FÄRDA fæ3rda2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (†) skjutsa, forsla (ngn l. ngt). Stundom färdar han (dvs. döden) en förmäten och qvinligt utsirad Phaeton, i präktig vagn, utan at til sin närvaro misstänkas. Lantingshausen Young 1: 151 (1787).
2) sända, skicka; avsända; skicka i väg; avfärda; (numera knappast br. utom i förb. färda av, ut). Sedan han .. färdat åt Viborg .. Amiral Jacob Bagge med några skepp och galerer. JTengström i 1VittAH 4: 130 (1783). Franzén Skald. 3: 271 (1824, 1829). Fåviskt den sämre bland språkbegåfvade menskor hon hedrar, / medan den bättre ifrån palatset hon färdar föraktligt. Johansson HomOd. 20: 133 (1845).
Särskilda förbindelser (till 2): FÄRDA AV10 4. (numera bl. ngn gg i högre, särsk. bunden stil) avfärda, avsända, avskicka; sända i väg. Att ferde af Alphonsus med thet krijgzfolk. AOxenstierna 1: 21 (1605). Vij (hoppas) att få någott in nu medh förste, att vij kone färda dem (dvs. pänningarna) af till E. M:tt. Dens. 2: 35 (1612). Den han lär få skjuts! att färda af en slik / Min Grefve sänder en af sina blickar bara. Remmer Högf. 10 (1818). Honom Autolykos då och Autolykos' söner med omsorg / återställde och färdade af. Johansson HomOd. 19: 460 (1845). —
FÄRDA TILLBAKA. (†) sända l. skicka tillbaka. Jag .. blif(ve)r förorsakat att färda honom igen tillbakar åth sin fädernesbygd. VDAkt. 1696, nr 368. —
FÄRDA ÅSTAD. (†) sända l. skicka åstad. Lind (1749). Möller (1790).
SAOB
