullt, ingen fäste sig dervid. Wetterhoff Skog 2: 71 (1887). Jag tog .. alla förvaltarens uppgifter för fullt. Tavaststjerna Patriot 102 (1896).
β) (†) i uttr. fullt (koppar)mynt, med fem mark på dalern. ÅngermDomb. 1645, fol. 17. 60. daler fult Mynt. Därs. 31/7 1646, fol. 14.
d) om mått l. vikt (abstr. o. konkret): som är till innehållet så stor som l. rymmer resp. väger så mycket som är stadgat l. föreskrivet; äv.: så stor, lång osv. som motsvarar värkligheten l. kan anses för det normala, ”naturlig”. Thet (järn) som holler sina fulla vicht. GR 1: 152 (1523). Tu skalt haffua ena fulla och retta wight, och ena fulla och retta Skeppo. 5Mos. 25: 15 (Bib. 1541). Hade han någonsin gått rak och visat sig i sin fulla längd, så skulle man kallat honom en ståtlig man. Knorring Ståndsp. 1: 129 (1838). Denna (täljkniv) är aftecknad i full storlek. Nilsson Ur. 2: 95 (1862).
e) byggn. i uttr. full båge, fullt tunnvalv, båge (”romersk båge”) l. tunnvalv som bildar en halvcirkel (med höjden lika med halva spännvidden). Rothstein Byggn. 409 (1859). Halfcirkelhvalf (fullt tunnhvalf). 2UB 9: 327 (1905).
f) sjöt. om segel (jfr 1 g): i vilket intet rev blivit intaget; äv. i uttr. föra fullt, segla med alla segel tillsatta l. med orevade segel; äv. bildl. Thetta heeter, sannerligen, medh fulle Segel at segla vthi itt Haaff, medh Menniskiestadgar vpfylt. Schroderus Os. 2: 506 (1635). Bara hon (dvs. vinden) inte blir så frisk att vi inte kunna föra fullt. NTIdr. 1898, julnr s. 28. Fulla segel för man när intet ref är intaget. Smith (1899).
g) spelt. i uttr. full boll, förr äv. taga fullt, vid biljardspel. Taga fullt. Weste (1807). Att taga full boll vill säga, att spelaren stöter sin i rät linea från hans ståndpunkt liggande boll på midten, så att den träffar midt på en annan boll. Lindskog Spelb. 312 (1847). Wilson Spelb. 66 (1888).
h) [jfr fsv. full wappn] i sht mil. i uttr. full rustning l. (numera bl. arkaiserande) fulla vapen (förr äv. fulla värjor, fullt harnesk, fullt l. fulla gevär m. m.), hel l. fullständig (krigsut)rustning, full packning, fältutrustning, full uniform, parad, gala, ornat, skrud o. d. Saa ath the iw ære redeboen med theres hestar harnisk och fwlla weryor. GR 2: 26 (1525). Enn vellrustedt hest och karl medt fulle vapn å lekamen och på benen. RA 2: 51 (1562). Någhra Fahnor Polniske Ryttare vthi fulla rustning. Petreius Beskr. 2: 153 (1614). Besättningen skulle utgå med .. fulla gevär. Hallenberg Hist. 2: 422 (1790). Påfven i full skrud bars .. under en purpurhimmel. Böttiger 6: 270 (1836). Så gick .. (ärkebiskopen Jöns Bengtsson) i fulla vapen ut (ur domkyrkan), af sin lifvakt omgifven. Afzelius Sag. 5: 155 (1843). På gatan mötte jag landshöfdingen i full uniform. De Geer Minn. 1: 92 (1847, 1892). Full packning. TjReglArm. 1889, s. 56.
i) mus. i uttr. full musik, orkester o. d., med alla stämmor vederbörligen besatta, fullstämmig. (Truppen) Marcherade .. med fullt Speel af. HC12H 4: 323 (c. 1700). Bemälte Bal var af förnämsta slaget, / Med full musique. Livin Kyrk. 137 (1781). Användningen af samtliga register (stämmor) (i orgeln) kallas ”fullt verk”. NF 12: 339 (1888). Full orkester. Norlind AMusH 307 (1921).
j) i sht tekn. i uttr. (gå för, förr äv. under, o. d.) full maskin, full ånga o. d., stundom äv. full vind, för att beteckna att en ångmaskin o. d. värkar med hela sin kraft; äv. i uttr. (gå, draga på o. d.) för fullt, för full maskin; ofta bildl. med övergång till 9. Sätter then Danska Admiralen medh sitt Skep Jägmästaren för en full Wind in vppå then Swenska Flottan. Girs E14 63 (c. 1630). Det under full machin gående ångfartyget. Gosselman Erth. 27 (1842). Maskinerna (kunna) kastas om från fullt framåt till fullt back. Frykholm Ångm. 303 (1881). Pådragsmekanismen drar på för fullt, om maskinisten ej hinner hejda densamma. TT 1899, M. s. 43. Mörten .. rusade rakt in i rysjans gap. Och Gammelgäddan efter för full maskin. Forsslund Djur 174 (1900). Långt, långt borta .. hörs stöfvarskallet, det går för fullt. SvKennelklT 1903, s. 27. Full ånga. Auerbach (1908). — särsk. (i sht sjöt.) i uttr. full fart, fart med full maskin. Ekelöf Skeppsm. 182 (1881).
k) ridk. i uttr. fullt trav (jfr 9 f). Fullt Traf eller Sällskaps-Lopp .. (är ett sådant trav där) bakfoten med sitt tramp spårar framfotens. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 58 (1836).
l) jäg. o. mil. i uttr. fullt korn, då vid siktning för stor del av kornet synes i siktskåran o. kornspetsen sålunda är högre än siktets överkant. Allt efter som geväret är skottstäldt, tages på olika afstånd fint, struket eller fullt korn. Hahr HbJäg. 149 (1866). Billmanson Vap. 228 (1880).
m) (†) i fråga om väderstreck, i uttr. fullt norr o. d., rakt l. rätt i norr osv.; om vind(riktning) i uttr. full l. fullt västan o. d., rakt västlig vind osv. Velikiluki Stadh och Slott ligger i fult wester ifrå Muskow 140. mijl. Petreius Beskr. 1: 43 (1614). Block MotalaStr. 2 (1708). Vinden var full ost. Gosselman SAmer. 61 (1842).
n) i vissa juridiska termer.
α) [jfr fsv. fulder þiufnaþer, þiuver] (förr) i uttr. full tjuvnad, (större) stöld för (tidigast) en halv marks värde l. däröver; full tjuv(er), person som gjort sig skyldig till dylik stöld. RA 1: 237 (1538). GR 17: 26 (1545). Dömpndes Mons i Rogelsböle för en fuller tiuffuer för thet han stall ett års gamalt suin. BtFinlH 2: 160 (1561). Är thet (dvs. den stulna malmen) wärdt Fyrattijo Marcker, dömmes til fuller tiuffnadt. PrivBergsbr. 1649, 3: B 3 a.
β) [jfr fsv. fult sar] (förr) i uttr. fullt sår, fullsår. BtFinlH 2: 158 (1561). Verelius 37 (1681). jfr: Han haffver 17 fulla hugh på sin krop. GR 23: 432 (1552).
γ) (†) i uttr. fullt hemman, hemman på vilket en bonde kan vara fullsutten, helt hemman, mantal; full sätesgård. GR 12: 180 (1539). Skulle och der hoos determineres hvad som skulle räknas att vara en full sätesgårdh. RP 4: 108 (1634). Ett hemman considereras för fult, när det har 40 Dal. Silfvermynts ränta på sig. 2RARP I. 2: 48 (1720).
δ) i uttr. fullt bevis (förr äv. skäl), full bevisning, bevis l. bevisning som ger juridisk visshet. Petreius Beskr. 5: 22 (1615). (Han sade sig) detta medh fullo skähl bewijsa kunna. ConsAcAboP 4: 494 (1679). Serenius (1741). Tvenne sammanstämmande vittnen utgöra full bevisning, men ett gäller blott för halft bevis. Palmén JurHb. 240 (1859).
ε) i uttr. full borgen, borgen för hela det belopp l. den summa som det är fråga om. Sahlstedt (1773). För de böter, hvartill N. N. af N. N. Häradsrätt .. blifvit fälld .. gå undertecknade .. i full borgen. Smedman Kont. 5: 28 (1872).
o) i uttr. fulla (så l. så många) år, månader, dagar o. d., ngn gg: (så l. så många) år osv. fulla; vanl. för att framhålla den ifrågavarande tidsperioden ss. betydande, lång l. dryg; ej sällan med bibet.: drygt (så l. så många) år osv. (snarare över än under); stundom äv. om andra förh. Han lämnade efter sig fulla 600,000 kr. X år full. GR 7: 494 (1530). Under årtiondet 1881/90 (har) dödstalet .. nedgått med fulla 7 procent. EkonS 2: 32 (1894). Mina fingrar darrade så, att det tog fulla fem minuter, innan jag kunde få upp hakarna på ett af fönstren. PT 1898, nr 293 A, s. 3.
p) (mindre br.) i uttr. klockan slår fullt o. d., dvs. jämnt timslag, jämn timme; äv. timmen är full. Lectionerne begynnas just som klåckan slår 1 quart och slutas då klåckan slår fult. Linné Bref I. 1: 224 (1768). Så ofta timman var full, vandrade (på konsturet) samtliga Valförstarne omkring thronen. Atterbom Minn. 201 (1817). Runeberg 5: 74 (1860). Auerbach (1908).
q) övergående i bet.: som når l. nått sitt slut; numera bl. idrott. i uttr. full tid, ävensom ngn gg ss. adv.: till slut, till ända. Job 39: 5 (Bib. 1541). När bonden döör, bliffuer hustrun icke tillatidt, att sittie then täckt fwll och all vtt, som bonden tilförende stadt hade. GR 15: 363 (1543). Ödmann StrFörs. 4: 44 (1822). Du föll som fogeln faller i skog, / Förr'n fullt sin visa han sjungit. Östergren Dikt. 92 (1871). När pipan gick för full tid. SDS 1924, nr 156, s. 9.
r) [jfr fsv. göra full, fult] (†) i uttr. göra fullt, äv. full, fylla, uppfylla (lag, bud, krav, löfte o. d.); fullgöra (ämbete l. uppdrag o. d.); med saksubj. äv.: (i värde) motsvara l. representera l. gå upp mot. At the i skaane vilia fult göre (dvs. göra allvar av saken) oc træde in til Swerigis krone. GR 1: 54 (1523). Gaff icke Moses idher lagh, och likawäl gör ingen aff idher laghen fult? Joh. 7: 19 (NT 1526). Jörien skulle göra sine handscrefft fult (dvs. inlösa sin revers). OPetri Tb. 110 (1526). Huilka lærare eller kyrkioprester h(ans) n(åde) vil styrkia i all then del the ære retthe til, så framt the göra theris embete fulth. GR 4: 210 (1527). Konungens befalning moste man medh hast fult göra. Dan. 3: 22 (Bib. 1541). Nu kan eij try åhrs arfuodhe honom fult göra som iord af nyo bygde och bättradhe, tå hafui han wåld iorden att bruke in till dess att guldit är arfuode hans. Lagförsl. 226 (c. 1609). Mesziam, then at se så många tusen längtat, / At giöra fult för thet Propheterna ha spådt. Brenner Pijn. 6 (1727).
7) [jfr motsv. anv. i fsv.] om månen: med hela sin mot jorden vända del belyst av solen (o. företeende bilden av en cirkelrund skiva). (Då översteprästen Simon) framgick vth för förlåten, så lyyste han som een morghonstierna genom molnet, såsom en full Måne. Syr. 50: 6 (Bib. 1541; möjl. ssg). Den 14 Feb. blifwer Månan full, kl. 1: om middagen. Werve Alm. 1652, s. B 1 a. jfr: Desse fyra (planeter) conjungeras med Solen .. så at de då lysa fulla och runda. Melanderhjelm Astr. 1: 256 (1795).
8) [jfr motsv. anv. i fsv.] fullkomlig; obegränsad; oinskränkt, obeskuren; oreserverad; äv.: ohämmad, ohindrad; ofta (särsk. i a) närmande sig till l. övergående i 6. Du har din fulla frihet att göra som du själv finner bäst. Han uträttade ärendet till min fulla belåtenhet. Vara vid full hälsa, full vigör, full sans. Ha sitt fulla förstånd. Jagh .. medh thetta myth breff vnner .. theris Stadz ffriihether och preuilegia .. vedh fulle macht ij alles theris puncther, articulis och Jnneholdilse, ath blyffwa. GR 1: 6 (1521). Då fattade Hans May:t det fulla och fasta slutet, at ei inlåta sig i vidare underhandling. Nordberg C12 2: 448 (1740). Ingen annan än en narr väntar af äktenskapet el. något annat i lifvet en full lycksalighet. Tegnér (WB) 1: 337 (1805). Det är skönt att spegla sig i ädla förfäder, ädla i ordets fullaste mening. Franzén Minnest. 2: 340 (1829). Vid trettio år har kroppen sin fulla styrka. Topelius Lb. 1: 11 (1860, 1891). Jord eller annan lägenhet, som till full ego afsöndras. SFS 1881, nr 41, s. 5. (Vallflickan) hade ju någonting så öfverlägset och säkert i sitt sätt mot honom som hade hon varit hans fulla jemlike, så herre han var. Tavaststjerna Barnd. 16 (1886). Ryding .. åtnjöt så väl arméens som landets fulla förtroende. De Geer Minn. 2: 264 (1892). — särsk.
a) ss. adv.: helt, helt o. hållet; fullständigt; fullkomligt; i sin fulla utsträckning, till alla delar, i alla enskildheter; utan inskränkning l. reservation; alldeles. Han var fullt belåten med sin resa. Huset är nu fullt färdigt. Det är jag fullt övertygad om. Icke vara fullt säker på sin sak. GR 17: 112 (1545). (Kameleonten) är inthet fult ett Quarter långh. Kiöping Resa 99 (1667). Militärbildningen hafva vi här i konsistorium fullt och enhälligt tillstyrkt. CAAgardh (1837) i TegnérPpr 415. Henrik VII .. var fullt besluten att göra sina anspråk på Italien gällande. Böttiger i SAH 39: 206 (1864). Fullt herre öfver elden blef man först vid 6-tiden på morgonen. SDS 1898, nr 596, s. 3. Skall Norge blifva ett från Sverige alldeles afskildt rike, så må det blifva det fullt och helt. SD 1905, nr 238, s. 5. — särsk. [jfr fsv. fult oc fast] i den allittererande förb. fullt och fast.
α) i fråga om tro l. mening, påstående, beslut l. föresats o. d. övergående i bet.: bestämt, med den största bestämdhet, orubbligt o. d.; i fråga om hopp l. tillit o. d.: med den fullkomligaste förtröstan, det fullkomligaste förtroende o. d. Han trodde fullt och fast att (osv.). Jagh var fult och fast till sinnes .. att reesa där neder. Ekeblad Bref 1: 16 (1649; rättat efter hskr.). På tig sig fullt och fast tin man förlita tor. Kolmodin QvSp. 1: 82 (1732). Amazili påstår fullt och fast at ni kommo ur Trägården. Eurén Kotzebue Cora 59 (1794). Räkna fullt och fast på mig. Fryxell Ber. 6: 342 (1833).
