FURIE fɯ4rie, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 f.; best. -en; pl. (i bet. 2) -er; äv. FURIA fɯ4ria, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 f.; pl. (i bet. 2) -or; förr äv. (i bet. 1) FURI, n.
[jfr t. furie, ä. t. furi, fr. furie; ytterst av lat. furia, raseri, hämndeande, plågoande, till furere, vara förryckt, rasa, yra]
1) raseri; häftighet, våldsamhet; hetsighet; numera bl. ngn gg i formen furia. En deel (av de stormande) fölgde .. (de flyende) i samma furien på hälen in under stadzporten. OxBr. 1: 704(1631). HH 20: 275(c. 1640). Fienden (ankom) med stort furi och skri .., angripandes alla poster. KKD 12: 51(1702). Pesten .. kom igen med .. mångdublad furia. Björnståhl Resa 3: 99(1778). Böök Tegnér 1: 83(1917).
2) mytol. i fråga om den grekisk-romerska mytologien: erinnye, hämndgudinna; ofta bildl., särsk. om rasande l. ondskefull l. gammal och ful kvinna. Alecto kallades een utaf Helfwetes Furier, hwilka woro Acherontis Döttrar. Spegel GV Ggg 1 b(1685). (Den gamla kvinnans ögon) voro icke så ihåliga, som man på en furie kunde vänta. Almqvist TreFr. 1: 56(1842). Den hemska kampen med tviflets furie. Annerstedt i 3SAH 17: 16(1902). Den slumrande furian. Hedberg VDikt. 120(1912). — jfr AFUNDS-FURIE.
SAOB
