publicerad: 1926
FULLBORDA ful3~bω2rda, i högre, särsk. religiös stil äv. fulbω4rda (fu`llborda .. el(ler) o´Weste), v. -ade. vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ELSE (numera knappast br., SvTr. 4: 547 (1567: fulbordelse breff), Phrygius HimLif. 157 (1615), Heidenstam Karol. 1: 146 (1897)), -ING (†, RARP 9: 337 (1664: fullbordingzskrifft)), -NING (†, PErici Musæus 2: 242 a (1582), Ekblad 360 (1764)); -ARE.
Ordformer
(full- (ful-) 1526 osv.; fol- Joh. 19: 28 (NT 1526). -bord(h)a 1526 osv.; -burda Sylvius Mornay 463 (1674), Carl XII Bref 250 (1704); -böhrdha KKD 11: 116 (c. 1699))
Etymologi
[fsv. fulbordha, liksom d. fuldbyrde av mnt. vulborden, till vulbort (se FULLBORD, sbst.); jfr under II]
I. [jfr motsv. anv. i fsv. o. mnt.] (†) gilla; bekräfta; stadfästa; ratificera (fördrag). GR 1: 6 (1521). Huilken doom wij haffue gildat, fulbordet och stadfest, och nu med thetta wårt opne breff gilde, fulborde, och stadfeste. Därs. 6: 10 (1529). Sammalunde hafve vij af vår synnerlige gunst och nåde stadfest och fulbordett the privilegier och frijheter, som samme Öregrundz by af någre framlidne Sverigis rijkes herrer och konunger unte och gifne ähre. Därs. 24: 478 (1554). Brahe Kr. 25 (c. 1585).
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. ngn gg i religiös stil) bringa till full utveckling l. fulländning l. fullkomlighet, göra fullkomlig, fullkomna; äv. i pass. o. refl. med deponentiell bet.: nå full utveckling l. fulländning, fullkomnas. Gudh som all nådh kommer aff .. fulborde idher som en liten tijdh lijdhen. 1Petr. 5: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: skall fullkomna). Lefvernets fulbordande. Lagerbring HistLit. 288 (1748). En regering, som lemnar åt de uttömda eller börjande krafterna tid att fullborda sig. Leopold 5: 340 (c. 1804). Vi behöfve att fullbordas efter hans (dvs. Guds) behag, för att värdige blifva det hopp, hvartill vi kallade äre. Wallin Rel. 4: 479 (1836). — särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.
a) [jfr motsv. anv. av isl. fullborða] (†) fullgången (om foster). (Fostret) hadde ickie liff. Eij heller war det fulbordat. ÅngermDomb. 10/12 1638, fol. 142. VDAkt. 1709, nr 311.
b) (†) allmännare: fullt utvecklad; fullbildad, fullmogen o. d.; fullkomlig, fulländad. Iordhen hon bär, vthaff sich sielff, först brudden, sedhan axet, sedhan fulbordath hwetit j axena. Mark. 4: 28 (NT 1526; Bib. 1917: fullbildat). Thå synden är fulbordhat födher hon dödhen. Jak. 1: 15 (NT 1526; Bib. 1917: har blivit fullmogen). Fullbordad födes den, som född till storverk blifver. Lidner 1: 80 (1784); jfr a. Ett ämne af denna vigt .. hade .. bort afhandlas på ett mera fullbordadt sätt. Leopold 6: 172 (1806). Du är en fullbordad christen — ett helgon — en Engel. Börjesson Brödr. 72 (1861). Bremer Brev 4: 201 (1862).
2) (i sht i skriftspr.) göra färdig; föra till slut; avsluta; fullända. Then vthi idher gott werck begynt haffuer, han wardher thet fulbordandes. Filipp. 1: 6 (NT 1526). Ungdommen bör .. fullborda sine studier på Academien. Thyselius Bidr. 79 (1640). Om the trolofwade hwar annan häfda, måste Ächtenskapet fullbordas. Kyrkol. 15: 15 (1686). (Gustav Vasa) lade .. grunden til Upsalaslott .. och fortsatte denna bygnad med all flit, fast han den icke i sin tid hant fullborda. Dalin Hist. III. 1: 423 (1761). Med kärlek, tro och saligt hopp / Fullborda här ditt vandringslopp. Ps. 1819, 108: 4. Det är utom allt tvifvel, att den mycket omtalade traktaten mellan Ryssland och Kina .. nu är hvad man kallar ett ”fullbordadt faktum”. PT 1896, nr 301, s. 2. Karl Ludvig .. lyckades .. till sist fullborda sin toalett. Sjöberg Kvart. 23 (1924). — särsk. för att beteckna att tiden l. tidpunkten för ngt (omsider) kommit l. är inne; numera bl. ngn gg (i högre, särsk. religiös stil) i uttr. då tiden var (är) fullbordad. Så wort thå Elizabeth tijdhen fulboordhat, ath hon skulle födha. Luk. 1: 57 (NT 1526). Den antika konsten säger ofta i sitt bildspråk, hvad kristendomen, då tiden var fullbordad, uttalade i klara ord. (Cavallin o.) Lysander 45 (1854).
