FUSS, n.?; äv. FUSSA, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(fus 1734. fuss 1740—1788. fussa 1880-talet (se anm. nedan))
Etymologi
[jfr nor. dial. fuss, n., simplaste slag av brännvin l. avfallsmjöl; sannol. från nt.; jfr östfris. fūsje, kornbrännvin; möjl. besläktat med FUSEL]
(†) vid Falu koppargruva använd benämning på det sämsta slaget av blötmalm. Linné PlutoSv. 32 (1734). Rinman (1788). Anm. Enligt vad en tjänsteman vid Falu gruva, kassör Adolf Björkman, på förfrågan meddelat, förekom ordet, i formen fussa, ännu på 1880-talet bland äldre gruvarbetare.