β) (numera knappast br.) i annan anv. Wele wij att forbudet .. fultt och fast skal bliffua standandis. GR 8: 227 (1533). Himlen jag till vittne tager, / At ni er fullt och fast bedrager. Bellman Gell. 25 (1793). Jag är fullt och fast / I bojor. Thomander 3: 394 (1826).
b) som i alla avseenden motsvarar ett begrepp l. en benämning, som äger allt för ett begrepp l. en benämning utmärkande; som gör skäl för namnet; värklig, riktig, genuin, äkta, regelrätt. Vi ha redan full vår. De råkade i fullt handgemäng. Iagh .. haffuer fylt mina presser såsom j fullom Höst. Syr. 33: 17 (Bib. 1541). Han (var) i fullt gräl med gamla Moster. Björn Besynn. 4 (1792). Landet var i fullt uppror. Fryxell Ber. 7: 245 (1838). Ur militärisk synpunkt .. rådde i Preussen .. full medeltid. IllSvH 4: 136 (1880). För öfrigt omväxlade full öken med små steppbälten. Hedin GmAs. 1: 434 (1898). — särsk. om person: riktig, som fyller måttet; fullgången, fullt utbildad o. d. Han är full kavaljer nu. En full man, när tu går öfwer 40. åår. Forsius Spec. A 6 a (1620). Du återser din son som full sofist. Hallström Aristof. 73 (1883). Det var tag i pojken. Han var full karl snart. Berg Sjöf. 183 (1910).
c) i uttr. fullt allvar, rent allvar; ofta i förb. (säga l. taga o. d. ngt) på fullt l. fullaste allvar, på rena, rama allvaret. GR 9: 142 (1534). Jagh kan icke wel troo, at thetta talet skal wara titt fulla alffuar. LPetri Luther Nattw. E 6 a (1558). Det låg i Dantes lynne redan som barn att taga ingenting på lek, utan allt på fullaste allvar. Böttiger i SAH 39: 169 (1864). (Zachris hade) på fullaste allvar förälskat sig i sin jämnåriga kusin och lekkamrat. Lagerlöf Top. 77 (1920).
d) om skäl, orsak o. d.: fullgod, fullgiltig, tillräcklig. Med fullt skäl. Weste (1807). Rörek sade ”sig dertill hafva full orsak”. Fryxell Ber. 1: 39 (1823).
e) närmande sig bet.: fast (om uppsåt, avsikt, vilja o. d.). Medt fulla berådna modä god wilie och szamtycke. GR 7: 395 (1531). Man grep och släpade honom utur Templet, i den fulla föresatts att prygla honom till döds. Ödmann StrFörs. 1: 46 (1799). En verklig tvekamp, man mot man med fullaste afsigt att segra eller falla. Willebrand o. Rancken 164 (1886).
f) (†) närmande sig till l. övergående i bet.: bestämd, säker, viss (om åsikt, rykte, tal o. d.), uttrycklig (om försäkran, ordalag o. d.). Tiil huilke theres bægær wij icke betrösthe giffua full swar. GR 3: 236 (1526). Effter thet jagh .. intet j fullo sanningh något ondt weet om min nästa. Bullernæsius Lögn. 279 (1619). I Königsberg gick fultt taal, ded Smolendsko var aff Ryssen eröffratt. AOxenstierna 2: 463 (1622). Ther aff några förnemliga then Christeliga Kyrkiones Lärare en full mening om hennes hederliga Slächt fattat hafwa. Gallius KGyllenstierna A 1 a (1645). Dhet gick i fult Rychte at tädan skulle komma mehra (krigs-)Folck. Widekindi KrigsH 192 (1671). Ehuru en stor del med fulla ord vid valet skutit sin sak i Höga Öfverhetens händer. VDAkt. 1746, nr 664. Med fulla försäkringar om fred och vänskap. Celsius E14 208 (1774).
g) (vard.) pleonastiskt i den allittererande förb. i alla fulla fall, i alla fall, likväl, ändå. ESvensén i Landsm. 1: 641 (1881). Janson Gast. 113 (1902).
9) för att beteckna ngt ss. som bäst l. kraftigast pågående l. stadt på höjden av sin utveckling o. d.; ofta mer l. mindre närmande sig bet.: stark, kraftig, häftig, intensiv o. d. Vara i fullt arbete. Vij ähro nu uthj full martie directe ått Ryslandh. KKD 7: 183 (1708). Ungdomen som .. har full sysla med sina nöjen. Posten 1769, s. 991. I fullt raseri. Adlerbeth Æn. 101 (1804). Det bröst, som stormen härjat / Och verldsbekymren sargat, / I fulla drag nu dricker / Ur glömskans bägar åter. Thomander 2: 593 (1828). Der var en gång i sin fullaste vår / en ungmö. Sturzen-Becker 5: 22 (1862). (Sv.) Full flod. (eng.) full sea, full tide. Jungberg (1873). Solen lyste fullt och bländande in i köket. Strindberg Hems. 27 (1887). Saften .. sättes öfver en liflig koleld och bringas till full kokning. Grafström Kond. 95 (1892). I .. skolköket voro flickorna i full färd med att laga dricksoppa. GHT 1895, nr 292 B, s. 2. — (†) Fienden war i fult werk at rangera sig. Spegel Dagb. 65 (1680). — särsk.
a) i uttr. full dag l. dager o. d., full natt, fullt ljus l. full belysning o. d.; ofta oeg. o. bildl. Itt liws, huilket fram gåår och lyser alt in til fullan dagh. Ordspr. 4: 18 (Bib. 1541). Sedan detta målet blifvit satt i fullt ljus. Ekelund Fielding 425 (1765). Det var nu redan full dager. Fryxell Ber. 6: 354 (1833). (Träffades vikingen) af olyckan, blef han deraf icke nedslagen, hans själs storhet framstod då först i sin fulla dag. Gyllengranat SvSjökr. 1: 8 (1840). Full natt är nu. Kullberg Tasso 1: 148 (1860). Sigrun stod i fulla lampskenet. Lagerlöf Bannl. 215 (1918).
b) om röst, stämma, ton o. d.: stark, kraftig, oförsvagad o. d. Ropa .. med full röst. Swedberg Schibb. 192 (1716). Rubini och Lablache .. voro vid ”full röst” vid en ålder af sextiotvå år. Setterblad Mackenzie 50 (1887). För ett framgångsrikt öfningsspel är det af stor vikt, att man alltid spelar med full ton. Hedlund Fiolsp. 111 (1906).
c) i uttr. (stå i) full grönska, full blomstring, fullt flor o. d.; ofta bildl. Ett .. Trä, som står i fulla grönskan. Stiernhielm Jub. 90 (1644, 1668). Dikten stod i sin fulla blomstring. Cronholm Lig. 1 (1839). När jag 1847 kom till Karlstad, stod det gamla gymnasium ännu i fullt flor. Ödman VårD 1: 30 (1884, 1887).
d) i uttr. (stå, brista ut o. d.) i full låga; ofta bildl. i fråga om krig l. uppror o. d. l. kärleksbrand o. d. Gustaf II Adolf 88 (c. 1620). Det stora magazinet står i full låga. Envallsson Schlenzh. 27 (1796). Nu utbrast i full låga kriget mellan Gustaf Adolf och den nyvalde storfursten. Fryxell Ber. 6: 27 (1833).
e) i uttr. (komma l. vara) i full gång l. (numera föga br.) i sin fulla gång, förr äv. komma till l. hava sin fulla gång, gå i full svang o. d.; numera nästan bl. om maskin o. d. l. om arbete l. värksamhet. Samtalet är i full gång. In tiil thes thet (dvs. malmstrecket) kan komma tiil siin fulla gongh. GR 1: 210 (1524). (Där Guds lag utan nåden i Kristus härskar) haffuer .. synden sin fulla gång. FörsprBib. a 5 a (1541). Krijgedt går nu j sitt fulle och starcke swång. RARP 3: 313 (1643). I ottonde och nionde Seclerne var handelen på Tyskland i full gång. Dalin Hist. 1: 252 (1747). En Väderqvarn i full gång. Thorild 4: 91 (1793). Lilja .. var i full gång med att borsta .. stöflar. Melander Läger 1 (1887).
f) i uttr. i full fart (förr äv. i fullan dus), i fullt språng, trav o. d., i full flykt o. d. Fienderna voro stadda i full flykt. Them skalt tu slå och theres affguda hus / Vpbrenne och förhärie vthi fullan dws. Holof. 4 (c. 1580). Borgmesterne .. hvilche medh stor hast och engslan i fult lop komme op till oss. RA 3: 180 (1593). (Boskapen) kommer .. heemlöpandes i fullt flygande. BtFinlH 2: 271 (1666). I fullt språng. Adlerbeth Æn. 44 (1804). Kamelen flög .. förbi oss i full fart. Beskow Res. 138 (1861).
10) (†) ss. adv.: mycket, synnerligen, helt; mest som första led i ssgr. Hade wij ful ghernna seeth ath alth riikitzens raadt hade warith ther öffuer. GR 3: 294 (1526). Iagh hadhe så när stapplat medh mina fötter, mijn stegh hadhe fult när slonttet. Psalt. 73: 2 (Bib. 1541). En Fenike knechtar full god och starck. Carl IX Rimchr. 8 (c. 1600). Iag .. måste fult när försmechta. VDAkt. 1717, nr 198.
11) [jfr motsv. anv. i fsv.] (i sht vard.; vanl. med starkt klandrande innebörd) (i hög grad) berusad l. drucken l. onykter, överlastad; förr ofta i förb. full och drucken (äv. drucken och full); ofta i uttr. som innehålla en jämförelse: full som ett svin, en kaja, ett ägg m. m., ävensom i förb. dricka l. supa (förr äv. slå) sig (l. ngn) full; ngn gg bildl.: berusad, rusig. Han var blixt(rande) full, stup, plakat full. Tilstedt icke ath folket som hoss tig äre på slotthet, wanke for mygit i byn, och slå sig alle dage fulle, som mygit skee pleger. GR 11: 99 (1536). En arbetare then sigh gerna full dricker, han warder icke rijk. Syr. 19: 1 (Bib. 1541). The ther .. liggia vthi Wijn och Öölkrogar, osnygge och fulla såsom Swijn. Rudbeckius Luther Cat. 58 (1667). Then eensinnige Werlden full och dull i sin Ehregirigheet är blind at hon intet kan see then nådige hemsökelsens tijdh. Voigt Alm. 1679, s. 15. Hr Johan kom om nattetijdh rijdandes full och drucken från it bröllop i Öhr. VDAkt. 1681, nr 416. Hwa ska wij giöra åt dät där fulla swijnet? 2Saml. 13: 87 (c. 1690). Han är full som en kaija. Mont-Louis FrSpr. 291 (1739). Om man doppar et kläde uti spiritu vini och luktar offta derpå, skal man bli full. Linné Diet. 2: 91 (c. 1750). En flicka, som super fienderna fulla och sedan mördar dem i sömnen, är ingen poëtisk person. Tegnér (WB) 4: 237 (1822). Allmogen (kallar) icke .. någon full som ännu kan röra minsta ledamot. Rääf Bränv. 12 (1840). I sitt nuvarande stadium af full gemytlighet. Geijerstam LycklMän. 39 (1899). En gammal läkare, som lullade omkring full som en alika. Engström Häckl. 63 (1913). — jfr BLIND-, BLIXT-, HALV-, SMÅ-, SMIT-, STUP-FULL.
12) i ngra särskilda, mera fristående uttr. med adv. l. prep.
a) i förb. lika fullt.
α) (†) i uttr. ngt gör (ngn) lika fullt, ngt gör (ngn) lika mycket l. detsamma. GR 16: 20 (1544).
β) ändå, likväl, likvisst, det oaktat, icke desto mindre, i alla fall. Block Pest. 79 (1711). Är ej husbonden sielf hemma, utan hustrun; gånge ransakan för sig lika fullt. MB 52: 4 (Lag 1734). Suitu är en af de farligaste forsarna, men lika fullt gick båten lyckligt ned. Arkadius Pakkala 20 (1895). — jfr LIKAFULLT.
b) [jfr fsv. til fuls, mnt. to vulle; jfr 6 o. 8] i förb. till fullo, förr äv. ngn gg i fullo, helt o. hållet, fullkomligt, fullständigt; i hela dess utsträckning; utan inskränkning l. avkortning, så att ingenting återstår l. fattas. Thenne böön hafwer diupare sinne (dvs. innebörd), än noghon menniskia til fulla vttryckia kan. OPetri MenFall G 1 a (1526). Warder eij kyrkia innan try åhr till fullo af nyo opbygd som hon tilförende war. Lagförsl. 221 (c. 1609). Hans medbröder, som skola hafva sig hans förhållande med ungdommen i fullo bekant. KalmarDP 1768, s. 161. Med qvitto förstås egentligen det skriftliga erkännandet af en till fullo betald skuld. Smedman Kont. 5: 20 (1872). Olägenheterna af de långa riksmötena insågos till fullo. Hildebrand Statsförf. 547 (1896). — särsk.
α) (i högre stil) övergående i bet.: tillräckligt, tillfyllest, nog. Wij kunne aldrig .. til fulle tacka prijsa och loffua gudz stora nådh. OPetri PEliæ a 1 b (1527).
β) (†) i uttr. vara till fullo, vara tillräckligt, räcka. Nordforss (1805).
c) [efter t. vollauf] i förb. fullt upp.
α) rikligt, ymnigt, i överflöd, mer än nog; särsk. i uttr. vara för handen l. finnas o. d. fullt upp, hava l. o. d. ngt fullt upp l. fullt upp av l. med ngt l. (numera föga br.) fullt upp ngt, äv. abs. hava fullt upp, vara väl försedd med timliga håvor, äga sin rikliga utkomst l. bärgning o. d.; hava fullt upp att göra (med ngt) o. d., hava full sysselsättning (med ngt). Min herre fult op haffua wil / Både med wÿn, miöd och must. Holof. 41 (c. 1580). The finge .. fult vp Watn. Lælius Bünting Res. 1: 183 (1588). Iagh will förskaffa bådhe tigh och migh fult vp, aff allahanda kosteligh spijs. Balck Es. 78 (1603). The hadhe alla fult op. Petreius Beskr. 2: 135 (1614). Jag har fullt opp att göra med mina pensionärer, lectioner o. s. v. Tegnér (WB) 2: 377 (1809). Der allt finnes fullt upp är ej svårt att göra gästabud. Stiernstolpe DQ 3: 333 (1818). På isen fanns alltid fullt upp med pojkar. Lagerlöf Saga 244 (1908). — (†) med tydlig substantivering efter prep. (Gud) Med lycko, med fullt vp, med heder honom mättar. Kolmodin QvSp. 1: 68 (1732). Utur glädie i sorg; utur fullt opp uti brist. Hoffmann Förnöjs. 3 (1752).
β) (numera knappast br.) fullt ut. NvRosenstein (1788) hos Ljunggren SVH 3: 78. (Fru Lenngren) tillhör de ytterst få svenska författare, som fulltopp blifvit hvad de kunnat blifva. Atterbom Siare 5: 24 (1849).
d) i förb. fullt ut, helt o. hållet, fullkomligt, till fullo. VDAkt. 1688, nr 93. Niute hustrun sin morgongåfvo fullt ut. GB 9: 4 (Lag 1734). Skarpsinnigheten ansågs likväl icke fullt ut svara emot lärdomen. Fryxell Ber. 10: 46 (1842). Sann patriotism är fullt ut förenlig med unionsvänligt sinnelag. VL 1893, nr 258, s. 2. — särsk. i uttr. fullt ut så l. lika .. som, i minst lika hög grad l. stor utsträckning .. som, väl så l. var bit så .. som. VDAkt. 1800, nr 387. Fullt ut så skön man anser mig som henne. Hagberg Shaksp. 1: 12 (1847). Det är en fullt ut lika svår uppgift för all jemförelse att klart uppfatta olikheter som att finna verkliga likheter. Claëson 1: 228 (1858).
Ssgr: A: (6) FULL-BEDJA. (†) bedja nog l. tillfyllest. Hoo kan någon tijdh fultacka eller fulbidia? LPetri Luther Nattw. F 5 b (1558). Axehielm (c. 1630; under bidhia).
(6) -BEFAREN, p. adj. sjöt. om sjöman: som varit till sjöss nog länge för att äga full utbildning o. erfarenhet i sitt yrke. Fullbefaren matros. InternSignalb. (1902).
(1) -BELAGD, p. adj. om sjukhus o. d.: med alla platser (sjuksängar) upptagna. DN 1919, nr 102, s. 1.
(1) -BESATT, p. adj.
1) om yta o. d.: fullsatt, tätt besatt l. rikligt försedd (med ngt); (mera tillf.) abs.: täthårig o. d. Loskinn .. välhårige med fullbesatt buk och rygg. Forssell Hist. II. 1: 24 (c. 1871, 1875; efter handl. fr. c. 1558). Söderhjelm ItRenäss. 93 (1907).
2) om större sal o. d., äv. bord: fullsatt, med alla platser upptagna o. d. Som jag ej var med i ringen / Kring statens fullbesatta bord, / Så slapp jag trängas. CVAStrandberg 1: 207 (1858). Om (parlaments-)huset vore fullbesatt. Palmberg Hels. 266 (1889).
(6) -BETALD, p. adj.
1) (föga br.) om person: som fått full betalning. En gammal kappa (m. m.) .. med hwilket alt han (dvs. fordringsägaren) icke war fulbetalt. BtSödKultH 12: 65 (1597).
2) om skuld: till fullo l. i sin helhet betald. ÅngermDomb. 18/7 1638, fol. 136.