3) (numera mindre br.) värkställa, utföra, sätta i värket, bringa till utförande l. värkställighet. The tenckte at göra tigh ondt, och togho the rådh före, som the icke fulboorda kunde. Psalt. 21: 12 (Bib. 1541). Konungh Erich .. hade hafft i sinnet, at endteligen fullborda then Engelska Reesan. Girs E14 19 (c. 1630). Beredd en sådan styggelse at fullborda. MB 10: 2 (Lag 1734). Fullborda dödsstraffet. Cavallin (1875). — särsk.
a) med avs. på befallning, bud, föreskrift o. d., plikt l. skyldighet o. d.: fullgöra; numera bl. ngn gg i religiös stil, särsk. i uttr. fullborda lagen. Wij .. begynna fulborda gudz bodh wälwilieliga och vtan alt skrymterij. OPetri MenFall D 4 a (1526). Laghen for oss fulbordade han. Ps. 1536, s. 55; jfr Ps. 1695, 220: 5. Jagh skall vara skyldigh till att fullborda offvanbemelte contract. OxBr. 11: 596 (1632). Fullborda sin skyldighet. Oelreich 267 (1755). Christi kärlek nödgar mig att fullborda Hans vilja, som mig kallat hafver ifrån mörkret till sitt underliga ljus. Rundgren Minn. 2: 237 (1871, 1883). Rydberg Dikt. 1: 166 (1877, 1882).
b) (numera bl. ngn gg i religiös stil) uppfylla (ngns bön l. begäran l. önskan o. d., ett löfte, ett villkor o. d.). Herren fulboorde alla tina böner. Psalt. 20: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: uppfylle). Stiernhielm Jub. 79 (1644, 1668). Sedan vilkoret fullbordat är. Nehrman InlJurCiv. 164 (1729). Fullbordadt är det löftets ord, / Som Herren gaf en fallen jord. Ps. 1819, 59: 2. Han fullbordar hvad Han dem tillsagt. Rundgren Minn. 2: 219 (1870, 1883). — (†) Wij haffue Christum j fulbordningenne (dvs. i värkligheten), ther the (i gamla testamentet) hade honom j löfftet. PErici Musæus 2: 242 a (1582).
c) [jfr motsv. anv. i fsv.] (i religiös stil) göra att (en utsago l. en förutsägelse o. d.) går i uppfyllelse; i sht i pass. (stundom refl.) i deponentiell bet.: gå i uppfyllelse l. fullbordan. Thetta är alt skeet på thet ath fulbordhas skulle thz aff herranom sagt är genom propheten. Mat. 1: 22 (NT 1526). Gudh som j genom alla hans propheters mwn föresagt hafuer ath Christus skulle lijdha, han hafuer nw så fulbordhat thet. Apg. 3: 18 (Därs.). Prophetiorna voro redan fullbordade. Hagberg Pred. 2: 41 (1815). På detta sätt fullbordar sig hvad apostlen säger. Flensburg KyrklTal 292 (1878).
4) med saksubj.: göra fullständig; vara det som gör att (ngt) blir l. framstår ss. färdigt l. fullständigt, fullända. Den omkring mig rådande ensligheten fullbordade dagens sällhet. CCGjörwell (1800) i MoB 2: 190. CFDahlgren 5: 241 (1832). En lösbänk jämte några .. kubbstolar fullbordade inredningen (i pörtet). LfF 1901, s. 171.
B: FULLBORDINGS-SKRIFT. (†) stadfästelseskrift, ratifikation. Alle regeringzherrarne .. borde underskriffva berörde fullbordingzskrifft. RARP 9: 337 (1664).
Spoiler title
Spoiler content