publicerad: 1926
FÄKTA fäk3ta2, v. -ade ((†) ipf. fäckte Dahlstierna (SVS) 128 (1697); sup. fäckt 2Saml. 35: 218 (1662: förfäckt)); förr äv. FÄKTAS, v. dep. vbalsbst. FÄKT (se d. o.), -AN (se avledn.), -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING (se d. o.); -ARE (se d. o.), -ERSKA (SvD 1922, nr 109, s. 8 (: vänsterfäkterska)).
Ordformer
(fäct- (fect-) 1526—1551 (: fectesverdh); fächt- (fecht-) 1538—1749; ficht- Brahe Kr. 2 (c. 1585: fichteschola). fägt- (fegt-) c. 1750—1854; fä(c)kt- (feckt-) Joh. 18: 36 (NT 1526) osv.)
Etymologi
[fsv. fäkta o. fäktas, i bet. 1; liksom d. fægte av mnt. vechten, motsv. holl. vechten, feng. feohtan (eng. fight), fht. fëhtan (t. fechten); av ovisst urspr., samhörigt med FUKTEL o. trol. äv. med FAKTER, FUKTER. Formen fikt- utgår sannol. från ngn nt. dial.-form (jfr holl. dial. vichten); möjl. kan den bero på invärkan av FIKTA]
I. FÄKTA.
1) (numera föga br.) i egentlig, fysisk mening: kämpa, slåss, strida (med l. utan vapen l. tillhyggen); ofta om själva handgemänget o. då stundom svårt att skilja från 2. Joh. 18: 36 (NT 1526). Wele j begynna medh oss til at fächta och krijga. Petreius Beskr. 1: 24 (1614). Trälarna fächtadhe om sin Frijheet. Schroderus Liv. 289 (1626). Et skarpt fechtande. AOxenstierna Bref 4: 136 (1644; om sjöstrid). Bättre fly, än illa fächta. Grubb 66 (1665; ordspr.). (Vi) såge .. een Hwalfisk och een Swärdfisk fächta. Kiöping Resa 8 (”4”) (1667). (En tid) då man fäktade mot man. Tegnér (WB) 2: 285 (1812). Preussiska 30. brigadens (anfall) .. tillbakavisades med kraft af matroserne, som fäktade oförskräckt. Rappe Nordarm. 181 (1874). Fäkta för lifvet, för äran. Schulthess (1885). — särsk.
a) (†) i uttr. fäkta sig (l. sins) emellan, strida sins emellan; äv. bildl. (jfr c). (Att) the Meiszniske och Düringiske Theologi .. medh offentlige Skriffter sigh imellan fächtade. Schroderus Os. III. 2: 162 (1635). EkenäsDomb. 1: 71 (1643).
b) (†) i uttr. fäkta kring sig, slå omkring sig. Han (gick) sielf i Fällt och fäckte Kring sig deckt. Dahlstierna (SVS) 128 (1697).
c) (jfr anm. nedan) i överförd l. bildl. anv. (jfr under a): strida, kämpa; äv. om ordstrid l. dyl. Menniskian .. fektar och kempar vtan återwendo emoot .. (Guds) tolamodh. OPetri Eedh. B 4 b (1539). Den medellössheet som iag alla mina dagar most fächta med. VDAkt. 1686, nr 212. Brodren med plågorna fäktar / tröttad, men manlig och fast. Tegnér (WB) 2: 99 (1812). I ord och skrift fäktade han för den tanken. Fahlbeck Ad. 1: 504 (1898). — särsk. i uttr. fäkta med pännan l. med tungan, se under 2. Anm. Då fäkta i bet. ”strida” numera ngn gg förekommer i bildl. anv., torde ordet av språkkänslan allmänt föras till 2.