(8) -BILDA, -ning. fullt utveckla; fullt utbilda; i sht i p. pf. ss. adj.: som nått sin fulla utveckling l. mognad, fullt färdig(bildad), som står på höjden av utveckling l. fullkomning; äv. dep.: nå sin fulla utveckling o. d. Thorild 2: 291 (c. 1790). En visserligen ej fullbildad, men ofta klangrik och vacker versification. SvLittFT 1833, sp. 140. Wieselgren SvSkL 1: 132 (1833). Den fullbildade insekten. Sundevall Zool. 96 (1835). Landets förnämsta gymnastik-instruktör bland dem hvilka Ling i lifstiden sjelf dertill hann fullbilda. SvT 1852, nr 177, s. 2. Blomkål, som ej fullbildat sina hufvud. Abelin MTr. 104 (1902).
-BLOD, se d. o. —
(1) -BLODA.
1) (föga br.) helt l. ymnigt nedfläcka med blod, alldeles bloda ned. De sårade .. äro fullblodade på kroppen. CADahlgren (1808) hos Hjelt Medicinalv. 3: 303. Stiernstolpe DQ 2: 411 (1818).
2) (†) bildl.: fylla med en vätska av blodets röda färg. När drufvan pokalen fullblodar. Bellman SkrNS 2: 278 (c. 1780).
(1) -BLODIG, adj.1
1) (mindre br.) blodfull. Westerdahl Häls. 113 (1764). Feta och fullblodiga svin. Tidén Bosk. 47 (1841).
2) bildl.: kraftfull, full av liv, eldig o. d. Atterbom Minn. 487 (c. 1818). En .. fullblodig och lifsvarm karaktersteckning. NF 3: 280 (1878). Renässanstidens .. fullblodiga personligheter. Tegnér SvBild. 163 (1896).
-BLODIG, adj.2, se under FULLBLOD.
-BLODIGHET—00~2 l. ~200, sbst.1
1) (mindre br.) till -BLODIG, adj.1 1; äv. om blodmängd i kroppen utöver det normala. Sönnerberg Loder 571 (1799). Collin Ordl. (1847).
2) till -BLODIG, adj.1 2. Låt henne vara älskad med ungdomens fullblodighet. Tavaststjerna Inföd. 210 (1887).
-BLODIGHET, sbst.2, se under FULLBLOD.
(1) -BLÖDA. (mindre br.) alldeles blöda ned; nästan bl. i p. pf. Lind 1: 308 (1749). Dalin (1851).
(6) -BOLA, adj. oböjl., l. -BOLAD, p. adj. [fsv. fulbola] (†) fullsutten. Skattemanna-arfvingar .. skulle (icke) förmycket klyfva hemmanen, ej heller någon äga mer jord, än hvarpå han var fullbolad. Dalin Hist. 2: 747 (1750). En fullbola man eller 1/4-dings Bonde (dvs. fjärdingsbonde). VDAkt. 1759, nr 100 (möjl. ssg). Meurman (1846; med hänv. till fullsuten).
-BORD, -BORDA osv., se d. o. —
(8) -BOREN, p. adj. (numera bl. ngn gg bildl., i högre stil)
1) eg. om foster: fullgången, fullt utvecklad; bildl.: som står på höjden av utveckling l. fullkomning. Fullborna foster. Florman Anat. 1: 75 (1823). (Walter Scotts) historiska romaner .. äro .. fullborna alster af en outtömlig berättaretalang. NF 14: 791 (1890). Klinger .. är en fullboren mästare i sin konsts teknik. NordT 1896, s. 490.
2) äktafödd, legitim; bildl.: äkta, genuin. Spegel (1712). Hans hembygd — Västergötland —, hvars fullborne och rättframme son han var. (Flensburg o.) Collin 50 (1906, 1915).
(jfr 8) -BRINGA, v. [jfr t. vollbringen]
1) (numera bl. ngn gg i högre stil) fullborda, bringa l. föra till slut; fullgöra, utföra, värkställa; bringa till stånd, åstadkomma, åvägabringa. Messenius Svanhv. 9 (1613). Hans kongl. majestät har nu fulbrakt sin kur, och är nu gud ske lof frisk igen. Ekeblad Bref 1: 404 (1655; rättat efter hskr.). Den i Christo fullbragta försoningen. Agardh BlSkr. 1: 292 (1843). Vi minnas allt hvad han (dvs. Gustav Fröding) fullbragt som .. en af den svenska sångens mest benådade. Böök Stridsm. 295 (1910).
2) (†) tillbringa l. framleva (en tid, sina dagar o. d.). Then tidh (dvs. sommaren) velle vÿ fulbringha, / mäd glädie och möcken roo. Visb. 1: 176 (c. 1620). Palmcron SundhSp. 256 (1642).
(10) -BRÅD. [fsv. fulbradher] (†) mycket snabb l. rask. Petrus war tå fulbrådh til swara. OPetri JesuPina B 1 a (c. 1550). Ps. 1695, 202: 4.
(1) -BRÄDDA, adj. oböjl. (†) fullbräddad. Alt, som i bunkerne fullbrädda war, thet war blod. Hiärne 2Anl. 34 (1702).
(1) -BRÄDDA, v. fylla till brädden; äv. bildl.; vanl. i p. pf. Skummiga kar fullbräddas af vinmust. Adlerbeth Buc. 71 (1807). En .. silfverbägare, fullbräddad af vin. VFPalmblad i PoetK 1818, 2: 124. Ett .. af lycka fullbräddadt ögonblick. Hallström Sparfv. 8 (1903).
(11) -BULT o. -BULTA. (†) fyllbult. Hwem will betro sådana Wåpar, Öltrattar, och Fullbultor längre? Fernander Theatr. 282 (1695). Ihre 1: 290 (1769).
(6) -BUREN, p. adj.
1) (numera bl. veter.) om foster: fullgången; jfr -BÄRA. Hoorn Jordg. 1: 124 (1697). Tholander Ordl. (c. 1870).
2) tekn. om virkesstapel: som har sin fulla storlek. En fullburen stabbe innehåller (ofta) 90—100 kbm. virke. 2NF 26: 871 (1917).
-BURENHET—00~2 l. ~200. (numera bl. veter.) till -BUREN 1. Hygiea 1870, s. 165.
(11) -BUSE. (vulg.) full karl, fyllbult. Nordström Borg. 137 (1909).
-BYGGA, i sht i p. pf.
1) till 1: med byggnader fylla (tomt, stad o. d.); i p. pf. äv. med avs. på gata, (större) land(område) o. d.: bebyggd i så stor utsträckning som lägenheten medgiver, fullt bebyggd. Fullbygda (stads-)qvarter. Agrell Maroco 2: 85 (1796, 1807). Vallhallavägen .. har numera blifvit fullbyggd öster om Lilljansplanen. Sthm 2: 239 (1897). De fullbyggda länderna runtom i Europa. Nordenstreng Vik. 16 (1915).
2) [jfr fsv. fulbygdher] (mindre br.) till 6: bygga färdig, färdigbygga (ngt). GR 5: 149 (1528). Vppå sitt hws bygde Salomo j tretton åår för än thet alt fulbygdt war. 1Kon. 7: 1 (Bib. 1541). Frick o. Trolle 115 (1872). (†) abs. Så snartt han haffver fulbygtt vid Tendissmyre. GR 26: 541 (1556). Murenius AV 138 (1646).
(6) -BYTA.
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande) tr.: vid byte giva (ngn) ngt i värde fullt motsvarande det man erhållit. Clemett vnte Aren persson .. jtt hemman .. Och Aren vnte Clemett jghen jtt hemman .., och kendes for(skriv)ne Clemedt sigh fulbyttan wara. DiplDal. 3: 70 (1548). Högberg Vred. 1: 201 (1906). särsk. (†) vid träta l. kiv l. slagsmål o. d.: giva (ngn) lika godt igen. Serenius (1741).
2) (†) intr., eg.: utgöra fullgod ersättning l. kompensation vid byte; räcka till, förslå. Bastant, (dvs.) som kan fullbyta, bestå. Swedberg Schibb. 252 (1716).
(11) -BYTTA. (†) fyllbytta. Bellman 5: 58 (c. 1775).
(6) -BÄRA, v. (†) föda (foster) fullgånget. Hoorn Jordg. 1: 88 (1697).
(jfr 8) -BÖRDIG. (†)
1) [efter t. vollbürtig] i pl. om syskon: födda av samma föräldrar, köttsliga; bildl. Tyska och svenska, två fullbördige systrar af een then ur-ålde förste japhetiske skytiske modern födde. Stiernhielm Vitt. 183 (c. 1650).
2) om växt o. d.: som bär full (rik, ymnig) skörd (av ngt). Ett .. Bokhult, i år fullbördigt på Nötter. VexiöLT 1838, nr 45, s. 4.
(8) -BÖRDS-TOMT. (†) tomt som ngn innehar med full bördsrätt (äganderätt). VgFmT III. 3—4: 70 (1530).
(8) -DANA, -ing. (i sht i högre stil, föga br.) fullbilda. Thorild 2: 289 (c. 1790). Fulldanade philologer. SvLittFT 1833, sp. 820. En lång tidrymd förgår .., innan en mosse blifvit fulldanad. MosskT 1889, s. 260.
(6) -DRAGEN, p. adj. om linje: fortlöpande i ett sammanhang, kontinuerlig; motsatt: streckad l. prickad. Fock 1Fys. 231 (1853).
(6) -DRIVA, v. [fsv. fuldriva] (†) föra l. bringa (ngt) till (ett lyckligt) slut, genomdriva (ngt). Göra all sin flijt fredztractaten att fuldrijffva. AOxenstierna 1: 135 (1628). Möller (1807).
(8) -DRUCKEN, p. adj. (numera bl. ngn gg arkaiserande)
1) som druckit sig fullt otörstig. Ett dryckeskar (med mjöd) .., som är så stort, att alla Enhärjarne varda deraf fulldruckne. Cnattingius SnE 46 (1819; isl. fulldrucknir).
2) fullständigt berusad l. drucken. Dricka sig full drucken om söndagsnätterne. RA 2: 62 (1562). Heidenstam Folkung. 1: 143 (1905).
(8) -DRYCKSE, adj. oböjl. (†) fullständigt drucken. Domböckerna vittna, att in på 1600-talet folket vid sina gillen icke plägade gå i säng, innan de voro fulldryckse. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 448 (1868).
(8) -FARTSPROV. tekn. i fråga om ångfartyg: fullkraftsprov. Ett ”fullfartsprof” då man söker öfver en viss bestämd sträcka uppdrifva fartygens fart till den största möjliga. NordT 1895, s. 105.
(8) -FAST, adj. [fsv. fulfaster] (†) fullkomligt fast l. bestämd l. säker o. d.; särsk. ss. adv.: fullt o. fast (se FULL 8 a α o. β). GR 7: 541 (1531). Vti then fulfaste tilförsicht (att osv.). Lundström LPGothus 1—2: Bil. 4 (1595). (Jag) är, och blifver .. fullfast i then mening; at (osv.). Swedberg Gr. 135 (1722). Sedan han blifvit fullfast i riket. Strinnholm Hist. 1: 377 (1834).
(8) -FATTIG. (†) Dhen fattiga blijr aldrigh fullfattigh. Grubb 116 (1665).
(8) -FJÄDRAD, p. adj.
1) om ungfågel: som har fullt utvuxna fjädrar. LPetri Œc. 77 (1559). Greiff Jagt 87 (1828).
2) (i sht vard.) bildl.: fullt utvecklad l. utbildad, fullfärdig; äv.: fullt bevandrad l. hemmastadd (i ngt); fullkomlig, riktig, genuin (mest i dålig mening); äv. abs.: durkdriven. Almqvist AmH 1: 182 (1840). Det är sannerligen ej nog att hafva gått igenom ett tekniskt läroverk för att vara fullfjädrad ingeniör. TT 1872, s. 75. Mannen .. visade sig vara en fullfjädrad bedragare. VL 1893, nr 9, s. 2. Hm, den långe är bestämdt enfaldig, men den lille, mörke till vänster ser fullfjädrad ut. Janson Abr. 58 (1901).
(8) -FLUGEN, p. adj.
1) (i fackspr.) om ungfågel: som är fullt flygfärdig l. har full flygfärdighet. Serenius (1741).
2) (vard., mindre br.) fullfjädrad (se d. o. 2). Blanche Band. 314 (1848). Fullflugne sjömän. Oxenstierna Vanderdecken 65 (1865). Fullflugen skälm. Lundegård DrMarg. 2: 190 (1906).
(8) -FLUGSE, adj. oböjl. (†) = -FLUGEN 1. Nästan fulfluxe (uv-)ungar. Linné Skr. 5: 82 (1732).
-FLÄTAD, p. adj.
1) till 1: om hår, hästman l. -svans o. d.: flätad full (med ngt). Hur väl jag redde ut deras (dvs. hästarnas) svansar och manar om kvällarne, så voro de om morgnarne .. fullflätade af marelockar. Wigström Folkd. 1: 154 (1880).
2) (vard.) till 8: durkdriven, ”genomslängd”; ärke-; äv.: genomlistig, ytterst slipad. En sådan fullflätad kanalje! Jungfrun .. var fullflätad och älskade löjet. Strindberg Skärk. 30 (1888). I konsten att neka, var hon (dvs. en gammal kvinnlig poliskund) .. fullflätad. EksjöT 1893, nr 4, s. 2.
(8) -FRI. (i fackspr.) om statsborgare l. samhällsmedlem (i ä. tid): fullt fri (i motsats till halvfria o. trälar). Spegel 134 (1712). Hos alla germanska folk utöfvades fylkets statsmyndighet af en folkförsamling, tinget, som bestod af alla fullfria män. 2NF 9: 1041 (1908).
(8) -FÄRDIG.
1) (†) fullt färdig l. beredd l. redo o. d. (att göra ngt). H(ans) F(urstliga) N(åde) skulle wara fulfärdig att, komma till Finlandh. UrkFinlÖ I. 1: 123 (1597).
2) fullkomligt färdig; fullt utvecklad l. utbildad. Schultze Ordb. 1047 (c. 1755). Tre år äro förflutna sedan grundstenen lades till denna byggnad, som .. står fullfärdig i dag. Tegnér (WB) 6: 237 (1828). Hos Spinoza (framträder) .. panteismen .. i fullfärdig gestalt. Nyblæus Forskn. III. 2: 58 (1888).
(8) -FÄRDIGA. (numera föga br.) göra fullt färdig. HSH 35: 436 (1677). Lagerbring Hist. 1: 57 (1796). Gode männen (i ett skofabriksaktiebolags konkurs) ega sålunda att låta fullfärdiga det redan tillskurna materialet. SD 1900, nr 164, s. 8.
-FÄRDIGHET—00~2 l. ~200. (föga br.) till -FÄRDIG 2. Frey 1846, s. 339. Rydberg FilosFörel. 1: 326 (1876).
-FÖLJA, -FÖLJD osv., se FULLFÖLJA.
(8) -FÖR, adj. [fsv. fulför] (†) som har sin fulla kraft l. styrka (l. arbetsförmåga). Helbregda och fulföra menniskior. LPetri 2Post. 251 a (1555). Hallenberg Hist. 5: 188 (i handl. fr. 1625).
(8) -FÖRA, -ing (föga br., Schultze Ordb. 1249 (c. 1755)). [fsv. fulföra; jfr t. vollführen] (numera mindre br.) fullfölja, fortsätta (ett företag o. d.) o. bringa (det) till slut. GR 27: 141 (1557). Ther han hadhe längre lefwat, hadhe han .. Krijget full fördt. Schroderus Liv. 696 (1626). Wieselgren Bild. 305 (1886, 1889). Det (har) ej varit möjligt att fullföra en undersökning af dödligheten inom den svenska adeln i större utsträckning. Fahlbeck Ad. 2: 216 (1902).
(8) -GILL. [fsv. fulgilder] fullt gill, som kan fullt godkännas, fullgod, fullgiltig. Thessa .. retta och fulgilla gambla Testamentzens böker. Falck Und. 144 b (1558). (De hava vid mönstringen) prästeradt fullgillde Hästar. DA 1771, nr 223, s. 2. Hjärne Östanifrån 98 (1902, 1905).
(8) -GILTIG. fullt giltig, som kan fullt godkännas, som är i alla avseenden antaglig l. fyller måttet l. alla berättigade l. ifrågakommande anspråk; som har full gällande kraft l. (t. ex. om mynt) sitt fulla värde, fullgod. LReg. 447 (1688). Ett fullgiltigt mynt. Runius Dud. 1: 34 (c. 1710; i bild). Med fullgiltiga skäl. Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 4, s. 14 (”13”). Han trodde sig hafva fullgilltigt bevisat denna slutsats. Lyceum 2: 122 (1811). De fullgiltiga äktenskapen. Björling CivR 225 (1908).
