SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FÅN, adj.
Ordformer
(fon 1572)
Etymologi
[jfr nor. dial. faaen, enfaldig; till FÅ, adj., o. urspr. betydande: fåmäld, tyst. — Jfr FÅNE]
(†) sinnessvag; enfaldig, dåraktig. Så .. fulkomnadhe Petrus Christi ord (att han skulle förneka honom), ändoch thet war för honom (dvs. Petrus) så font och olijkt när han the orden hörde. LPetri ChrPina T 4 b (1572).
Avledn. (†): FÅNHET, f. sinnessvaghet; enfaldighet, dåraktighet. Hildebrand MagiaNat. 106 (1654). VDAkt. 1683, nr 312.
FÅNSKA, r. l. f. (-ska 1739. -sko, oblik kasus 1658, nom. 1684) (†) = FÅNHET. Stiernhielm Herc. 347 (1658, 1668; av Stiernhielm förklarat med fantasterij). Schenberg (1739).
Spoiler title
Spoiler content