2) [specialanv. av 1. Ordets huvudbet. i nuvarande sv.] strida (på vederbörligt sätt) med blanka vapen (värja, bajonett osv.), stundom med käpp l. dyl., i värklig l. fingerad strid l. ss. övning l. uppvisning l. skådespel; i ngt utvidgad anv. om knytnävskamp o. d.; i sht förr äv. om gladiatorernas strider i antiken, om djurstrider l. dyl. Fäkta med (l. mot) ngn. Fäkta med (i fackspr. äv. på) sabel l. värja l. florett. Fäkta med bajonett. Han fäktar en timme var dag. Han fäktar bra, utmärkt. Några Fångar .., som skulle fechta vppå marken medh hans Biörnar. Petreius Beskr. 2: 98 (1614). När han studerade i Upsala, lärde han fäkta hos Fäkt-Mästaren Brask. PJBergius IVetA 1758, s. 180. Fäkta kontrafäktning. Klint (1906). jfr FÖRE-FÄKTA. — särsk. mer l. mindre bildl. (jfr 1 c). Sällan tappa the som wäl med Tungan fechta. Spegel GV 251 (1685). Fäckta med pennan. Nordberg C12 2: 405 (1740). Till min lättnad övergick talaren .. snart till att fäkta mot statskyrkan och de vanekristna. Böök ResSv. 193 (1924).
3) [eg. bildl. anv. av 2] (ngt vard.) svänga l. slänga med armarna (o. med det som man håller i händerna), slå omkring sig, sprattla med armar o. ben, göra häftiga l. spasmodiska åtbörder, gestikulera våldsamt l. överdrivet; med avs. på käpp l. dyl.: skvadronera med. Han neekade sigh hafwa giordt (det) .. och begynte så fechta för sigh med sin stora kepp. ConsAcAboP 2: 79 (1657). (Kvinnan) fäktade med händer och fötter och förhöll sig på sällsamt sätt. FinKyrkohSP 5: 177 (c. 1778). Skräddaren pratade och fäktade, Nils satt där lugn och hörde på. Bondeson Glimm. 44 (1892). — särsk.
a) (†) oeg., om sak: vara mycket orolig, pulsera. Blodet fäktar starkt i mina ådror, / Och hjertat hamrar allt hvad det förmår. Nicander 2: 408 (1820).
b) (i Finl.) i uttr. fäkta och bråka, väsnas, stimma; om barn.
4) (vard.) häftigt anstränga sig l. bemöda sig (för ngt), (ivrigt) streta l. sträva l. arbeta l. ”kämpa” (för ngt), bråka (med ngt); göra sig besvär, plita, ävlas, jäkta; jfr FIKA, v.; i sht i förb. med andra likbetydande verb: bråka och fäkta, fäkta och jäkta, fäkta och arbeta. Fäkta efter ngt l. ngn, (numera föga br.) med ansträngning söka (vinna) ngt l. ngn, häftigt eftersträva ngt. (De hava) alltid syftat och fäktat efter någon ny god lägenhet (att driva sitt spel). Eneman Resa 2: 234 (1712). (Eng.) To keep the wolf out of doors, (sv.) fäkta för födan. Serenius Ppp 2 b (1734). Ryssarne (hade) i många år bårt åt fäktat, at få Persiska handelen til sig. Kempe FabritiiL 101 (1762). (Din saknade pirat gitter) jag ej fäkta efter, jag sitter just rätt bra här. Bremer Pres. 17 (1834). Mickel hade fäktat bygden rundt efter fadderfolk. Högberg Vred. 1: 41 (1906). — särsk.
b) (†) bearbeta den allmänna meningen l. vederbörande för att vinna ngt, agitera för (ngn l. ngt). VDAkt. 1720, nr 122. Hvad jag har fächtat för Magist. Kalm, det är otroligt. Linné Bref I. 2: 88 (1746). Posten 1769, s. 678.
5) [jfr motsv. anv. i dan. o. t. (i detta sistnämnda spr. redan 1691). Bet.-utvecklingen är ej klar. Man har antagit att bet. utgått från uttr. fäkta för födan (med den bet. som angives under 4). Ngt bibegrepp av ”möda” l. ”släp” torde emellertid knappast ingå i fäkta, då detta ord användes i bet. ”tigga”, o. bet. ”arbeta” synes vara ovanlig hos t. fechten. Grimm o. andra t. förf. anse det möjligt, att uttr. först användts av landsknektar utan anställning samt av kringresande yrkesfäktare som uppvisade sina konster mot frivilliga sammanskott. Från dessa skulle uttr. ha övertagits av resande handtvärksgesäller. Från denna utgångspunkt blir det lättare att förstå den ngn gg förek. bet.: kurtisera (jfr FÄKT 4)] (vulg.; huvudsakligen inskränkt till de tiggandes egen krets) bettla, tigga; tidigast om vandrande handtvärksgesäller; jfr slå fäkt (se FÄKT 3). Gå ut at fäkta för födon eller tigga. Lind (1749). GHT 1897, nr 294 C, s. 2.
