FÅT få4t, r. l. f. (ConsAcAboP 5: 386(1683) osv.) ((†) n. GR, BtFinlH 2: 303 (1667)); best. -en; pl. -er40, äv. 32.
Ordformer
(i sht förr skrivet på franskt sätt faute (i äldsta tid ofta faut). fåt(h) VDAkt. 1679, nr 132, osv.)
Etymologi
[liksom eng. fault av fr. faute, till lat. fallere, gäcka, bedraga (jfr FALLERA, FALLIT, FALS, FALSK, FELA, v.1). Ordets neutrala genus beror på anslutning till FEL]
fel, felsteg; förr äv.: förseelse, brott, ävensom felaktighet (i räkenskap, avskrift o. d.); numera bl. om relativt oskyldig handling som snarast förråder dålig uppfattning l. bristande omdöme o. d. l. bristande takt (uppfostran); missgrepp; misstag. Begå, reparera en fåt. GR 26: 815(1556). Att .. inge Fauter vthj Bookhållernes Månadz aviser fundne warda; skole de (osv.). LReg. 399(1631). VDAkt. 1681, nr 334 (om horsbrott).Almqvist DrJ 21(1834). Den hederlige Fulragg kände, / att han begått en ledsam fåt. Andersson MickelR 164(1900). — särsk. spelt. i brädspel: kast gm vilket utslagen spelare icke lyckas komma in med den slagna brickan. LHammarsköld(1809) hos Hjärne DagDrabbn. 338 (i bild). 2NF 4: 409(1905).
Ssg: FÅT-FRAKT. [av t. fautfracht, liksom holl. foutvragt ombildning av fr. faux fret] handel. betalning som en befraktare är skyldig betala skeppare, om han under vissa förhållanden bryter befraktningsavtalet. Åstrand(1855). Lang FinlSjör. 1: 422(1890).
Avledn.: FÅTIV, adj. (vanl. skrivet fautiv) [av fr. fautif (f. fautive), avledn. av faute (se ovan)] (numera knappast br.) behäftad med fel l. brister; bristfällig. Ingen Beskattningsmethod lärer .. i sin uppbörd vara mera fautiv än Landt-Tullarne. AdP 1789, s. 829.Ekbohrn(1868; äv. i den postuma uppl. 1904).
SAOB