-GILTIGHET—00~2 l. ~200.
(8) -GJORD, p. adj. [till GÖRAS, GÖRA SIG, jäsa] (†) fulljäst. När Drickat är fullgiordt. Oec. 145 (1730). Broocman Hush. 2: 226 (1736).
(8) -GOD. [fsv. fulgodher] fullt god l. bra l. duglig l. giltig, som uppfyller l. fullt motsvarar alla berättigade anspråk, tillfyllestgörande. I fullgodt skick. Fullgodt arbete. Fulgodh skäl. GR 7: 234 (1531). Ett lån mot sex procents ränta och fullgod säkerhet. Hedenstierna FruW 152 (1890). Ett fullgodt utsäde. Alm. 1896, s. 30.
-GODHET—0~2.
(10) -GRANNLIGA, -GRANT. (†) mycket l. synnerligen noga. Vil hans nade .. ransacha ther fulgranliga effter. GR 4: 171 (1527). Ps. 1695, 202: 10.
(8) -GRÄDDA, v. grädda färdig; nästan bl. i p. pf. När han (dvs. pastejen) blifver fullgräddad. Warg 205 (1755).
(8) -GÅNGEN, p. adj.
1) om kvinna l. djurhona: som gått den normala tiden ut i havandeskap resp. dräktighet o. är färdig att föda. Swedberg Cat. 387 (1709). Sjöstedt Förlossn. 18 (1875).
2) om foster: som varit sin tillbörliga tid i livmodern o. är fullt utvecklat. Palmcron SundhSp. 348 (1642). Cederschiöld QvSlägtl. 1: 161 (1836). bildl.: fullt utvecklad, som nått sin fulla utveckling l. mognad. Här gifves knappast någon Svensk Poët, som är fullgången. Tegnér (WB) 3: 412 (1820). Frågan är om icke genom (den äktenskapliga) samlefnaden den enes onda tankar innan de äro fullgångna uppfattas fullt klart af den andre. Strindberg Fagerv. 247 (1902).
3) (mindre br.) om tid: som gått helt till ända. Carlstedt Her. 2: 320 (1833). MosskT 1889, s. 209.
-GÅNGENHET—00~2 l. ~200. till -GÅNGEN 2.
(6) -GÅRD. (knappast br.) helgård. ProstbUppvidinge 1722, s. 5.
-GÅRDS-BONDE. (numera bl. bygdemålsfärgat) helgårdsbonde. LfF 1866, s. 170. Geijerstam FattFolk 1: 127 (1884).
(6) -GÄRD.
1) [fsv. fulgärþ] (förr) kam. skatt som utgår för fullt l. helt hemman, helgärd. Ath the icke wele göre .. full skatt, effter Röker, Fulgerder och Markskatter. GR 13: 63 (1540). Botin Utk. 594 (1764). Heinrich (1814).
2) (†) full godtgörelse. (Han) söker .. rättferdigh och saligh warda, icke genom blotta förlåtelsen, vthan genom fulgärd för synderna. PErici Musæus 2: 317 a (1582).
-GÄRDS-BONDE. (-gärdes- 16461811. -gärds- 17901816) [fsv. fulgärþa bondi] (förr) till -GÄRD 1: bonde som skattar för helt hemman l. mantal; jfr -GÄRDS-MAN. ÅngermDomb. 29/7 1646, fol. 11. VittAH 10: 9 (1810, 1816).
-GÄRDS-HEMMAN. (förr) till -GÄRD 1: helt hemman, helt mantal. Och skall vthi Ångermannelandh recknes tolf sädheslandh opå ett fulgärdzheman och vthi Helsingelandh och Medelpa tiugufyre måål. RR 1602, 1: 175 b. Hallenberg Hist. 3: 340 (1793). NF 18: 64 (1894).
-GÄRDS-MAN. (-gärdis- 1558. -gärds- c. 15751912) (förr) = -BONDE. GR 28: 64 (1558). I 1534—38 års kyrko- och preste-landbojordeböcker förekomma fullgärdsmän och torpare. Thulin Mant. 1: 33 (1890). BtFinlH 4: 426 (1912).
(10) -GÄRNA. (†) mycket l. synnerligen gärna. LPetri Dryck. C 4 b (1557). Jag will sådana dygd fullgiärna beprijsa. BrölBesv. 514 (c. 1670).
(8) -GÖDA. landt. med avs. på slaktdjur; i sht i p. pf. Dahlman Reddej. 130 (1743). LAHT 1883, s. 216 (: fullgödas). Fullgödda uppnå korthornsdjuren en betydande vikt. LB V. 1: 29 (1907).
(8) -GÖRA, -an (†, HSH 31: 179 (1664), VDAkt. 1760, nr 175), -else (se -GÖRELSE). (full- 1528 osv. fult- 15241561)
1) värkställa l. utföra (befallning, order, åliggande, uppgift o. d.), uträtta (uppdrag), uppfylla (bud, lag, villkor, sin plikt o. d.), infria (löfte); äv.: göra ifrån sig, undanstöka (arbete osv.). Fullgöra sina skyldigheter. GR 1: 257 (1524). Iach haffuer nw fulgiordt mitt embete. OPetri 1Post. 69 b (1528). Huru han sin contract fullgjort och effterkommit haffver. RP 6: 11 (1636). Äntå at samma vilkor ej fullgiorde äro. GB 3: 9 (Lag 1734). Haf i ditt minne Jesum Christ, / Som, sjelf förutan synd och brist, / Guds lag för oss fullgjorde. Ps. 1819, 125: 2. Då borgenär edgång fullgöra skall; göre det vid den Rätt, hvarunder konkurssaken lyder. SFS 1870, nr 26, s. 2. Värnpligten fullgöres i beväringen och landstormen. SFS 1901, nr 58, s. 2. särsk.
a) värkställa, exekvera (dom, straff m. m.). SB 3: 5 (Lag 1734). Fullgöra ett testamente. Lindfors (1815). Soldaterna, som hade att fullgöra dödsdomen. Rydberg RomD 81 (1877).
b) utgöra l. betala (skatt, pålaga osv.). SvTr. V. 1: 71 (1591). Så länge de fullgöra sina onera. Adlerbeth Ant. 1: 172 (c. 1792). Gamle herrn hade icke att fullgöra afbetalningar i reda pengar till några medarfvingar. Elkan Hall 293 (1899).
2) (numera knappast br.) göra färdig, fullborda; avsluta (arbete). Rudbeck Bref 371 (1699). Derest .. åtagen byggnad af tegel, ler eller sten icke fullgöres. SFS 1830, s. 576. Här .. sen I en broder, som har det goda hemmets lugn af nöden för de arbeten han ämnar fullgöra. Rydberg Sägn. 17 (1874).
3) (†) göra till fyllest; vara tillräcklig; till fyllest motsvara; tillfredsställa. Om thet breff her niclaus mett sigh hade ecke ær framkommit eller fultgör. GR 3: 202 (1526). Sedan han Regementet tilträdt hade, fullgiorde han intet then förhoppning, som man tilförende om honom fattat hade. Brask Pufendorf Hist. 225 (1680). Ps. 1695, 358: 3. (Jag) väntar nådgunstig tilgifft, at detta arbete icke lärer fullgjöra Eder Faderliga Högvördighets och max: Ven: Consistorii önskan. VDAkt. 1783, nr 327.
4) (†) i handling giva utlopp åt l. tillfredsställa (begär, lusta o. d.). Foordrer icke kötit, till ath thes begärilse skall fult göras. Rom. 13: 14 (NT 1526). Björnståhl Resa 3: 233 (1779). Undertiden häftig i sina passioner vågar han alt för at fullgöra dem. Ullman Frök. 48 (1780).
5) (†) stadfästa; bekräfta; fulltyga. (Han har) skelt oss .. för the men, som holle huarken ord äre eller redelighett, huilkit han .. icke någen tiidh bewijse eller fulgöre skall. GR 11: 202 (1536). Och bleff då nu (med) segill och breff stadfest och fulgiordt huad som förhandlatt war. Brahe Kr. 26 (c. 1585).
-GÖRELSE. (full- 15941902. fult- 1528) vbalsbst. till -GÖRA.
1) (numera föga br.) till -GÖRA 1: värkställande l. uppfyllande o. d. (av ngt). RA 3: 242 (1594). Noggrann fullgörelse af .. tjänsteåligganden. AB 1902, nr 63 B, s. 1. särsk. (†) om Jesus' fullgörande av Guds lag (för människan); äv. konkretare. Christus är wår eenda förlosning och fultgörelse. OPetri Sacr. H 1 a (1528). Dalin Vitt I. 1: 16 (1739).
2) (†) till -GÖRA 2. At samma Summa til byggnadens fullgiörelse proportionaliter hoos wederbörande uthsökes. VDAkt. 1697, nr 7.
-GÖRELSE-DOM. jur. till -GÖRELSE 1: dom som ålägger svaranden att fullgöra en prestation. 2NF 5: 369 (1906).
-GÖRELSE-TALAN. jur. till -GÖRELSE 1. En kondemnatorisk talan l. fullgörelsetalan innefattar ett yrkande af käranden, att domstolen skall ålägga svaranden att till käranden fullgöra en prestation, vanligen bestående i betalning af ett penningbelopp. 2NF 28: 327 (1918).
(6) -HALTIG. om mynt, arbetsguld l. -silver, guld- l. silverarbete: som har sin lagliga halt (sitt vederbörliga metallvärde); ofta bildl.: fullgod, som i alla avseenden håller l. fyller måttet. Hallenberg Hist. 3: 354 (1793). Filippa afskaffade .. det falska myntet och lät gifva folket godt och fullhalltigt i stället. Fryxell Ber. 2: 132 (1826). Hans undervisning .. var god och fullhaltig. Wisén i 3SAH 4: 187 (1889). Fullhaltigt arbetssilfver skall hålla 828 ettusendedelar fin metall. FFS 1891, nr 37, s. 7.
-HALTIGHET—00~2 l. ~200.
(8) -HJÄRTAD, p. adj. (†) tapper, modig; behjärtad. Hwar the .. wille .. bewisa sigh manneliga som theres förfäder the fulhiertade Swenske men tilförenne giordt hade. Svart G1 18 (1561). Schultze Ordb. 1906 (c. 1755).
(1) -HORN. [efter t. füllhorn] (i poesi o. högre stil, numera föga br.) ymnighetshorn. Stagnelius (SVS) 4: 49 (c. 1815). När sitt fullhorn hösten tömmer. Wallin Vitt. 2: 148 (1830). Runeberg 2: 176 (1830). Karlfeldt FlBell. 26 (1918).
(1) -HOV, r. l. m. veter. hos häst: hov på vilken sulan är välvd nedåt (i st. f. uppåt), så att den skjuter ned under bärranden. Florman HästKänned. 103 (1794). Bergman Hofbesl. 156 (1905).
(1) -HOVAD, p. adj. veter. om häst: som har fullhovar l. lider av fullhov. IErici Colerus 2: 358 (c. 1645).
(1) -HOVIG. (†) fullhovad. Rålamb 13: 123 (1690). HushBibl. 1755, s. 299.
-HUGAD, -HUGSAD, -HUGSE(N), se -HÅGAD osv. —
(8) -HÅGAD l. -HUGAD, p. adj. [fsv. fulhugadher]
1) (†) mycket modig, tapper, oförfärad; behjärtad. Konungen förnam, at the Svenske voro full hogade, och hadhe allsingen fara (dvs. fruktan) för hans myckla folck. LPetri Kr. 88 (1559). Schultze Ordb. 1968 (c. 1755).
2) (numera föga br.) fullt hågad l. benägen l. villig (till ngt, att göra ngt). VDP 1673, s. 431. Vij ärom fullhugade att styra och regera riket efter den vedertagne Regeringz-Formen och vår gifne försäkring. 2RARP 5: 663 (1727). Dalin (1851).
(8) -HÅGSAD l. -HUGSAD, p. adj. (†)
1) fullt bestämd, fast, orubblig. Vi .. togo ett fullhugsadt råd förrän vi skildes åt, att lefva och dö med hvarandra för fäderneslandets värn, nytta och försvar. Brahe Tb. 30 (c. 1660).
2) fullt hågad l. benägen l. villig. Jag är nu fullhoxader at tiena dem som af hans Lif ära komne. Peringskiöld Wilk. 145 (1715).
(8) -HÅGSE(N) l. -HUGSE(N). (†)
1) mycket modig, tapper, oförfärad; behjärtad. Höuidzmennener på skepen wore intit fulhoxe, ther före vndtkommo fienderne. OPetri Kr. 217 (c. 1540). Han som war fullhogsen och modig / Fäller hastigt tårar. Peringskiöld Hkr. 2: 11 (1697). Schultze Ordb. 1969 (c. 1755).
2) fullt hågad l. benägen l. villig (till ngt, att göra ngt); ivrig (att). GR 16: 284 (1544). Han .. synes wara fulhugse oss til at bekriga. Gustaf II Adolf 225 (1617). Nordberg C12 1: 584 (1740).
(10) -HÅRD. [fsv. fulhardher] (†) mycket hård l. svår o. d. The finge ther tidenden och än fulhård. Svart Gensv. F 7 b (1558).
(8) -HÅRIG. om skinn av pälsdjur: med tät, tjock hårbeklädnad (sådan den är under den kalla årstiden); äv. om själva djuret: som har dylik hårfäll. Ett fullhårigt .. Räfskinn. Greiff Jagt 106 (1828). Hösttiden, när bäfvern blifvit fullhårig. Modin GTåsjö 204 (1916).
-HÄNDES, adj. oböjl. (-händis 1559. -hentes c. 1580) (†) duglig, duktig, rask, hurtig. Frijmodige och fullhändis män. LPetri Kr. 26 (1559). HH 20: 83 (c. 1580).
(1) -HÄNDT, p. adj. (knappast br.) som har händerna fulla, med fulla händer; bildl.: med stora rikedomar, stort byte o. d. Ther the (dvs. soldaterna) toma draga vth; komma the fulhändte tilbaka igen. Isogæus Segersk. 9 (c. 1700).
(1) -HÄNGA. tr.: på (ngt l. ngn) hänga så mycket (av ngt) som utrymmet medgiver; vanl. i p. pf. En Green med halfwäxt Frukt fullhängd. Lucidor (SVS) 468 (1674). Båda långväggarne (i skräddarens stuga) äro alldeles fullhängda med kläder. Santesson Nat. 189 (1880).
(8) -HÄRDIG. [fsv. fulhärdogher] (†) som framhärdar (i l. med) l. står fast (vid ngt), ståndaktig. Forhåppes oss, att eder hög- (mäktigh)et blijffuer fulherdog. GR 4: 382 (1527).
(1) -HÖVD, p. adj. (†) fullhovad. Lind (1749; under voll-hufig).
(8) -JÄST, förr äv. -JÄSEN (2Saml. 13: 67 (c. 1685; bildl.)), p. adj. om deg, bröd, öl o. d.: som jäst tillräckligt. När .. Deegen är fullgäst. Salé 169 (1664). Ett fulljäst, sundt och välsmakligt bröd. Alm(Sthm) 1844, s. 43.
(6) -KANT. tekn. rak, rätlinig kant (på virke). Biladt och sågadt virke .. med fullkant. Cnattingius Skogslex. 187 (1891, 1894).
(6) -KANTIG. tekn. eg. om timmer, plankor, bräder o. d.: som har rätliniga kanter uppkomna gm sidoytornas skärningar; äv. om tegel m. m.; motsatt: vankantig. SPF 1851, s. 130. SDS 1894, nr 431, s. 3 (om tegel). Godt furuvirke skall vara kärnfriskt, fullkantigt och torrt. 2UB 1: 411 (1898).
(8) -KLAPPAD, p. adj. (vard., mindre br.) grundligt hemma i list, knep o. ”rackartyg”; durkdriven, ”utstuderad”, ”genompiskad”. Blanche FlStadsg. 73 (1847). Igelkotten är en fullklappad äggtjuf. VL 1897, nr 187, s. 3. Andersson kade klara papper på allt, så fullklappad som han ä så .. Janson Ön 215 (1908).
