publicerad: 1926
FY fy4, ngn gg FI fi4, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. (knappast br.) -et (Östergren (1922)) l. -t; pl. (knappast br.) -n (Östergren (1922)).
Ordformer
(fi 1710 osv. fij 1712. fo 1734. foj (foy) 1734—1906. fui 1648—1731. fuj c. 1755. fy 1624 osv. fwi 1614. pfu 1621. pfui 1732. pfuy 1658—1755. pfy 1690—1695. phui 1649. phy 1698—1716)
Etymologi
[jfr d. fy o. føj, isl. fý, mnt. phuch, nt. vu, mht. pfu, t. pfui, holl. foei, meng. fi, eng. fie, fr. fi, lat. fi, fu, phy, gr. φῦ; jfr TVI. — Formerna med pf- äro lånade från t.]
I. interj. uttryckande förebråelse l. missnöje l. ogillande l. avsky l. vedervilja l. harm l. ovilja o. d.: usch, tvi; stundom upprepat. Iagh (var) hoos konungen, drak skålar. fy. JTBureus (1624) i 2Saml. 4: 84. Fy då! ni ser väl in, hvad bråk det skulle vara. Leopold 1: 253 (1808, 1814) [jfr fr. fi donc]. Fy, så varmt det är, mamma lilla. Carlén Skjutsg. 73 (1841). Du pinar Okos med din låtsade kallsinnighet? Fy att hyckla så. Rydberg Ath. 240 (1859). Fy, fy, unge herre, att slå en svag qvinna! Strindberg SvÖ 2: 380 (1883). Fy, det är riktigt illa af er att göra narr af mig. Söderberg Hist. 3 (1898). — särsk.
a) åtföljt av en bestämning angivande den person (i bet. δ äv. sak) som ogillas. — särsk.
α) (numera bl. vard.) åtföljt av andra personens pron. i objektsform (urspr. dat.) l. annat tilltalsord (t. ex. ’honom', ’sig'). Pfy tig tu lede och förbannade Diefwul, som så wil bedraga dhen vsle Menniskian! Fernander Theatr. 371 (1695). Du (pappa) skulle således vilja, att vi (fruntimmer) skulle vara som hvita plåstret? Fy dig! Numers Kuop. 56 (1892). Fy dej, va du ä otäck! Östergren (1922). — särsk. [jfr d. fy dig an, mnt. pfui di an, nt. fudikan, t. pfui dich an; möjl. efter ett t. ich pfuie dich an, jag spottar på dig, av anpfuien, spotta på (ngn)] (†) i uttr. fy dig an. Och när Diefwulen sågh thet wanskapeligha Beläte, sadhe han, Pfu digh an, alla tijna daghar. Fosz 358 (1621).
β) (†) åtföljt av pron. sig, angivande omtalad person. Ther til Storfursten medh ett flatt löije swarade: Fwi sigh tå then hund, och fari sigh wäl, medan han icke sielff wille leffua. Petreius Beskr. 2: 84 (1614).
γ) (vard., föga br.) åtföljt av en av prep. på inledd bestämning angivande tilltalad person; jfr b γ β'. Fy på dig! Edgren Lyck. 256 (1887).
δ) (knappast br.) åtföljt av en av prep. över inledd bestämning. O fy! öfver den tår, som här föll på papperet. Den får icke komma igen. Bremer Grann. 2: 175 (1837). Ve och fy vare öfver er! Strindberg NSvÖ 1: 65 (1906); jfr d.
b) i uttr. där fy åtföljes av ett med detsamma liktydigt, förstärkande tillägg. — särsk.
β) (i sht vard.) åtföljt av imper. skäms l. skäm ut dig (er osv.), äv. (numera bl. arkaiserande) skäm dig; användt ss. starkare uttr. för förebråelse l. ogillande. Fy skiäms. VRP 8/5 1736. Fy! skäm dig. Schultze Ordb. 1375 (c. 1755). Åh, fy skäm ut dig! Hagberg Shaksp. 3: 156 (1848). Fy! fy! Skäm dig! Strindberg GVasa 65 (1899).