II. (†) FÄKTAS, FÄKTA SIG, = I 1. GlTer. 4 (c. 1550). Huggas och fechtas sin emillan. Hiärne 2Anl. 121 (1702). (Cæsar) För hwilcken lyckan sig och blida Himmeln fächtar. ÖB 135 (c. 1712). HH XVIII. 3: 61 (1721).
Särsk. förb.: FÄKTA EMOT10 04. (numera knappast br.) särsk. till I 1, 3, 4: strida emot; sträva l. streta emot; äv. bildl. En annor lagh j mina lemmar, som fäcta emoot them lagh som j min hogh är. Rom. 7: 23 (NT 1526). (Sv.) Fäkta emot (af alla krafter), (fr.) se débattre. Schulthess (1885). Auerbach (1908). —
FÄKTA SIG FRAM10 0 4, ofta med motsatsbetoning 32 0 4.
2) (vard., numera föga br.) till I 4: slå sig fram. Björkman (1889). Jag fäktar mig fram här i världen på ett .. hederligt sätt. Hellström Kusk. 195 (1910).
3) (vulg., föga br.) till I 5: tigga sig fram. —
Ssgr (i allm. till I 2): A: FÄKT-ATTIRALJ. Fäktattiralj (anskaffas), nemligen 2 fäktkaskar, 2 harnesk. 2 par fäkthandskar och 12 st. huggare. Gynther Förf. 4: 178 (cit. fr. 1853). —
-BANA, r. l. f., förr äv. -BAN. (fäkt- 1851—1908. fäkte- 1631—1640) (numera knappast br.) arena; jfr FÄKTAR-BANA. Fechtebaner och Tornereplatzer. L. Paulinus Gothus ThesCat. 342 (1631). Dalin (1851; i fråga om antika förh.). Auerbach (1908). —
-BOD. [jfr t. fechtboden] (†) fäktsal. Brasck FörlSon. D 2 b (1645). Brunius Metr. 323 (1854; i fråga om förh. vid Lunds univ. på slutet av 1600-talet). —
-HANDSKE. handske avsedd att under fäktning skydda den vapenförande handen för stötar, hugg l. slag; förr stundom om den betäckning för hand o. underarm som användes av antikens knytnävskämpar: cestus. Lindblom (1790; under cæstus). Weste (1807). —
-HOPP. gymn. anspringande sidhopp med frånvändning o. med stöd av hand; jfr -SPRÅNG. —
-KAMP. (†) kämpaspel; gladiatorsstrid. Dalin Montesquieu 122 (1755; om gladiatorsstriderna). Ödmann StrFörs. III. 2: 2 (1811; om de olympiska spelen m. fl.). —
-KONST. (fäkt- 1681 osv. fäkte- 1640)
1) konsten att fäkta; förr ngn gg äv. i fråga om antika kämpaspel l. gladiatorsstrider. Linc. (1640; under pugilitio).
2) (mera tillf.) i pl.: knep l. finter i fäktning; bildl. Hegelska fäktkonster. Steffen Lönarb. 246 (1900). —
-LEKTION. —
-LINJE. fäkt. den räta linje på vilken de båda fäktarnas hälar böra vara ställda under fäktningen. Utfall i och ur fäktlinien. NF 5: 560 (1882). —
-LÄRA, r. l. f. —
-LÄRARE. —
-MARSCH. fäkt. om samtliga under loppet av en fäktning förekommande förflyttningar från den ursprungliga platsen. NF 5: 563 (1882). 2NF 9: 217 (1908). —
-MASK; pl. -er. skydd avsett att under fäktning skydda den vapenförandes ansikte mot stötar, hugg l. slag. NF 10: 1036 (1886). —
-MÄSTARE. (fäkt- 1639 osv. fäkte- 1587—1670)
1) fäktlärare; numera bl. titel på fäktlärare vid ngt av universiteten. Helsingius I 1 a (1587). Huru (den akademiska) Ungdomen bliffwe medh Språkmästare försorgdh .. såsom och en Fächte och danse mästare. Thyselius HandlLärov. 2: 47 (1637). jfr AKADEMI-, HOV-FÄKTMÄSTARE.
