SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FÅRA 3ra2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Linc. (1640; under sulco) osv.) ((†) -er Brahe Oec. 109 (1581: Fohrerner), Hamb. 2: 105 (1700: wägfohrer));
förr äv. FÅR, sbst.2, r. l. f., l. FÅRE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Psalt. 65: 11 (Bib. 1541), Gripenberg Aftn. 23 (1911)).
Ordformer
(-o- 15381782. -u- Osbeck Lah. 82 (1796). -å- 1541 osv. — fo(h)r, få(h)r 15411808 (i poesi ännu 1911). forr 15381782. fo(h)ra, fåra 1587 (: råfohra) osv. fore, fåre 17121846)
Etymologi
[fsv. for (pl. -ar), sv. dial. får, motsv. isl. for, fht. furh, furuh, feng. furh, eng. furrow; jfr d. fure, mnt. vore, t. furche; till den ieur. roten pṛk, som föreligger i lat. porca, rygg mellan två fåror. — Jfr FJÄRJA, FÄRA]
1) lång o. smal, relativt grund fördjupning (ränna) på åker, åstadkommen gm plöjning (ärjning o. d.), plogfåra. Plöja, ärja, köra, draga en fåra. Köra osv. raka l. räta fåror. Köra l. hålla fåran rak l. rät(t), hålla fåran. Bred, smal, djup fåra. VarR 43 (1538). Olijka Öök, giör krokotta fohror. Grubb 611 (1665). Fårarne .. köras 9 tum eller ock 1/2 aln ifrån hvar annan. VetAH 1740, s. 474. Aldrig går det så lätt att tänka, som då man går så där och följer efter plogen fåra upp och fåra ned. Lagerlöf Jerus. 1: 6 (1901). — jfr BILL-, PLOG-, RIST-, SÅ-, SÄTT-, TVÄR-, VATTEN-, VÅG-, ÅKER-FÅRA. — särsk.
a) i uttr. öppen fåra o. d., plogfåra som icke igenlagts; särsk. i uttr. så i (enst. ) öppen fåra (enst. i öppna l. i den friska fåran), så (omedelbart) efter plöjningen utan föregående harvning o. d.; låta åkern ligga (äv. lämna åkern) på öppen fåra o. d., låta åkern ligga plöjd (över vintern) utan harvning o. d. Stundom kan wara så godt thet (råg) såås i öpen Fohr, som thet warder wält tillförne. Brahe Oec. 110 (1581). (Man) plöje .. om hösten till fullt djup, och låte åkern ligga på öppen fåra öfver vintern. QLm. I. 1: 19 (1833). Juhlin-Dannfelt 392 (1886).
b) om fåra varmed olika tegar l. åkrar avgränsas från varandra. Barchæus LandthHall. 16 (1773). Den som efter såningen vår och höst, fårarna emillan åckrarna eij upkiörer .. (plikte) 2 öre Silf:mt. MeddNordM 1897, s. 110 (1790). Weste (1807). — jfr FÄR-, RÅ-, SKILJE-, TEG-FÅRA. — särsk. [jfr fsv. vaþa vaþ i ængium, gå upp rågång i äng, o. äria for a akrum, ärja råfåra mellan åkrar] (†) i uttr. vad och fåra, gräns, rågång mellan ängar o. mellan åkrar; särsk. i uttr. ligga i vad och fåra med (en annans ägor), gränsa upptill (en annans ägor). Wtiord liggendis .. mit i .. Joens Aker och engh i wad och får med hans äger. GR 13: 230 (1541). Laga Määtning på Wadh och Fohr. Raam Åkerm. A 4 a (1670).
c) (†) övergående i bet.: plöjning, plöjd åker; särsk. i uttr. o. d. i l. på första, andra osv. fåran om det förhållandet att säden sås o. d. efter första osv. plöjningen (ärjningen) av åkern, resp. efter första osv. plöjningen (ärjningen), efter det att åkern legat i träde. Kornåkrarne .. blifva tre gånger körde och harfvade och sås sluteligen i fjerde fåran. Stiernstolpe Arndt 3: 72 (1808). Linet tages på första fåran. QLm. I. 3: 12 (1833; i fråga om växelbruk vid vilket linet alltid sås året efter det åkern legat i träde). — jfr VINTER-FÅRA.
d) (numera knappast br.) oeg.: ås l. rygg mellan tvenne plogfåror, balk. Helsingius I 5 b (1587). (Lat.) Porca (sv.) Foren i högd. Linné Sk. 427 (1751; motsatt: (Lat.) Sulcus (sv.) Foren i djup). Lindfors (1815). De höga, plöjda fårarne på åkern. Palmstjerna Snapph. 1: 68 (1831).
e) mer l. mindre bildl.; ofta med anslutning till uttr. köra fåran rät o. d. Psalt. 129: 3 (Bib. 1541). Bara han studerat grundtexten rätt, så att han kan hålla fåran rak. Det kommer att pröfvas nästa söndag, ty då skall han hålla sin profpredikan. Palmblad Nov. 4: 27 (”72”) (1851). — särsk. (numera mindre br.) i uttr. man kör inga räta fåror med honom o. d., han är icke lätt att komma överens med. Hr Streling är intet så god at kiöra rätta fohrar med. VDAkt. 1736, nr 179. Rhodin Ordspr. 95 (1807).
