SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FÅNE 3ne2, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(fonna, oblik kasus BtÅboH I. 8: 119 (1636))
Etymologi
[fsv. fane, motsv. ä. d. faane; möjl. eg. best. form till FÅN, adj.]
1) (†) lätt sinnessvag l. sinnesrubbad person, mindre vetande l. fnoskig person. UtlDan. 343 (1592). Ey heller fånar (skola avlösas), så länge the intet kunna sig besinna. Kyrkol. 8: 3 (1686). ASScF 2: 379 (1843, 1847). Wigström Folkd. 2: 82 (1881). — jfr DÅRHUS-, HALV-FÅNE.
2) enfaldig l. dåraktig människa som intet förstår o. som handlar därefter, dumbom, ”dåre”; förr närmast: narr; jfr FJANT, FJOLLE. (Magnus Smek) gaff Danskom Blekingen och Skåne, Och Hallandh som en mächta stoor fåne. Messenius Blanck. Prol. 3 (1614). Göra mer, än man kan göra väl; åtaga sig mer, än man kan sköta med glädje och heder; det är just kännemärket på en nitisk Fåne. Thorild 4: 206 (1795). Kommer det unga fånar och skojar med mig, så skall jag visa dem klorna. Fröding ESkr. 2: 147 (1893). — jfr MUSIK-, ÄRKE-FÅNE m. fl.
Ssgr (till 1): A: FÅN-GRIN. (vard.) jfr -GRINA. Benedictsson Eftersk. 10 (c. 1885).
-GRINA. (vard.) le som en fåne. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 249. —
-SKRATT. (vard.) jfr -GRIN. Det var ett ursprungligt, äkta skratt, lika himmelsvidt skildt från rusets fånskratt och det kultiverade kallgrinet som ... OoB 1892, s. 560.
-SKRATTA. (vard.) jfr -GRINA. SD 1898, nr 359 A, s. 4.
-STIRRA. (vard.) (av förvåning l. häpenhet) stirra (oavvändt) med fånig blick. Trädgårdsdrängen, som på afstånd med den oförstäldaste förvåning .. fånstirrade emot dem. Nordling Storstadsb. 164 (1890).
-TRATT. (starkt vard., mindre br.) dumbom. Din fåntratt. Lindqvist Herr. 200 (1917).
B (†): FÅNE-SPEL. narrspel, gyckelspel; jfr DÅR-SPEL. VDAkt. 1707, nr 772.
Avledn.: FÅNA, v., äv. (numera nästan bl. i Finl.) FÅNAS, v. dep. till 1 (vard.): uppträda som en fåne; ofta särsk.: (sitta l. stå o.) stirra som en fåne; äv.: prata strunt (om ngt). Juslenius 284 (1745). Vi .. fånas i margahanda måtto dageliga! Thorild 4: 233 (1792) [jfr Luthers förklaring till 5:te bönen]. Han fånar evinnerligen om guldgult hår, allt sedan den olyckliga affär, han hade med den yngsta miss Midas. Nyblom Hum. 129 (1874). Ge dej i (vattnet) bara, å stå inte där å fåna! Janson Ön 80 (1908).
FÅNAKTIG, adj. (†) till 1: fånig. Schroderus Os. 1: 37 (1635). Hon ähr något fånachtig och hufud swagh. VDAkt. 1670, s. 153. Rydelius Sed. 10 (1731).
FÅNERI104, n. [avledn. av FÅNE o. FÅNA, v. (se ovan)] (vard.) motsv. FÅNE 2, FÅNA; abstr.: dårskap, dumhet; äv. konkret(are): ”fjantigt” uppträdande, prat o. d. Hedenstierna Kaleid. 126 (1884). Nordensvan Figge 7 (1885). Jag undanber mig sådana där fånerier, Elisabet! GHT 1896, nr 268, s. 2.
FÅNET, se FÅNIG nedan.
FÅNIG, förr äv. FÅNOT, adj. (fån- (fåhn-, fåån-) 1619 osv. fjån- 17901814. -ig(h) 1667 osv. -og(h) 16661745. -ug 17191751. -et 16761697. -ot 16391737. -ut 16611697. -åt 1619)
1) till 1: lätt sinnessvag; mindre vetande, fjollig, fnoskig; äv. om uppträdande, utseende o. d.: som röjer l. vittnar om lätt sinnesförvirring osv.; äv. psykiatr. idiotisk. Botvidi Brudpr. 21 (1619, 1622). Sult(an) Ibraim som war tilförende fånot, bleff vthaff .. (att hans älskarinnor togos från honom) helt rasande. Rålamb Resa 50 (1658, 1679). Fånigt gapande munnar! Wulff Petrarcab. 163 (1905). jfr HALV-, SMÅ-FÅNIG.
2) (vard.) till 2, i försvagad bet.: ”dum”; om sak: meningslös; i nutida spr. (i sht i flickspr.) användt ss. ett starkare uttr. än ”dum”; jfr IDIOTISK. Tessin Bref 1: 83 (1751). Ingenting är fånigare än att göra Resebeskrifningar. Wallenberg 63 (1769). Jag kommer att förlora 100,000 francs på den här fåniga historien (dvs. kriget)! Lundquist Zola Grus 366 (1892). O, så vådligt fånig ni kan vara! Lindqvist Dagsl. 3: 81 (1904; yttrat av en flicka). Mina fånigt höga klackar. Kræmer ResÖst. 13 (1913). jfr UR-FÅNIG.
FÅNIGHET, r. l. f. sbst. till FÅNIG.
1) till FÅNIG 1; äv. psykiatr. idioti. Wollimhaus Ind. (1652). SFS 1891, Bih. nr 107, s. 5 (i uppräkning av olika slag av sinnessjukdomar). Fånighet. .. Rättast använder man .. detta ord, då slöheten är medfödd (idioti ..); utgör slöheten slutstadiet af en sinnessjukdom, är termen blödsinthet att föredraga framför beteckningen fånighet. 2NF (1908).
2) (vard.) till FÅNIG 2; äv. konkret(are). Lagerbring HistLit. 110 (1748). Han lyssnade med allvarlig och bekymrad uppsyn till de underbaraste fånigheter. Siwertz Eld. 84 (1916).
FÅNOG, FÅNOT, FÅNUG, FÅNUT, FÅNÅT, se FÅNIG ovan.
Spoiler title
Spoiler content