γ) (i sht vard.) i uttr. fy skam, ngn gg fy skammen; användt ss. starkare uttr. för förebråelse l. ogillande. Fernander Theatr. 185 (1695). Pfuy skam! at tu handterar träcken, och orenar tin siäl ther med. Scherping Cober 1: 166 (1734). Bara skrifva för att tigga! .. ”Fy skammen!” skulle min bonne amie sagt mig. Bremer Brev 1: 149 (1831). Fröding Brev 33 (1883). jfr: Fy stora skammen, Matte, att vara så falsk! Topelius Läsn. 8: 170 (1896). — särsk.
α') (†) i uttr. fy, skam till att begråta, fy, det är så att man kan gråta däröver. Gyldenhielm Capt. 5 (1649).
β') (föga br.) med uttr. fy skam åtföljt av en av prep. åt l. på inledd bestämning angivande den person mot vilken missnöje riktas; jfr a γ. Fy skam åt oss allesammans! Topelius Läsn. 1: 89 (1865). Fy skam på dej! Östergren (1922).
γ') (starkt vard.) i uttr. få fy skam på lång stång, bliva grundligt utskämd (på grund av sin dumhet o. d.). Engström Kryss 169 (1912).
δ') (vard.) i uttr. det är l. blir l. var inte fy skam (äv., ss. ett ord, fyskam3~2 l. 4~1 l. 04), det är l. blir osv. ngt som ej behöver skämmas för sig, ngt riktigt bra. Lilltäppan var intet häller fyskam. Annerstedt UUH Bih. 3: 359 (i handl. fr. 1747). Det är inte fy skam det där. Björn FörfYngl. 38 (1792). Det blir icke fy skam till latinare och greker vi få, när de börja deklinera först vid 13 eller 14 års ålder. Tegnér BrefWingård 60 (1837; ironiskt). GHT 1897, nr 74 B, s. 2. Det var ej så fyskam att få heta konsulinna. Därs. 1898, nr 273, s. 2. De ä inte fyskam de inte. Schildt Perd. 42 (1918).
c) (starkt vard.) i uttr. där fy förstärkes av åtföljande svordom l. liknande kraftuttryck. Fy för djävulen, se DJÄFVUL 11 c. Fy fan (äv., ss. ett ord, fyf(f)an04, stundom 40). Fy (för) katten. Fy fan. Weste (1807). Fy tusan! Stiernstolpe DQ 3: 285 (1818). Fy för döden, att äta hvad som så är handteradt! Knorring Förh. 2: 141 (1843). Å fy för hundra gubbar så illa jag mådde! Janson Gast. 74 (1902). Fyffan! Strindberg GötR 43 (1904). Fy sjutton att få resa i fjärde klass! Knöppel SvRidd. 217 (1912). — särsk. i uttr. se ut som fy fan l. fy sjutton l. dyl.: se mycket ful ut. Hon såg .. ut som fy fan. Essén Brilj. 10 (1918). jfr: En hatt som fyfan! Engström 1Bok 7 (1905).
d) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. fy vare l. vale [eg. ’varde']. Fy vale, det kunde lika gerna vara höst. Fröding Kusinbr. 37 (1889). Beskow Sag. 82 (1903).
II. sbst. (jfr anm. nedan): fyrop. En sådan framställning kan endast besvaras med ett kraftigt fy. Östergren (1922).
Anm. Eufemistiskt för ’byxor' förekommer fyfyer (eg. ett upprepat fy med pl.-ändelse -er) hos SWennerberg (1846) hos Taube Wennerbg 1: 143.
Ssgr (till I): FY-FAN, se I c. —
-SKAM, se I b γ δ'.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content