FUTURUM futɯ3rum2 l. fɯ-, ((†) m. l. f.? Cellarius LatGr. 87(1703)); best. futuret, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. futurer032 l. (med lat. böjningsform) futura -ɯ3ra2; stundom FUTUR futɯ4r l. fɯ-, n.; best. -et; pl. -er.
Ordformer
(futur 1815—1911. futurum 1703 osv.)
Etymologi
[jfr t. futurum, eng. future, fr. futur; ytterst av lat. futurum, eg. n. av futurus, som kommer att vara, till supinstammen av ett till en rot bhū, bheṷe (jfr t. bin, (jag) är, eng. be, vara, ävensom BO, v.1,FYSIKm. fl.) bildat defektivt verb, varav hjälpverbet esse, vara, lånar vissa tempus]
språkv. tempus(form) som betecknar en handling o. d. ss. inträdande resp. ss. fullbordad l. avslutad i framtiden. Enkelt futurum (”futurum simplex”). Fullbordat l. sammansatt futurum (”futurum exaktum”). Hur heter docere i futurum? Cellarius LatGr. 87(1703). Noreen VS 5: 680(1912).
Ssgr (språkv. Anm. I ssg användes i stället för FUTUR(UM)- vanl. FUTURAL-): FUTUR-, stundom FUTURUM-BETYDELSE. Andersson Antol. 236(1909). —
