[jfr holl. fourageeren, t. fouragieren; av fr. fourrager, v., till fourrage (se FURAGE); jfr eng. forage, v.]
1) i sht mil. anskaffa furage (till ett truppförbands hästar); i fråga om ä. förh. särsk. om dylik (ofta tvångsvis försiggående) foderanskaffning i krigstid (utanför truppens vanliga förläggning); i fråga om nutida förh. nästan bl. (i sht ss. vbalsbst. furagering) i avbleknad anv., om utvägning o. fördelande på skvadroner (l. motsv. förband) av för viss tid avsedda foderartiklar. Spegel Dagb. 43(1680). Utan att undersöka nejden skickade de några kohorter att furagera. Kolmodin Liv. 2: 349(1832). SFS 1905, nr 33, s. 2.
2) (†) anskaffa (ngt) till furage, taga (ngt) till furage. Takhalm fourageras i förstaden. KKD 10: 299(1703). D. 28 februarj funne lifcomp: ryttrana på 1 stak rågh i skogen .. (som iagh lät comp: dhen 29 foraciera). Därs. 127(1708).
3) [jfr fr. fourrager, utplundra, skövla] (†) framskaffa furage från (en plats)?, plundra? (Svenskarna) förfölgde .. (preussarna) öfver en mil, samt fouragerade åtskilliga deras byar. SvMerc. V. 2: 380(1759). — jfr UT-FURAGERA.
Avledn.: FURAGERARE, förr äv. FURAGIER, m. (-gerare 1705—1890. -gerer, pl. 1680—1740. -gier 1734. -gierer, pl. 1680—1740) till 1: soldat som deltager i furagering i krigstid; numera bl. ngn gg oeg.: anskaffare av livsmedel. Spegel Dagb. 40(1680). Zanzibariterna .. voro våra recognoscerare, furagerare och proviantmästare. Dahlgren Stanley 1: 90(1890).