-KLINGANDE, p. adj. i sht estet. som klingar fylligt l. fulltonigt; äv. oeg. i fråga om färgton o. d. Atterbom Siare VI. 1: 159 (1852). (De målare) som så länge gått och försökt få fram något fosterländskt i konsten men som haft så svårt att slå an den rätta, den fullklingande tonen. Nordensvan SvK 336 (1892). (Hos Runeberg kan) ett penndrag .. göra af den banalaste fras .. en poetisk och fullklingande rad. Söderhjelm Runebg 2: 34 (1906).
(1) -KLOTTRA, bygdemålsfärgat äv. -KLUDDRA (Carlén Rosen 516 (1842)). klottra full (med ngt skrivet l. ritat l. målat); i sht i p. pf. Kellgren BrefClewb. 128 (1790). Murillo .. fullklottrade sina skolböcker. Lundgren MålAnt. 1: 303 (1849, 1870). Bröstsköldarne .. voro fullklottrade med hebreiska bokstäfver. Rydberg Vap. 368 (1891).
(8) -KLÄDD, p. adj. om person: fullt påklädd l. färdigklädd; om (vägg)yta: helt klädd l. täckt (med ngt). Juslenius 164 (1745). Med de höga väggarne fullklädda af hyllor. CAnnerstedt i VittAH XXXII. 2: 53 (1890, 1894). Gamla fru Lagerlöf .. satt redan fullklädd i soffan. Lagerlöf Mårb. 20 (1922).
(8) -KOKA. tr. o. intr. koka färdig; vanl. i p. pf. Linc. (1640; under percoquo). När kiöttet är nästan fullkokat. Warg 12 (1755). Rötterna iläggas och få fullkoka. Ekberg Hvad äta? 109 (1899).
-KOMLIG, se d. o. —
(8) -KOMMA, -else. [fsv. fulkoma; jfr isl. fullkoma] (†) fullborda, göra färdig, föra till slut, avsluta. Laghen haffuer ingen ting kommit till fulkommelse. Ebr. 7: 19 (NT 1526). Om bygningen vidh Norby, att han henne fulkomber. GR 22: 422 (1551). I thetta liwset (av Guds ord) haffuer han alla sina wandrings dagar fulkommit. MHaraldi Kylander D 1 b (1630). (Sv.) fullkomma, (lat.) expedio. Hamb. (1700).
-KOMMEN, -KOMNA, se d. o. —
(8) -KORNIG. (mindre br.) landt. om frö l. säd: med väl utbildad, trind kärna av stor bredd i förh. till längden, storkornig; äv. (jfr FULL 1) om sädesax o. d.: fullmatad. Schultze Ordb. 2399 (c. 1755). TLandtm. 1885, s. 90.
-KORNIGHET —00~2 l. ~200. (mindre br.) landt. UtsädT 1895, s. 207.
(8) -KRAFTIG. (i sht i fackspr.) som äger full kraft, styrka l. giltighet. GR 13: 163 (1540). Ett fullkraftigt ångfartyg. NF 11: 816 (1887).
(8) -KRAFTS-PROV. tekn. prov till utrönande av en (ång)maskins (i fartyg) fulla kraft. TT 1881, s. 87. Fullkraftsprofvet .. utfördes sålunda, att farten 1 timme i sträck hölls vid 22 knop. TSjöv. 1901, s. 446.
(4) -KULA. (numera knappast br.) mil. massiv kula till eldvapen (i motsats till ihålig sådan). Hazelius Artill. 3 (1839).
(10) -KÄR. [fsv. fulkär] (†) högeligen kär l. älskad l. avhållen. Borttapat (var) then mich war fulkär, / och nw her igen funnen. Ps. 1536, s. 12. Ps. 1695, 77: 3.
(8) -KÄRNAD, p. adj. (knappast br.) = -KÄRNIG. L. Paulinus Gothus Pest. 77 b (1623).
(8) -KÄRNIG. om säd o. d.: med väl utvecklad kärna; jfr -KORNIG. Thet strijda och fullkärniga Kornet. IErici Colerus 1: 102 (c. 1645).
(1) -LADDA.
1) (numera föga br.; jfr dock nedan) lasta full; i sht i p. pf.; äv. bildl. En pråm .., full lad mett skiönt skyt. GR 9: 379 (1534). Hund E14 80 (1605). (vard., fullt br.) i p. pf. bildl. om person: alldeles full, proppfull, sprängfull (med historier, minnen o. d.). Rydberg (1874) hos Warburg Rydbg 2: 249. Löjtnant Lagerlöf var alldeles fulladdad med historier. Lagerlöf Mårb. 43 (1922).
2) med avs. på elektriskt batteri o. d.: ladda full. TT 1891, s. 265.
(1) -LASTA, -ning. förse (fartyg) med full last, lasta full; äv. allmännare: i (ngt) l. på (ngt l. ngn) lägga l. sätta så mycket som möjligt; i sht i p. pf. OxBr. 6: 54 (1629). Et .. Fregatt-Fartyg, fullastat med .. Råg. PT 1758, nr 66, s. 5. Två hästar fullastades. Hildebrand Isl. 206 (1883).
(1) -LJUGA. ljuga (ngn) full, slå (ngn) full med lögner; nästan bl. i p. pf. En Papist .. hade fullugit en enfaldigh hustru, och sagt sigh wara S:te Per. HB 2: 354 (1597). Å fan, har du fått tag i Johansson! Då är du väl vid det här laget fulljugen. Engström Bläck 71 (1914).
(8) -LÄKT, p. adj. om sår o. d.: fullkomligt läkt; äv. om person. VDAkt. 1702, nr 247.
(8) -LÄRD, p. adj. om person: som inhämtat de kunskaper som fordras l. stå att vinna i ett fack l. ämne (l. över huvud), utlärd. ÅngermLandstingsprot. 10/9 1635, fol. 19. Fullärd är menniskan egenteligen aldrig förr än — i döden. Tegnér (WB) 6: 211 (1828). Då gesällen ansåg sig fullärd, anmälde han för ämbetet sin önskan att blifva mästare. Sthm 1: 75 (1897).
(8) -LÖDIG. eg.: som har sin fulla metallhalt (av silver l. guld); bildl.: fullhaltig, gedigen, äkta, som håller provet. Ett fullödigt mästervärk. Wieselgren SvSkL 5: 266 (1849). Den af fullödig humor burna berättelsen. NF 13: 983 (1889). (Scholander var) en fullödig, helgjuten personlighet. Nyblom i 3SAH 13: 64 (1898). GHT 1898, nr 271, s. 3. Hela hans lynne och kynne var fullödigt svenskt. Bildt i 3SAH 16: 323 (1902).
-LÖDIGHET—00~2 l. ~200. —
-MAKT, se d. o. —
(8) -MALMAD, p. adj. metall. om masugn: med en beskickning som innehåller så mycket malm som normalt motsvarar kolmängden; äv. om tackjärn som lämnas av fullmalmad masugn. Fullmalmadt järn. Rinman (1788). Masugnen säges vara fullmalmad .. om malmens reduktion är fullständig, och ett (hvitt eller grått) tackjern med önskad kolhalt erhålles. Almroth Karmarsch 25 (1838).
(1) -MATAD, p. adj. landt. om säd l. sädesax, fröbalja l. skida: med (rikliga) fullt utbildade frön l. sädeskorn. Vacker, fullmatad råg. Fullmatade ax. Brauner Bosk. 134 (1756). Skidorna (av sparrisärter) kokas och ätas med smör, .. innan de blifvit fullmatade. HbTrädg. 2: 121 (1877).
-MJÖLKA.
1) (föga br.) till 1: mjölka full (en stäva o. d.). Bellman 4: 155 (1777, 1791).
2) landt. till 8, i p. pr. i adjektivisk anv. om ko vars mjölkproduktion nått sin fulla höjd. TLandtm. 1900, s. 249. Låglandskon är fullmjölkande i 4:e mjölkningsåret men ayrshirekon först i 5:e. LAHT 1909, s. 313.
(8) -MODD, p. adj. (†)
1) oförskräckt, tapper; behjärtad. Rudbeckius Starcke C 7 a (1624).
2) fullt sinnad l. hågad l. besluten (att göra ngt). Lumparlenningarne äre efter gode rådh sinnade och fulmodde att bygga itt nytt cappelle. Murenius AV 587 (1666).
(8) -MODIG. (†)
1) mycket modig, tapper, behjärtad. VocLib. adj. (c. 1580).
2) fullt sinnad l. hågad l. besluten (till ngt, att göra ngt). Girs J3 36 (1627).
(8) -MOGEN. [fsv. fulmoin] eg. om frukt, växt, djur l. människa: som nått full mognad, fullt utbildad l. utvecklad; ofta i utvidgad, oegentlig l. bildlig anv. GR 26: 535 (1556). The äro j ondzkonne fulmoogne. LPetri Mandr. E 4 a (1562). Rikets ömma omständigheter fordrade en fullmogen man. Celsius G1 1: 11 (1746). Den fullmogna Göthiska konstens mästerstycken. Atterbom Minn. 219 (1817). Gammal, fullmogen skog. Skogvakt. 1893, s. 19. Fullmogen sötmjölksost. Nyström SvGeogr. 497 (1895).
-MOGENHET—00~2 l. ~200.
(8) -MOGNA.
1) intr., ngn gg dep.: bliva fullt mogen; i sht i p. pf.; ofta oeg. o. bildl. HSH 31: 144 (1667). (Ärterna) hängas .. i Knippor at tårckas och fullmognas. Salander Gårdsf. 90 (1727). Han gick bort i sin styrkas, sin fullmognade mannakrafts bästa dagar. Tegnér (WB) 8: 360 (1839). Om grödan fått fullmogna på rot. UtsädT 1895, s. 279.
2) (föga br.) tr.: göra fullt mogen, åstadkomma att (frukt osv.) blir fullt mogen; äv. bildl. Han fullmognade Malin (sin hustru) för himlen. Dahlgren 2Ransäter 87 (cit. fr. c. 1844). Samma sommar hade äfven fullmognat åtskilliga andra sydfrukter. Åslund TokbrM 1 : 24 (1880).
(8) -MOGNAD, r. l. m. full l. fullkomlig mognad; ofta oeg. o. bildl. Celsius Alm. 1734, s. 13. Af gammalt skiljer man mellan fyra olika mognadsstadier, nemligen mjölk- eller grönmognad, gulmognad, fullmognad samt öfver- eller dödmognad. SDS 1900, nr 368, s. 1. (Kellgrens dikt Mina löjen) betecknar .. den lekfulla satirstilens fullmognad i vår litteratur. (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 321 (1912).
(10) -MYCKET. [fsv. fulmykit] (†) synnerligen mycket, högeligen. Wijsheten .. fijkes ther om fulmykit, at hon må komma til mötes medh them. LPetri SalWijsh. 6: 17 (1561).
(8) -MYND, p. adj. (†) befullmyndigad, befullmäktigad. Nähr han siälff eller hans fulmynde komme och fordre rätt opå then, som hans sonn aff dage togh. GR 28: 447 (1558). Strinnholm Vas. 2: 435 (1820).
(8) -MYNDIG. [fsv. fulmyndogher]
1) som nått myndig ålder, som fullkomligt fritt o. obehindrat råder över sin egendom o. svarar för sina handlingar; äv. om år l. ålder; äv. oeg. o. bildl. Sedan H(ans) K(ärlighet hertig Johan) til ålder och fullmyndige åhr kommen war. Gustaf II Adolf 197 (1617). Konsten har gått i skola hos den högre visheten, och fullmyndig firar den nu .. sina sköna ferier, sin rika högsommar. Böttiger 4: 317 (1854, 1869).
2) (numera knappast br.) som har oinskränkt l. mycket stor makt o. myndighet, anseende o. inflytande o. d.; enväldig, suverän; äv. bildl. Rådslå mett Riikisins rådh, och mett the fulmyndigiste aff adelen. GR 11: 224 (1537). AdP 1800, s. 93. Han styrde landet med fullmyndig makt. Kullberg Ariosto 2: 35 (1865).
3) (numera bl. ngn gg arkaiserande) som innehar makt o. myndighet (fullmakt) att å ngns vägnar besluta o. handla, befullmäktigad, bemyndigad; äv. substantiviskt. Danmarkis rikitz raadz fulmyndoghe sændebudt. GR 1: 237 (1524). The siöstäders fulmynduge äre nu församblade uthi Lubeck. Därs. 21: 221 (1550). Fullmyndige Commissarier, som Vi med Våra .. Fullmagter aldeles berättigat, at om berörde förening öfverenskomma. Convention 27/3 1794, s. A 2 a. Odhner Lb. 197 (1869).
(8) -MYNDIGA, -an (†, Schroderus).
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande) bemyndiga, befullmäktiga. Schroderus Os. 2: 261 (1635). SvMerc. 3: 1036 (1758). Fredsombuden .. fullmyndigades att lofva Adolf Fredriks utkorande. Malmström Hist. 3: 68 (1870).
2) (†) giva myndighet l. auktoritet åt (ngn l. ngt), auktorisera. Öfwerheten måtte (dvs. måste) fullmyndiga wärjan, så framt soldaten skal hafwa roligit samwete. Isogæus Segersk. 523 (c. 1700). Sahlstedt CritSaml. 89 (1759).
-MYNDIGHET—00~2 l. ~200.
1) till -MYNDIG 1. HSH 9: 91 (c. 1750). Familjebandet upplöses genom barnens fullmyndighet och utträdande ur fädernehuset. Snellman Stat. 48 (1842).
2) (numera knappast br.) till -MYNDIG 2: stor makt o. myndighet, auktoritet o. d. Swedberg Schibb. e 1 a (1716). Jag älskade fullmyndigheten. Ling Styrbj. 52 (1824).
(8) -MÅLIG. som håller fulla måttet, som har de rätta måtten, målfyllig; om person (särsk. vid beväringsmönstring): som har den erforderliga kroppslängden; äv. oeg. o. bildl.: fullödig, fullt tillfredsställande l. tillräcklig o. d. VGR 1808, Verif. s. 602. Fullmålig (sill-)tunna. SFS 1845, nr 5, s. 2. Ej sällan får det enskilda läroverket nöja sig med den mindre fullmåliga kompetensen. PedT 1906, s. 400.
-MÅLIGHET—00~2 l. ~200. —
-MÅNA, se FULLMÅNE.
(7) -MÅNAD. (†)
1) tidpunkt då månen blir l. är full; äv. om tiden från det att månen blivit full o. fram till l. mot sista kvartalet. Palmcron SundhSp. 351 (1642). Alle fruchtbärande Trän planteras uthi Fullmånadh. Rålamb 14: 32 (1690). Melanderhjelm Astr. 2: 250 (1795). Carlstedt Her. 1: 250 (1832).
2) fullmåne. IErici Colerus 1: 12 (c. 1645). Eurén Kotzebue Orth. 3: 173 (1794). (Människor) med kinder som pioner och ansigten som fullmånaden. Livijn 1: 344 (1824).
-MÅNE, se d. o. —
(8) -MÅTTA, v. (†) måtta l. sikta fullkomligt (rakt åt ett håll). Den tiuffuen, som sende pilen afstad, hade fullmåttad rätt åt hiertad. Brahe Kr. 42 (c. 1585).
-MÄRKLIG. (†) fullt tydlig. Ther war ingen wiiss eller fulmerckalig tyg (dvs. vittnesbörd) eller wisse ordt, paa hanom att hand then gierning schulle bedriffuit. HSH 29: 150 (1542).
-MÄKTIG, se d. o. —
-MÄTTA, -ning. [jfr fsv. fulmättadher] fullkomligt mätta; nästan bl. bildl., särsk. kem. saturera; i sht i p. pf. Den hvita Arseniken reduceras ock snart til Regulus, allenast med tilsats af mera Phlogiston, så at Syran blifver däraf fullmättad. Rinman 1: 78 (1788). Skall hämden af offer då fullmättad bli? Ling As. 554 (1833). Grus blir aldrig fullmättadt af nederbördsvattnet ej ens i jordytan. LAHT 1903, s. 211.
(8) -NOG04 l. 3~2; kanske oftare uttalat ss. två ord.
1) (i vitter stil, numera mindre br.) fullkomligt nog, alldeles tillräckligt, så mycket som behövs o. d.; stundom närmande sig bet.: i överflöd. BrölBesv. 208 (c. 1670). Hon svarade, att hon hade fullnog af gull och dyrbarheter. SvFolks. 354 (1849). Kjellén Storm. 2: 93 (1905).
2) (numera bl. ngn gg i högre stil) helt visst, helt säkert; mycket väl, fullkomligt; i uttr. veta, känna, minnas o. d. (ngt) fullnog. Arvidi 132 (1651). Vi .. förstå dig fullnog. Atterbom SDikt. 1: 54 (1837). En gång ock jag varit stark och ung; / Jag minns, jag minns det fullnog. Snoilsky 1: 283 (1878).