2) i utvidgad, överförd l. oeg. anv.: mer l. mindre grund, lång o. smal fördjupning l. ränna l. sänka l. inskärning i allm. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 215. Mina naglar hafva ristat djupa fåror i hans skamlösa ansigte. Ekelund Fielding 329 (1765). Efter .. snördrag göras fåror (i frösängen), 1 tum djupa; uti dem läggas fröna .., hvarefter sängen jemnstrykes. Lundström Trädg. 1: 63 (1831). När kulorna fåror i vallarna gräfde. Heidenstam Dikt. 36 (1895). Fåran vid (sy-)nålens öga. 2NF 20: 306 (1913). — jfr GRANAT-FÅRA m. fl. — särsk.
a) naturv. om lång o. smal fördjupning på ytan av ett organ, ett ben o. d.; särsk. anat. om de inskärningar som avgränsa hjärnans vindlingar (o. lober) från varandra. Linné Öl. 97 (1745). I de bäst utvecklade tänder kvarstår en liten fåra .. längs emaljplattornas föreningslinie. Lenhardtson Tandl. 4 (1897). (Hjärn-)Hemisfärernas ytor visa en del djupa fåror och mellan dem liggande vindlar. Svenson Sinnessj. 17 (1907). — jfr BJÄLK-, CENTRAL-, HJÄRN-FÅRA.
b) om djupt veck på panna l. kind; ofta i fullt utförd bild av 1. Lucidor (SVS) 402 (1674). Åldren hade intet plögt några fårar i hans ansichte. Mörk Ad. 1: 17 (1742). Bååth GrStig. 108 (1889).
c) (i vitter stil) i fråga om vattenyta. Amphitrites vagn som .. lämnade långt effter sig uti hafvet diupa fåror. Ehrenadler Tel. 162 (1723). Snoilsky i 3SAH 8: 39 (1893). — jfr SILVER-FÅRA.
d) om av naturkrafterna danad sänka i jordytan; i icke naturvetenskapligt spr. bl. om ett vattendrags (en flods, en bäcks o. d.) bädd; vanl. om dylik bädd med den däri flytande floden. Atterbom Minn. 398 (1818). Vid Domnarvet mötte vi för första gången Dalälvens mäktiga fåra. Böök ResSv. 140 (1924). jfr BÄCK-, EROSIONS-, GLACIÄR-, MIDT-, STRÖM-, ÄLV-FÅRA m. fl. — särsk. bildl. CVAStrandberg 4: 282 (1857). Emellertid begynte allt att flyta / uti den gamla fåran tryggt igen (dvs. gå sin gamla gång). Scholander 2: 160 (1866). Det .. (är föreningsledarens) pligt att taga vara på intresset .. och att leda det in i de rätta fårorna. PedT 1893, s. 134. jfr TRAFIK-, UTVECKLINGS-FÅRA m. fl.
Ssgr (till 1): A: (jfr 1 d) FÅR-BALK. (får- 1757 osv. fåre- (fore-) 16871756) (numera knappast br.) kvarlämnad (orörd) jordremsa mellan två ärjda (plöjda) fåror. Bromelius Lup. 27 (1687). LfF 1835, 3: 75.
(1 b) -STEN. (får- 1725 osv. fåra- 1681) (förr) sten satt som gränsmärke i fåran mellan åkrar l. tegar (tillhörande olika ägare). Verelius 50 (1681). Agner Ört. 85 (1725).
-VIS, adv., förr äv. sbst. i förb. i fårevis. (får- 18041852. fåra- 1700. fåre- 16401749) (föga br.) i fåror. Linc. (1640; under liratim). ÖoL (1852).
-ÅS. (numera knappast br.) = -BALK. VetAH 1778, s. 122.
(1 b) -ÖL. (fåre-) (förr) När vårsäden är tillsådd, dricker byen en tunna fåreöl, hvilcket har sitt namn täraf, att hemmansåboerna, som hafva inga ren- eller skälstenar mellan sina åkrar, tå måla (dvs. mäta) dem hvarje år och skiuta fåror mellan dem. Lönqvist Bara 9 (1755).
B (†): FÅRA-STEN, -VIS, se A.
C (†): FÅRE-BALK, -VIS, -ÖL, se A.
Avledn.: FÅRA, v., se d. o.
FÅRAD, p. adj., se under FÅRA, v.
FÅRIG, adj. (-o- 1745. -å- 1807 osv.) till 2: försedd med fåror (räfflor, rynkor o. d.). (Snigeln) var svart med forig rygg. Linné Öl. 62 (1745); jfr FÅRA, sbst.2 2 a. En man, re'n åttiårig, / .. Med hjertat sargadt, höga pannan fårig. Rundgren Minn. 1: 185 (1865, 1870); jfr FÅRA, sbst.2 2 b.
Spoiler title