(I 1) -ORDNING. (†) stridsordning, slagordning. Alle de som vthi slaget emoot Fienden icke blifwa vthi den dem anbefalte Fächtordning, .. dhe samme skole vthan Nåder medh Döden straffade warda. Sjöart. 1685, art 146 (i fråga om flottan). —
-PLATS. (fäkt- 1737 osv. fäkte- 1587—1700)
-SABEL. (i fackspr.) för övning i fäktning särsk. konstruerad sabel (i motsats till den reglementerade tjänstesabeln). Fäktsabel af trä. Lind (1749; under duseck). SvT 1852, nr 166, s. 2. —
-SKO, r. l. f. (numera föga br.) sko av lämplig beskaffenhet (nu med sula av kyllrat l. kromgarvat läder) att användas vid fäktning; jfr GYMNASTIK-SKO, FÄKTAR-SKO. Lind (1749; under socke). Kindblad (1871). Schulthess (1885). —
-SKOLA, r. l. f. (fäkt- c. 1606 osv. fäkte- 1582—1640)
1) anstalt där fäktlektioner givas; äv. mera abstr.: undervisning l. kurs l. övning i fäktning; jfr FÄKTAR-SKOLA; i sht förr äv. bildl. Hålla fäktskola, särsk.: undervisa i fäktning. Genomgå fäktskolan. Gå på l. i fäktskola(n). PErici Musæus 1: 196 a (1582). Lätt och konungen (dvs. Gustav I) huar weku hålla ehn frij fichteschola (vid hovet). Brahe Kr. 2 (c. 1585). TIdr. 1882, s. 51.
-STALLNING. fäkt. ställning som en fäktare intager under pågående fäktning, gardställning. SD(L) 1905, nr 39, s. 5. —
-TERM. —
-VARJA, r. l. f.
1) övningsvapen vid värjfäktning; förr äv. om andra ofarliga ”vapen” som användes vid övningar i fäktning. Florett .. (dvs.) fechtwerja. Spegel 112 (1712). Fäkt-värja eller sabel af trä. Lind (1749; under thusäcken). NF 4: 1482 (1881).
2) (†) värja avsedd att användas i strid (duell). (Sv.) Fäktvärja .. (fr.) Epée de combat, de rencontre. Weste (1807). Schulthess (1885). —
B (†): FÄKTE-BANA, -KONST, -MÄSTARE, -PLATS, se A. —
-SKOLA, se A. —
-SPRING. (†) vid fäktning förekommande språng l. utfall; jfr FÄKT-SPRÅNG; bildl. Döden hafwer och giordt itt Fächtespring här in, och medh sin skarpe Lije .. nedlagt thenna myckit dygderijke .. Frw. HJoannis CRosensköld A 3 a (1647). —
-SVÄRD. (†) svärd att användas vid fäktövning; jfr FÄKT-VÄRJA. GR 22: 426 (1551). Peringskiöld Wilk. 298 (1715).
Avledn.: FÄKTAN, i bet. 1, 3 r. l. f., i bet. 2 n.
3) (vard., föga br.) till I 3: ävlan, jäkt. —
FÄKTARE, se d. o. —
FÄKTERI, n. [fsv. fäktari; jfr d. fægteri, t. fechterei] (knappast br. utom ss. senare led i ssgr) till I 2: fäktning. LPetri Kr. 74 (1559). Linc. Kk 4 a (1640). bildl. Om detta hiskliga fäkteri åtminstone kryddades av den lillaste smula kvickhet. Östergren (1923; angivet ss. ”mindre vanl.”). jfr FJÄDER-, PÄNN-, SPEGEL-, TJUR-FÄKTERI. —
FÄKTIG, adj. [sv. dial. fäktig] (vard., föga br.) till 5: jäktig, brådskande, bråkig. Mot jultid var det alltid fäktigt. Gellerstedt Hemtr. 17 (1905). —
FÄKTNING, se d. o.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content