(10) -NOGA. (†) mycket l. synnerligen noga l. noggrann l. omsorgsfull o. d. Biude wij tig .., att thu opå honum full nöge acht och tilsyn schaltt haffwe lathe. GR 17: 204 (1545). Kolmodin QvSp. 2: 431 (1750).
(10) -NÄR, adv. (full- 15261784. fullt- 17391749) [fsv. fulnär] (†) mycket nära, nära nog, nästan. GR 3: 204 (1526). Iagh lidher titt förskreckiande, så at iagh fullnär förtwifflar. Psalt. 88: 16 (Bib. 1541). GR 18: 44 (1546). Dähnert (1784).
(10) -NÖDIG. [fsv. fulnödhogher] (†) mycket l. högst ovillig; ss. adv.: högst ogärna. Ther är hans Nådh fast tuonget til / Fulnödig han thet göre wil. Svart Gensv. G 4 a (1558).
(8) -NÖJA. (†) fullt förnöja l. tillfredsställa; äv.: till fullo ersätta. Man kan spörja Fougden, huru stor skada han haffver tagitt aff detta Flemings tvång och oförrätt, och låta sedan Fleming honom den ersättja och fullnöija. RP 6: 706 (1636). Hwar Christen Menniskia kan och skal låta sigh benöija och fullnöija (med Guds nåd). Thelaus AOluffson A 4 a (1659).
(10) -OFTA. (†) mycket ofta. LPetri 2Post. 34 a (1555). Genom krigzhandel han fuloffta tilbödh, / At före the Suenske j then nödh. Svart Gensv. F 7 a (1558).
(6) -ORD. [efter mnt. vulwort] (†) (fullt o. oförbehållsamt) samtycke, bifall. GR 13: 154 (1540). Medt sin hustrues fulordh, jaa och samtycke. Därs. 21: 320 (1550).
(1) -PACKA, -ning. tätt o. med noggrant tillvaratagande av utrymmet fylla (ngt med ngt), packa full; i sht i p. pf. Palmcron SundhSp. 276 (1642). Farfars och Farmoders, Morfars och Mormoders .. kläder .. förvarades i fullpackade kistor til Barns och Barnabarns bruk och nytta. Oelreich 612 (1755). Riddarhustorget var .. fullpackadt af folk. De Geer Minn. 2: 19 (1892).
(8) -PANTAD, p. adj.
1) (†) som gm pant fått full säkerhet för lån. HSH 29: 249 (1634). VRP 1713, s. 440.
2) (vard., föga br.) bildl.: fullkomlig, ”fullfjädrad”. FADahlgren (1840) hos Dahlgren 1Ransäter 229. En viss grad af teori och praktik bör följas åt för att bilda en fullpantad artillerist. Wingård Minn. 5: 94 (1847).
-PATRON, r. (förr) mil. patron (föregångare till enhetspatronen) avsedd för slaglåsantändning o. så inrättad att kula o. krut med omhölje samtidigt kunde införas i gevärsloppet. Spak KatalArtillMus. 331 (1888).
(8) -PISKAD, p. adj. (vard., mindre br.) bildl.: ”genompiskad”, durkdriven, ”fullfjädrad”, ”utstuderad”. En fullpiskad kanalje. Hvar har du nu gömt plånboken, din fullpiskade skälm? Blanche Våln. 66 (1847). Essén HExc. 15 (1916).
(1) -PLOTTRA, förr äv. -PLUTTRA. (mindre br.) fylla med plottrig skrift o. d., plottra full, fullklottra; i sht i p. pf. Kellgren (SVS) 6: 64 (1776). Små papperslappar, fullpluttrade med arabiska bokstäfver. Wallin Bref 66 (1846).
(1) -PRICKA. sätta fullt med prickar på (ngt); i sht i p. pf.: fullsatt med prickar. Man är alldeles fullprickad af (knott-) bett inom några ögonblick. Ödman VårD 2: 107 (1888).
(4) -PROJEKTIL. mil. jfr -KULA. massiv projektil till eldvapen (i motsats till ihålig sådan). 2NF 22: 345 (1915).
(1) -PROPPA, -ning. helt o. hållet (så att utrymmet blir till det yttersta tillvarataget) fylla (ngt med ngt), proppa full; ofta oeg. o. bildl. Spegel GV 120 (1685). Stora riddarhussalen var fullproppad med folk. CCGjörwell (1798) i MoB 2: 166. Att studera, består icke allenast deruti att man fullproppar minnet med en stor massa vetande. TLär. 1846—47, s. 365. Ha sina magasiner fullproppade med spannmål. Hagberg Shaksp. 1: 102 (1847).
(6) -PYNDIG. (†) som väger ett helt lispund. Fulpyndige Korgar. JRudhelius (1665) i 2Saml. 35: 226.
(8) -RIGGAD, p. adj.
1) sjöt. om fartyg med minst tre master: som har rår på alla masterna. Ekelöf Skeppsm. 227 (1881). Tre-, fyr-, fem-, sex- och sjumastade fartyg benämnas med gemensamt namn skepp .. och om de hava rår på alla masterna fullriggade skepp. UFlott. 2: 30 (1904).
2) (vard.) bildl. om person: utstyrd i sin bästa stass, fin o. pyntad på bästa sätt. När hon stod bakom disken, fullriggad i sidenklädning och halskrås och guldkedja, såg hon ännu ganska passabel ut. Hedenstierna FruW 26 (1890). Cavallin Stevenson Söderh. 41 (1897).
(8) -RIGGARE, r. l. m. sjöt. fullriggat fartyg. Konow (1887).
(10) -RIK. [fsv. fulriker] (†) mycket l. synnerligen rik. Monger wil synas fattigh then doch fulrijk är. LPetri SalOrdspr. 13: 7 (1561). Düben Boileau Skald. 39 (1721).
(1) -RISTA. fylla med inristade (runor, bokstäver o. d.), rista full; vanl. i p. pf. Tegnér (WB) 8: 58 (1836). En sten, som .. var .. fullristad med runor. Rydberg Vap. 63 (1891).
(1) -RITA.
1) fylla med ritade figurer o. d., rita full; vanl. i p. pf. Eneman Resa 1: 201 (1712). Et papper, fullritat med figurer och Astronomiska uträkningar. SvMerc. 1765, s. 84.
2) (knappast br.) i p. pf. om person: ”fullflätad”, durkdriven, ”genompiskad”. Blanche FlStadsg. 76 (1847). Dens. DödFadd. 32 (1850).
(8) -RUND, adj. bildh. om skulpterad l. snidad figur, staty o. d. i motsats till relieffigur. Brunius SkK 472 (1850). Bildhuggarkonsten framställer sina föremål antingen fullrunda och fristående eller mer och mindre halfrunda, dervid de framträda från den yta, som tjenar dem till bakgrund. Eichhorn KonstH 66 (1881).
(8) -RUSTAD, p. adj. om soldat o. d.: fullt rustad; äv. allmännare: fullt utrustad, försedd med alla tillbehör; äv. oeg. o. bildl. Framgår ej idén om hvart poëm färdig och fullrustad liksom Minerva ur Jupiters hufvud? Tegnér (WB) 2: 431 (1813). Fryxell Ber. 8: 226 (1838). Till en fullrustad (sinnessjuk-)anstalt hör numera ock den vårdform, som kallas familjevård. Svenson Sinnessj. 80 (1907).
-RÅDIG. (†) full av rådighet, som alltid vet råd och utvägar. Svart Ähr. 67 (1560). Verelius 84 (1681).
(1) -RÅGA, v. fylla (ngt) så det blir råge (därpå); vanl. i p. pf. Bergklint Vitt. 279 (1779). En fullrågad tallrick med äpplen. CFDahlgren 4: 92 (1830). Bremer NVerld. 3: 120 (1854).
-SATT, se -SÄTTA.
-SATTIS, se -SÄTES.
(1) -SILL. handel. sill med väl utvecklad, fast ännu hård rom l. mjölke. Rebau NatH 1: 563 (1879). Den .. fångade sillen var af blandad beskaffenhet, mest tomsill, en och annan fet fullsill. GHT 1897, nr 264 A, s. 2.
(8) -SINNAD, p. adj.
1) (†) fullt sinnad l. besluten (att göra ngt). VDAkt. 1652—53, nr 206. Björnståhl Resa 3: 281 (1778).
2) (i fackspr.) vars alla sinnen fungera l. göra tjänst (i motsats till vad förhållandet är hos blinda o. dövstumma). Borg InstDöfst. 5 (1854). Vid de dövstummas undervisning använder man samma allmänna lärosätt som vid undervisning av fullsinnade. Nyström DöfstUndH 21 (1907).
(8) -SINNES, adj. oböjl. (†) modig, behjärtad. Herr Steen .. var een frimodig och fulsinnes man. LPetri Kr. 144 (1559).
(8) -SINNIG. (-ogh) (†) = -SINNES. Han var een alvarligh och fullsinnogh man. LPetri Kr. 68 (1559).
(8) -SINT, p. adj. (†) = -SINNES. De rasta der något, men foro sen fort, / Med ifver och fullsintan håg, / Att komma ju förr till samma ort, / Där hopen af Jutarne låg. SvFolkv. 2: 272.
(6) -SITTA. (†) bruka (”sitta på”) en lägenhet så lång tid som motsvarar (erlagd arrendeavgift l. dyl.). At I vilde giffve honom igen thet, som han på same städzleöre icke fulsitid hade. GR 21: 105 (1550).
(6) -SKATTE-TAL. (†) antal hemman (i en socken) som erlägga full skatt. All thänn utgärdh, som I .. osz på cronenäs vegne utgiorth effter fulskatte tael, mantael, boltael, fiärdingztael eller aff hele sochnenn. GR 28: 277 (1558).
-SKRIVA.
1) till 1: fylla med skrift, skriva full; i sht i p. pf. Hamb. (1700). Ett par .. fullskrifna pappersark. Backman Dickens Pickw. 2: 118 (1871).
2) (numera föga br.) till 6: skriva färdig, göra (skrivelse o. d.) färdig. Eftersom kyrkoräkningen väl var fullskrifven, men icke underskrifven. VDAkt. 1784, nr 375. CLivijn (1810) i BrefNSkolH 4.
(1) -SKÄNKA, v.
1) (numera bl. ngn gg i högre stil) till brädden l. randen fylla (glas, bägare o. d. med en dryck); i sht i p. pf. Itt högt Glas, .. fulskenckt medh Wijn. Lindner Tijdhfördr. 59 (1641). På ens välmågo där, mång' bägare fullskänkes. Triewald Lärespån 8 (c. 1710). Schultze Ordb. 4169 (c. 1755).
2) (†) i p. pf. om person: väl beskänkt l. undfägnad l. förplägad (med dryck). Linc. (1640; under potus).
(8) -SKÄR, adj. (†) alltigenom klar, förklarad. Anden fullskäär och reen, / Sigh befoghar til kroppen igen. Ps. 1567, s. 106 a; jfr Ps. 1695, 401: 5. —
-SLAGEN, se -SLÅ.
(8) -SLUTEN, p. adj. skogsv. om trädbestånd: med marken fullt beskuggad av de i varandra gripande l. varandra berörande kronorna o. med så många stammar som trädslag, ståndort o. ålder medgiva. JernkA 1851, s. 364. Tätslutna tall-, gran- och äldre fullslutna bokbestånd. EHemberg i BiblJäg. 4: 161 (1897).
-SLÅ, -slagning.
1) till 1: fylla (ngt) gm att slå dit (ngt); slå (ngt) i l. på (ngt) i riklig mängd; nästan bl. i p. pf. (Håret är) fullslagit medh Kooträck. Kiöping Resa 80 (1667). Pilträdet .. stod .. fullslaget med spikar. Cederborgh OT 4: 86 (1818). särsk. boktr. i p. pf. om bokstav l. del av tryckform: fylld av trycksvärta. Skadade och orena (fullslagna) bokstäfver. UB 1: 564 (1873). Nordin Boktr. 252 (1881).
2) (†) till 6 p: i uttr. en fullslagen timme, en hel, full timme. (Fyrvärkeriet) brann en fullslagen tima. SP 1778, s. 88.
(10) -SNART. [fsv. fulsnart] (†) mycket snart, inom kort. I himmelriket vi finnas fullsnart. SvFolkv. 1: 135. Carl IX Rimchr. 8 (c. 1600). Ps. 1695, 68: 6. Schultze Ordb. 4643 (c. 1755).
(1) -SNÖAD, p. adj. helt fylld l. täckt med snö; äv. bildl. Nordforss (1805). Ling As. 669 (1833). Mandelträden stå fullsnögade med hvita ångande blommor. Böttiger 6: 263 (1836).
(1) -SPINNA. gm spinnande fylla (slända, bobin o. d.) med spånad; nästan bl. i p. pf. När sländan är fullspunnen (dvs. när livet är ute). Lundberg Paulson Erasmus 72 (1728). Att hvarje rulle eller bobin kunde under spinningen uttagas (sedan den blifvit fullspunnen). TT 1896, Allm. s. 11.
(1, 2) -SPÄCKA. eg.: fylla med späckremsor; vanl. allmännare: helt fylla l. rikligt förse (ngt med ngt); i sht i p. pf. En fullspäckad plånbok. Bellman 6: 344 (c. 1790). Min sköld är .. fullspäckad med pilar. Tegnér (WB) 3: 182 (1818; i bild). Klostrets visthus var fullspäckadt. Rydberg Jönk. 19 (1880).
(1) -STINN. (†) full ända till stinnhet. Full-stinner, han stäner, och stankar. Stiernhielm Herc. 349 (1658, 1668). Om Gud .. thet starka Wädret löser / Och öpnar Æols Säck när han fullstinner pöser. Spegel GV 76 (1685).
(1) -STOPPA. (full- 1542 osv. fullt- 16151622) [fsv. fulstoppa] stoppa så mycket (av ngt) i (ngt, särsk. påse, ficka o. d.) som man kan få (tränga l. pressa) dit, stoppa full, fullproppa; äv.: fylla (lokal) till trängsel med folk osv.; äv. (i sht förr) bildl.; i sht i p. pf. The äre så fullstoppede medt thett papisterij, .. ath the aldrig achte eller wonde hwad the bedriffue. GR 14: 205 (1542). En sådan pipa utrökes hastigt, .. hvarefter den utklappas och åter fullstoppas. Thunberg PVetA 1784, s. 29. Gåsen fullstoppas .. med oliver. Sjöberg Singstock 235 (1832). 20-åriga ynglingar, hvilkas hjärnor i tio år eller ännu längre fullstoppats af humanistiskt och realistiskt vetande. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 97.
(8) -STOR. som har sin fulla storlek. Törngren Artill. 2: 67 (1795). Så funnos fullstora rofvor på torget den 17 juli. LFRääf (c. 1862) hos Ahnfelt Rääf 95. Två fullstora renar. Berg Sjöf. 189 (1910).
(8) -STRAFFA. (†) straffa nog l. tillräckligt. Haffuer en fattigh förseedt sigh, tå kan thet aldrigh warda fulstraffat. LPetri Sir. 13: 27 (1561).
(6) -STRÄNGAD, p. adj. om stränginstrument: som har hela det antal strängar som höra till instrumentet. En ny, fullsträngad fiol. Bellman 6: 206 (1789). FGrafström Dikt. 25 (1852).
(1, 2) -STRÖ. strö ut (ngt) över (en yta) så att denna helt täckes (därav); rikligt l. ymnigt strö ut (ngt) över (ngt); nästan bl. i p. pf.; ofta oeg. o. bildl. DeFoë RobCr. 77 (1752). Hvad sjelfva poemet (Axel) angår, synes det mig fullströdt med all poesiens rikedom. Leopold (1822) i TegnérPpr 168. De oliv- och pinieklädda höjderna, som äro fullströdda af villor. Wachtmeister Tur. 93 (1877, 1885).
(8) -STRÄCKA, v. [väl efter mnt.; jfr mnl. volstrecken, t. vollstrecken] (†) utföra, värkställa. Någre .. Contracter .., hwilke .. altidh effter bookstafwens innehåld och lydelse skole fast håldne och fullstreckt blifue. GR 13: 161 (1540). Straffet skal på Syndaren fulsträckias. Schroderus Hunn. 281 (1647).
