FÄKT fäk4t, i bet. 1, 2 n. (GR 17: 332(1545: Speijelfechtt), PT 1909,nr 39 A, s. 3), i bet. 3, 4 r. (Högberg Frib. 34(1910: på fäkten)); best. ss. r. -en, ss. n. -et.
Ordformer
(fechtt GR 17: 332(1545: Speijelfechtt). fä(c)kt 1808 osv.)
Etymologi
[liksom d. fægt av mnt. vecht(e), n. o. f., vbalsbst. till vechten (se FÄKTA); jfr fsax. fehta, f., feng. feohte, f., feoht, n. (eng. fight), fht. fehta (mht. vechte), f. Jfr FIKT]
2) (starkt vard., mindre br.) till FÄKTA I 4:stretande, strävande, brådskande, knog; ofta i förb. flyg och fäkt, jäkt och fäkt. Bref 1808—09, s. 10. LPDahlgren i Landsm. 1: 581(1881). Ett fäkt och jägt blir det att stoppa in så rikhaltigt kunskapsförråd som möjligt under de få skolåren. PT 1909, nr 39 A, s. 3.
4) [jfr den etymol. avdeln. under FÄKTA I 5] (vulg.) i uttr. slå fäkt (hos en flicka) o. d., kurtisera, stå på fäkten (efter en flicka), slå sig ut för. Han står nog på fäkten efter Serafime, men hon vill då rakt inte veta av honom. Högberg Frib. 34(1910; yttrat av en bondgumma).
SAOB
