SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FULLBORDA, adj. oböjl., äv. FULLBORD, adj.
Etymologi
[fsv. fulbordha, fulbordher; jfr isl. fullborða, fullt färdig (om skepp; eg.: med fulla bord), fullgången (om foster)]
(†) fullkomlig. En gudz menniskia skall wara fullboorda. 2Tim. 3: 17 (NT 1526; Bib. 1703: fulbordad). All godh gåffua och all fulbordha gåffua är offuan effter. Jak. 1: 17 (NT 1526; Bib. 1541: fulkomligh). — särsk. övergående i bet.: slutlig, definitiv, bestämd. Wij .. achte ther med göra en fulbord enda så at then landzenda jcke lengher skall stå bispslöös. GR 6: 329 (1529).
Spoiler title