(1) -STUVA, -ning. stuva full; eg. sjöt. med avs. på fartyg; ofta (i sht vard.) allmännare: stoppa full. Dalin (1851). Erfarenheten har .. visat att ett fartyg, utan fara för öfverlastning, kan fullstufvas med gods, som .. väger 42,68 ℔ per kubikfot. SFS 1874, nr 39, s. 21. WoJ (1891).
(8) -STYRKA, v. (†) fulltyga. VDAkt. 1760, nr 451.
(6) -STÄMMIG. i sht mus. om komposition o. d.: som har det normala l. (om orkestervärk o. d.) ett stort antal stämmor; om orkester: som är komplett l. fulltalig med avs. på de olika slagen av instrument, fullt l. väl besatt; stundom övergående i bet.: fulltonig; äv. oeg. o. bildl. I en fullstämmig Musique kunna .. sådana (förtäckta oktav-)gånger icke undvikas. Londée Kellner 63 (1739). Fågelsången .. klingar fullstämmig. Santesson Nat. 232 (1880). Färgackord .. runda och fullstämmiga som orgeltoner. Bergh Konst 124 (1896, 1908).
-STÄMMIGHET—00~2 l. ~200.
(1, 2) -STÄNKA. fullständigt stänka ned (med ngn vätska l. smuts o. d.); i sht i p. pf. Serenius D 1 b (1734). Fullstänkt af blod. Wallenberg 109 (1769). Droschkorna fullstänka oss med smuts. Topelius (1840) hos Vasenius Top. 2: 203.
(11) -SUPANDE, n. (†) handling(en) att supa sig full. Fosz 187 (1621).
(11) -SUPEN, p. adj. (†) som supit sig full, drucken, överlastad. Serenius Ee 4 b (1734). bildl. De .. blifva så fullsupne af sådana tankar .., at de ingens råd vilja höra eller följa. Borg Luther 1: 504 (1753).
(11) -SUPARE. (†) person som plägar supa sig full, fyllbult, drinkare. Man gör Fougdar aff tappre fulsupare. Fosz 189 (1621).
(6) -SUTTEN, äv. -SUTEN, p. adj. (-sittin 1605; -setten (-in) 15401607; -sätin (-en) 15401562 (: fulsätedt); -satten 1601 (: fulsattne, pl.; möjl. fel för fulsättne); alla i bet. 1. -sutten 1720 osv. -suten 17351896)
1) (förr) kam. om bonde: som äger så mycket jord att avkastningen därav är tillräcklig för hans o. hans familjs bärgning samt för utgörande av hemmanet åliggande utskylder, (fullt) besutten; i utvidgad anv. om borgare i stad, ävensom om hemman l. hemmansdel av ovan antydd beskaffenhet. Lignell Dal 1: 294 (i handl. fr. 1540). The (skola) leggie till hwart fulsettet hemman sex tynne land. Thulin Mant. 1: 82 (i handl. fr. 1598). Fullsutne borgare (i de norrländska städerna). Widmark Helsingl. 1: 220 (1860). Hvarje fullsuten bonde skattade lika. Hildebrand Statsförf. 154 (1896).
2) i sht jur. om domstol l. beslutande församling o. d.: vars alla ledamöter äro närvarande l. minst så många som erfordras för att rätten skall vara domför l. församlingen beslutmässig. 2RARP I. 2: 151 (1720). Nu kan så hända, at så månge af Hofrättens Ledamöter jäfvade varda, at Rätten i thy mål ej fullsutten är. RB 13: 4 (Lag 1734). (A. Adlersparre har) yrkat den ändring i grundlagen, att fördrag med främmande makter må endast i fullsutet statsråd beslutas. Wieselgren Samt. 204 (1880).
-SUTTENHET—00~2 l. ~200. (förr) kam. till -SUTTEN 1; äv. konkretare. Rabenius Kam. § 89 (1825). Thulin Mant. 1: 23 (1890).
(6) -SYNT, p. adj. (†) som sett sig mätt (på ngt). Alle the H. K. Maitz. hörde, såge sittia eller gå, tychte them at the aldrigh bleffwe fulsyynte eller mättade aff Hans Konglige gode skodelse och vmgänge. Svart Ähr. 67 (1560).
(1, 2) -SÅ, v. (full- 1760 osv. fullt- 1781 (: fultsådt, p. pf. n.)) i dess hela vidd beså (ett område med ngt); rikligt l. ymnigt strö ut (ngt) över (ngt); vanl. i p. pf. (Kvinnorna i Frankrike) fullsådde .. ansigtet med Moucher. SvMerc. V. 3: 82 (1760). Sundet .. var fullsådt med fartyg. Nyblom Hum. 277 (1874).
(1) -SÅDD, r. l. f. skogsv. (Man) skiljer .. mellan bred- eller fullsådd, då hela ytan beredes och besås, radsådd .. samt rutsådd. Cnattingius Skogslex. 48 (1874, 1894).
(6) -SÅR. (förr) jur. värkligt l. öppet sår i motsats till skråma, blodvite l. blånad. Johansson Noraskog 2: 302 (cit. fr. 1542). Han hadhe slagit honom ett fulsåår i ryggen medh en knijff. UpplFmT 5: 166 (1610). MB 37: 1 (Lag 1734). Heinrich (1814).
-SÅTES, se -SÄTES.
(6) -SÄDE, adj. oböjl. [fsv. fulsæda (Kristoffers landslag), sannol. från början daniserande ombildning av FULLSÄTES, sedan väl med anslutning till SÄD] (förr) kam. = -SÄTES. Abrahamsson 170 (1726). Så stort Hemmans-Bruk, som en Bonde eller Landtman var fullsäde på. Botin Hem. 1: 36 (1755). Hildebrand Statsförf. 154 (1896). Ssgr (förr, kam.):
-sädes-bonde (Botin Hem. 1: 24 (1755)),
-säde-skattebonde (Bergfalk Beskattn. 63 (1832)).
(6) -SÄGA. (†) fullt utsäga l. uttala, fullt uttrycka med ord. Så at thet medh ordom ey fulsäyas kan. ASimonis SiälÖrt. K 11 b (1587).
(6) -SÄTES, adj. oböjl. (-sät(h)es (-is), -setis 1539 (: fulsätis heman) osv.; -sättes (-is), -settes (-is) 15441832. -sattis 1542; -såtes 15501726) (förr) kam. = -SUTTEN 1. GR 14: 23 (1542). FörarbSvLag 1: 93 (1689). Ssgr (förr, kam.):
-sätes-bonde (GR 21: 324 (1550), BtFinlH 2: 227 (1588)),
-sätes-hemman (GR 12: 180 (1539), Bergfalk Beskattn. 64 (1832)),
-sätes-man (Thulin Mant. 1: 68 (cit. fr. 1539), Widmark Helsingl. 1: 305 (1860)),
-sätes-skatt (GR 16: 359 (1544)). —
-SÄTTA, v.
1) till 1 o. 2: sätta l. placera fullt (med ngt) l. en riklig mängd (av ngt) i l. på (ngt, äv. ngn); numera nästan bl. i p. pf.: fullt l. tätt besatt l. rikt l. ymnigt l. väl försedd (med ngt). Spegel ÖPar. 45 (1705). Fingrarne äro mäst fullsatte med ringar. Eneman Resa 2: 46 (1712). Då jag ändtligen var rakad, (måste jag) fullsätta mitt ansigte med små fnöskbitar. Cederborgh OT 4: 41 (1818). särsk.
a) i p. pf. om sal l. annan lokalitet, äv. bänk o. d.: fullt besatt l. upptagen, fylld (med människor); äv. om (gästabuds)bord: med alla platser upptagna. Boorden wordo all full sett. Mat. 22: 10 (Bib. 1541). Alla torn och altaner äro fullsatte med folk och troppar. Kellgren 1: 277 (1782). Både kammarens och läktarens bänkar (voro) fullsatta. De Geer Minn. 2: 220 (1892).
b) (†) fylla l. tillsätta en ledig plats, en vakans o. d. Rector Magnif(icus talade) om några rum inter stipendiarios som vacera, om dhe skul fulsättias. ConsAcAboP 2: 166 (1659).
2) (i sht i fackspr.) till 6 p: sätta färdig; sätta ut l. till slut. (Sädesstackarna) kunna taga skada, om ett regn plötsligt kommer, innan de blifvit fullsatta. Arrhenius Jordbr. 2: 8 (1860). HbTrädg. 5: 9 (1874). särsk. boktr. med avs. på uppsatt rad l. vinkelhake. Är raden fullsatt, ”utslutas” han. UB 1: 560 (1873). 2NF 28: 120 (1918).
3) (†) till 6: göra fulltalig, komplettera. VDAkt. 1704, nr 407. Theologiska Faculteten (i Göttingen är nu) fullsatt. SvMerc. 1765, s. 405. Då .. regementet .. skulle fullsättas. Ekman Dagb. 248 (1790). Fryxell Ber. 15: 154 (1848).
4) (†) i p. pf. = -SUTTEN 1. Effter han icke kunde blijffwa fullsatt på så lithet (jord). BtFinlH 4: 278 (1565). Tijo fullsetta gårdar. VDAkt. 1654, nr 24.
5) (†) i p. pf. = -SUTTEN 2. RP 6: 88 (1636). Som RådstufvuRätten nu eij är fullsatt, blef med saken upskutit. VRP 17/9 1731. ReglTrollhätt. 13/12 1793, s. A 3 b.
(8) -SÖVD, p. adj. som fått sitt behov av sömn fullt tillfredsställt, fullt utsövd; äv. oeg. o. bildl. Sahlstedt (1773). Sverige är fullsövt och vill leva! Heidenstam Dag. 71 (1909).
(8) -TACKA, v. [fsv. fulthakka] (numera knappast br.) fullt l. tillfyllest tacka. GR 12: 259 (1539). Ingen therföre fulltacka kan, / At tu Gudh äst osz worden Man. Ps. 1695, 132: 9. De kunde ej fulltacka den sköna drottningen, som löst den förtrollning, hvari slottet så länge befunnit sig. Lovén Folkl. 52 (1847).
(6) -TACKLA. sjöt. förse med fullständig tackling; knappast annat än i pass., i sht i p. pf. Wallenberg Gal. 26 (1771; uppl. 1921). Propellerfartyg fulltacklas ofta liksom segelfartyg. UB 7: 378 (1874). särsk. i p. pf.: fullriggad. Fulltacklade fartyg. Wrangel SvFlBok 226 (1898).
(8) -TAGA, adj. oböjl. [fsv. fultaka] (†)
1) = -TAGEN. En viss Kineas från Thessalien, som i förstånd ansågs för en fulltaga man. Emanuelsson Plut. 3: 312 (1843).
2) duktig, bastant, eftertrycklig. Någre aff them finge fultaga yxehammars dynter. Svart G1 15 (1561).
(8) -TAGEN, p. adj. [fsv. fultakin] (†) fullt utvecklad, som står i sin fulla kraft, fullt arbetsför, mycket duktig l. rask o. d. GR 29: 592 (1559). Han war en fulltagen man uti alla the stycken som en man må pröfwas uti. Verelius Götr. 291 (”239”) (1664). Stor, fulltagen piga. Spegel 158 (1712).
(8) -TAGSE, adj. oböjl., l. -TAGSEN. (†) = -TAGEN. En fulltaksen Konungh. Rudbeckius KonReg. 203 (1615). Thesse .. kunna bruka sigh vti fult arbete och göra skäl för fultagse män. Gustaf II Adolf 22 (c. 1620). Til wäxten en fulltaxen mann. Peringskiöld Wilk. 246 (1715). Ihre (1769).
(6) -TALIG. fullständig till antal l. numerär, som har det behöriga l. fastställda l. normala antalet; stundom övergående i bet.: synnerligen talrik l. stor till numerären o. d. Ett fulltaligt regemente. Porthan BrefCalonius 415 (1797). Är fulltalig nämnd utsedd; kalle då Rätten den att å viss dag sig infinna. Sjöl. 1864, § 313. Andkullarne äro fulltaliga. LdVBl. 1887, nr 79, s. 3.
-TALIGA. (†) göra fulltalig. HSH 7: 293 (c. 1750).
-TALIGHET—00~2 l. ~200. —
-TECKNA.
1) till 1: fylla (en yta) med teckningar l. figurer, skrift o. d.; nästan bl. i p. pf. Beskow Res. 54 (1861). En .. sal, hvars väggar äro fulltecknade med språk ur Apostlagerningar. Rydberg Sägn. 18 (1874).
2) (mindre br.) till 6: teckna färdig, fullt l. i detalj utföra teckningen av (ngt); i sht bildl. Jag behöfver icke anstränga mig att fullteckna den bild, som sjelf med outplånliga drag inpreglat sig i hvarje svenskt hjerta. BEMalmström 7: 181 (1850).
3) till 6: teckna sig l. pänningar till erforderligt antal l. belopp på (teckningslista för t. ex. aktiekapital l. lån, subskriptionslista o. d.); vanl. i pass., särsk. i p. pf. Dalin (1851). Lånet .. blef med nästan exempellös hastighet fulltecknadt. Odhner G3 1: 390 (1885). Aktiekapitalet är .. fulltecknadt. SFS 1895, nr 65, s. 5.
(8) -TONANDE, p. adj. (i sht estet. o. i högre stil) fulltonig. SvT 1852, nr 164, s. 2. Runebergs .. förkärlek för hårda, fulltonande vokaler. Söderhjelm Runebg 2: 211 (1906). (Den engelske målaren G. Henry) målar mycket elegant och säkert i stark och fulltonande kolorit. 2NF 11: 462 (1909).
(8) -TONIG. om ton, röst o. d.: full o. klingande, klangfull, fyllig; äv. om musikinstrument: med ton av antydt slag; stundom övergående i bet.: fullstämmig; ofta oeg. o. bildl. Wikforss 2: 919 (1804). Den starka och fulltoniga stämman böjde sig smidigt för alla uttryck. Rydqvist Resa 108 (1838). Fulltoniga färger. AHB 12: 39 (1865). En fulltonigt evangelisk kristendom. LfF 1908, s. 217.
-TONIGHET—00~2 l. ~200.
(4) -TRAVERS. (mindre br.) bef. tvärvall (utan hålrum). LbFörskansn. 55 (1881). Zethelius Fältarb. 23 (1892).
(8) -TRO, adj. [fsv. fultro] (†) = -TROGEN. Huar tu findher en fultro ven, / tu vardhar honom icke falsk. Visb. 1: 108 (c. 1620). Dahlstierna (SVS) 137 (1697). Nyberg 2: 245 (1822, 1832).
(8) -TROGEN. [fsv. fultroin] (numera bl. ngn gg med ålderdomlig anstrykning) obrottsligt trogen l. trofast; särsk. (i sht i folkvisestil) i uttr. fulltrogen vän; jfr -TRO. Vthi alt thet godha som tu gör, haff itt fultroghet hierta. LPetri Sir. 32: 27 (1561). Dahlstierna (SVS) 168 (c. 1700). Fulltrogne anhängare af systemet. GHT 1897, nr 12 A, s. 2. Att hon .. ägde en fulltrogen vän, som kunde hjälpa och skydda henne. Lagerlöf Liljecr. 277 (1911).
(8) -TRYCK. tekn. om det tryck varmed ångan i en ångmaskin värkar på kolven under den tid ångtilloppet är öppet. JernkA 1868, s. 349. 2UB 2: 581 (1901).
-TRYCKS-PERIOD. tekn. TT 1886, s. 163. Ångan verkar .. med fullt tryck blott under en del af (kolv-)slaget, den s. k. fulltrycksperioden, men under den följande delen, den s. k. expansionsperioden, med aftagande tryck (expansion). 2UB 2: 581 (1901).
-TRYCKS-ÅNGA, r. l. f. tekn. TT 1880, s. 35.
(8) -TRYGG. (†) fullkomligt trygg. Kan ingen någon tijdh ther före (dvs. för otro) fultrygg och retzligha säker wara. LPetri Boot A 2 b (1558).
(6) -TRÄFF. artill. träff i målet av en explosiv artilleriprojektil, innan denna kreverat. SD(L) 1903, nr 338, s. 7. (Flack-)eld användes (vid skjutning med granatkastare) endast på kortare avstånd, då fullträff i ett lodrätt mål avses. FörslExGranatk. 70 (1924).
(6) -TURBIN. tekn. turbin å vilken vattnet inledes på turbinens hela omkrets, helturbin. JernkA 1868, s. 355. 2UB 2: 496 (1901).
(8) -TYGA. [fsv. fultyga]
1) (i sht i högtidlig stil, med ngt ålderdomlig anstrykning) fullt l. till fullo l. bindande l. övertygande bevisa (ngt) l. styrka (sanningen av ngt). Thet Sigfred icke kunne medh skäll bewijsa eller medh witnom fultyga, skedt wara. BtSödKultH 12: 40 (1594). At Sverige ock hafft Städer i the äldre tider fultygar Historien. Nehrman InlJurCiv. 58 (1729). BB 22: 4 (Lag 1734). Enär klagandens skicklighet som vetenskapsman icke var vederbörligt fulltygad. NDA 1913, nr 66, s. 1. särsk. (†) i uttr. fulltygande bevis, fullt avgörande l. bindande bevis. Nehrman InlJurCiv. 45 (1729). Florman Anat. 2: 327 (1830).
2) (†) överbevisa (ngn om ngt). Sylvius Mornay 193 (1674). De .. böra med sunda förnuftets rätta och ordenteliga bruk .. fulltygas om deras villfarelser. SynodA 1: 449 (1764). LBÄ 33—35: 65 (1800).
3) (†) med avs. på ed: prestera. Effter han sin eed .. icke kunne fultijga. VRP 1609, s. 174.
(8) -UNDRA. [fsv. fulundra] (†) tillfyllest l. nog undra l. förundra sig (över ngt). DiplDal. 2: 50 (1525). Jagh kan icke fulvndra på tin dårskap. Balck Ridd. G 3 b (1599).
(8) -UTSLAGEN~020, p. adj. om växt l. blomma: fullt utslagen. En fullutslagen ros. En fullutslagen sälg. Rydberg Varia 277 (1886, 1894).
(8) -VAKEN. fullt l. fullkomligt vaken, klarvaken; äv. bildl. En vaknande kritik, som vi i nästa tidehvarf finna fullvaken. Wieselgren SvSkL 4: 477 (1848). Cavallin Kipling Emir. 128 (1898).
(6) -VIKTIG. [fsv. fulviktogher] som har sin fulla vikt l. den lagliga, vederbörliga l. överenskomna vikten; ofta oeg. o. bildl.: fullödig. GR 3: 319 (1526). Tolff hundrade fulwictige goda renske gyllene. SvTr. 4: 137 (1532). Goda och fullwichtige skähl. RARP 8: 192 (1660). De sanningar, som .. hade fått kurs och omlopp såsom fullvigtiga i vetenskapens verld. JJNervander 1: 112 (1845).
-VIKTIGHET—00~2 l. ~200.
(8) -VISS; adv. -t, förr äv. -visso (Rudbeck Atl. 3: 494 (1698), VDAkt. 1736, nr 281). [fsv. fulvis]
1) (numera bl. ngn gg i högre, särsk. religiös stil) om person: fullt l. fullkomligt viss l. säker (på) l. övertygad (om ngt); äv. om tro, mening, övertygelse o. d. GR 7: 81 (1530). (Abraham) war fulwiss ther på, at then som loffuadhe, han war ock mechtigh thet at hålla. Rom. 4: 21 (Bib. 1541). Nu som jag om sådant vnder är fullwisz och försäkrad, så må jag thet icke förtiga. Swedberg SabbRo 79 (1705, 1710). Han (levde) i fullviss förtröstan om att hvarje verklig vetenskapens seger äfven skall blifva det för tron. Ahnfelt Minn. 1: 13 (1905). ss. adv.: med full visshet l. säkerhet; fullt o. fast. Lagförsl. 94 (c. 1609). Een Baagare war fullwist i dhen Tanckan, som wore han giorder aff Smör. RelCur. 342 (1682). De åberopte vitnen berätta, att de fullvist veta det en stuga stådt emillan brunnen och mag:r Hammars tompt. VRP 6/2 1722. VDAkt. 1736, nr 281.
2) (†) fullt säker l. pålitlig, som man fullt o. fast kan lita på. LPetri Kyrkiost. 19 b (1566). Herrans witnesbörd är fullwist. Ps. 1695, 37: 3. Arbeten af fullviss etruskisk upprinnelse. HHildebrand i AntT 4: 116 (1872).
3) (†) fullt säker l. trygg (för ngn l. ngt). Wette wij oss och thetta wårtt Rijke ännu hwarken en tijdh eller annen fulwisse eller försäkrade för .. then .. omilde Konung Christierns barns och theres wenners .. öfwerfal. GR 14: 71 (1542).
(8) -VISSAD, p. adj. (†) fullt förvissad (om ngt). L. Paulinus Gothus Stiernsköld A 2 a (1628). Swedberg Schibb. f 3 b (1716).
-VISSHET—0~2 l. ~20. (numera knappast br.) till -VISS 1: fullkomlig visshet. Weste (1807). 1Tess. 1: 5 (öv. 1883).
(8) -VORDEN, p. adj. [fsv. fulwordhin] (†) fullt utbildad, stark, kraftig. Een stark och fullvorden man till sin person. LPetri Kr. 23 (1559).
-VUXEN, p. adj. jfr -VÄXEN, -VÄXT, p. adj. 1) till 1: fylld av (ngt) som växer därpå l. däri. En liten kyrkogård, .. hvilken var fullvuxen af granar. AntT 2: 140 (1869). 2) [jfr fsv. fulvaxin] till 8: som nått sin fulla kroppsstorlek o. utveckling, som ej (till)växer mera (i längd); äv. om träd, skog o. d.; stundom oeg. o. bildl. LPetri 2Post. 229 a (1555). En fullvuxen karll. HSH 3: 88 (1566). (När Brinkman) skrifver få idéerna mera tid att fixeras och bli fullvuxna. Tegnér (WB) 4: 302 (1823). Lagerlöf Holg. 2: 2 (1907). 3) (†) till 8: fullkomligt vuxen (en motståndare l. medtävlare l. en uppgift); jämgod med (ngn); som har nog krafter l. förmåga för (ngt); äv. med prep. till. Schroderus Comenius 693 (1639). Offentlige Fäldtslachtningar, i hwilka the Perser aldrig hafwa warit the Greker fullwuxne. Brask Pufendorf Hist. 11 (1680). Mine ovänner moste förspöria att jag till dem (dvs. mina ämbetsgöromål) nogsampt var både skickelig och fullvuxin. VDAkt. 1722, nr 331.
-VUXENHET—00~2 l. ~200. (mindre br.) till -VUXEN 2. Lindfors (1815). Denna politiska fullvuxenhet. Rydqvist Tid. 2: 34 (1840). Rudin 1Evigh. 1: 43 (1871, 1878).
(10) -VÄL04, äv. 3~2; kanske oftare uttalat ss. två ord. [fsv. fulväl]
1) (numera bl. med en viss ålderdomlig anstrykning) mycket l. synnerligen väl, fullkomligt; i sht då det är fråga om att ngn vet l. inser l. förstår ngt; äv. eljest medgivande l. bekräftande: visst nog, förvisso, säkerligen. Huru thet star mellan Cung cristiern oc stæderne j Danmark ok nörje thet veth iak ful vel. GR 1: 32 (1521). Prosten jag kände fullväl, sju år jag tjente i huset. Tegnér (WB) 9: 146 (1841). Fullväl kan Ers Nåd .. sofva så länge ni behagar. Lidforss DQ 1: 501 (1890). Jag förstår fullväl hvad jag mister. Wulff Petrarcab. 221 (1905).
2) (numera bl. ngn gg arkaiserande) i fråga om befinnande l. tillstånd, bemötande l. mottagande o. d.: mycket väl, utmärkt bra, synnerligen förträffligt o. d. PJGothus UndLära M 2 a (1592). Lööff och gräss thet står full väll, / om missommers tidh. Visb. 1: 233 (c. 1620). I dagh är man gladh och mår fullwäl, / I morgon är borta både wett och skäl. Ps. 1695, 215: 6. Då denne kom, tog konungen fullväl emot honom. Lönnberg FnordSag. 1: 37 (1870).
3) (†) mycket noga l. noggrant l. sorgfälligt l. omsorgsfullt l. uppmärksamt. GR 7: 102 (1530). En parabel klar war Jesu swar, / Then wij skole fullwäl märckia. Ps. 1695, 209: 3.
4) (†) ordentligt, grundligt, eftertryckligt; mycket, synnerligen. 2Mack. 5: 18 (Bib. 1541). Rijset skal bijta igenom och fulwel drabba. LPetri Jes. 30: 32 (1568; Bib. 1541: wel). Tagh then smörielse pipa tu fick / Och henne innast i rompan stick. / Blåås så till och fullwäll stifft! Rondeletius 38 (1614).
(6) -VÄPNAD, p. adj. [fsv. fulväpnadher] fullt beväpnad, försedd med alla erforderliga (anfalls- o. försvars)vapen. Een fuluepned Krigzmachtt. UrkFinlÖ I. 2: 168 (1597). Allmänna stämmor eller thing, .. dit allmogen samlades fullväpnad. Holmberg Nordb. 450 (1854). Bååth WagnerS 4: 70 (1908).
-VÄRDIG. [fsv. fulvärdhogher]
1) (numera knappast br.) till 8: fullt värdig (ngn). Bullernæsius Lögn. d 3 a (1619). Hvad kan sonen / Af en vid vrånga lagar fjettrad jord / Dig bjuda, som han dig fullvärdigt skattar? Atterbom 2: 128 (1827).
2) till 6: som har fullt värde l. sitt fulla värde; särsk. om mynt: som har det åsatta värdet. TT 1876, s. 19. Skiljemyntet eger sitt bytesvärde .. endast på grund däraf att det af staten .. inlöses i ett annat, fullvärdigt metallmyntslag. HForssell i NordT 1892, s. 438. (Hysteriska) individer .., som äro etiskt fullvärdiga. LbInternMed. 2: 335 (1916).
(8) -VÄXA. (†) nå sin fulla storlek, utveckling o. mognad, bliva fullvuxen. Eneman Resa 2: 85 (1712). En Karp fullväxer på 5 år. Linné Sk. 380 (1751). Wingård 2: 171 (1819; oeg.).
(8) -VÄXEN, p. adj. (†) = -VUXEN 2. Bölden blifwer thesz förr fulwäxen. Månsson Åderlåt. 26 (1642). Oldendorp 1: 28 (1786).
(8) -VÄXT, r. l. m. (föga br.) full kroppslig utveckling o. mognad; äv. bildl. När .. en kommer til fulwäxt och stadga. Palmcron SundhSp. 377 (1642). När en mans lycka nått sin fullväxt. Risberg Aisch. 26 (1890).
-VÄXT, p. adj.
1) = -VUXEN 1. CAEhrensvärd Brev 1: 21 (1780). Snart blef (blom-)krukan .. fullvext med rötter. Wetterbergh Penning. 251 (1847; i bild).
2) = -VUXEN 2. Han .. bödh honom, at han alla fulwexta män skulle slå jhiäl. 2Mack. 5: 24 (Bib. 1541). The Swenskes Wälde, / Än intet fullwäxt är. Skogekär Bärgbo Klag. B 1 a (1658). Under rimmens konstigt hvälfda båge / Går fullväxt fram den klingande Sonetten. Böttiger 1: 20 (1856).
3) (†) = -VUXEN 3. Wallius Likpr. 65 (1628). Han tyckte sig nu vara fullväxt till de svåraste mannarön. Fryxell Ber. 1: 15 (1823).
(6) -ÅRIG. som har det erforderliga antalet år l. erforderlig ålder inne; motsatt: underårig, minderårig. Til dess min Brorsson Studenten Nils Nylander blir fullårig, .. då jag torde få honom prästvigd til min tienst. VDAkt. 1800, nr 278. En fullårig landtbeskällare. Wrangel HbHästv. 1450 (1887).
-ÅRIGHET—00~2 l. ~200.
(6) -ÄMNAD, p. adj. [till ÄMNE] (†) som har sin fulla storlek, tillräckligt stor. Vtåff huartt tingelag skola (de) göra så fulämpnadt gärdt, att vår fogote kan få sijna tilbörliga vedertorff och berning. GR 5: 63 (1528).
(8) -ÄNDA, v., -an (†, Linc. (1640; under confectio), Fiellström (1738)), -else (föga br., Hamb. (1700), Fahlcrantz 5: 235 (1858, 1865)), -ning (se -ÄNDNING); -are. [jfr d. fuldende, t. vollenden]
1) med avs. på uppgift l. företag o. d., äv. levnadslopp o. d.: fullborda, föra l. bringa till (lyckligt) slut l. slutligt resultat, avsluta, ända. Efter fulländade studier. Betencken medt hwar annen, .. huru j vpå thet bequemeligiste måge sådant tug företage och fulende. GR 14: 162 (1542). En .. modigh man .. fulendar .. hwad han begynt hafwer. Schroderus Comenius 884 (1639). Huru ljuf är en gång blicken från lifvets gräns öfver en värdigt fulländad bana. Lehnberg Pred. 1: 200 (c. 1800). Efter fulländad resa skall skeppsdagboken till sjömanshuset i fartygets inskrifningsort inlemnas. SjölFinl. 1873, § 40. (Geijer) grundade .. den nordiska riktning i Svenska poesien, som i Tegnér skulle finna sin fulländare. Nyblæus Forskn. 2: 276 (1881). särsk.
a) (knappast br.) tillryggalägga (väg). (Han) fullendadhe then wägh, tilbaka stodh, lycklighen och snarlighen. Schroderus Liv. 574 (1626).
b) (†) sluta; göra slut på (ngt). Carl IX Rimchr. 81 (c. 1600). Så snartt han thette talett hade fuländatt. AOxenstierna 1: 21 (1605). Tå psalmen fullendat är. KOF II. 1: 441 (1659). SAD 1: 266 (1788).
2) med avs. på ngt konkret: göra färdig. Thet (vore) oss väll behageligit, att samme bygningen motte någett skickeligen företages och snart fuländes. GR 20: 58 (1549). Cederschiöld Riehl 2: 92 (1878).
3) i p. pf. ss. adj.: fullkomlig (i sitt slag), som helt fyller alla anspråk l. motsvarar sin idé o. d. En fulländad gentleman. SvLitTidn. 1820, sp. 471. Den fulländade menniskan, mensklighetens hufvud, Christus. Melin JesuLefv. 3: 37 (1849). Hans föreläsningar berömdes med rätta såsom till innehåll och form fulländade. Ahnfelt Minn. 1: 11 (1905). jfr FORM-FULLÄNDAD.
4) (numera bl. ngn gg med ålderdomlig anstrykning) med avs. på tid: tillbringa (till slut), genomleva l. leva till slut. Boråsboerne må föryttra sitt godz hoos almogen, sädan dee haffva fullendatt sine liggiedagar uthi upstäderna. RP 8: 40 (1640). Lär mig min dag fullända, / Ditt namn, o Gud! till pris. Ps. 1819, 425: 6. (†) ss. vbalsbst. -else, död. Jag vill ej hata någon; snart nalkas fulländelsen. Elgström (o. Ingelgren) 145 (c. 1805).
5) [sannol. efter d.] med saksubj.: vara det som gör att (ngt) blir l. framstår ss. färdigt l. fullständigt; bilda avslutningen på (ngt). 1MinnNordM XII. 1: 5 (1885). Den begynnande krigspolitiken fulländade brytningen (mellan G. III o. Scheffer). Stavenow G3 96 (1901). Mössa eller hatt med vida brätten fulländade dräkten. Fatab. 1908, s. 209.
-ÄNDNING. vbalsbst. till -ÄNDA.
1) till -ÄNDA 1: fullbordan, avslutning. Linc. (1640; under perfunctio). Omkring 1778 hade Bibliotheca historica, efter den fastställda gränsen, ernått sin fulländning. Snoilsky i 3SAH 17: 187 (1902).
2) förhållandet att ngt i sin art är fullkomligt o. helt fyller alla anspråk; jfr -ÄNDA 3. Atterbom i Phosph. 1810, s. 7. Sin högsta fulländning nådde den grekiska målarkonsten genom .. Apelles. Eichhorn KonstH 113 (1881).
B (†): FULLT-GÖRA, se A.
(8) -HÄRDAD, p. adj. (†) som framhärdar (i l. med) l. står fast (vid ngt). GR 5: 79 (1528).
-NÄR, -STOPPA, -SÅ, se A.
(1) -TRÖST, p. adj. (-tryst) [till TRÖSTA, trycka, pressa] (†) fullpackad. Jt gott mååt fulttryst och stoppat, och öffuerflödat warder man geffuandes vthi idhert skööt. Luk. 6: 38 (NT 1526; Bib. 1541: wel stoppat, skakat och öffuerflödhande).
Spoiler title