FÄRA, v., l. FÄRJA, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. fära; sannol. ombildn. av sv. dial. fjära, fjärja (se FJÄRJA, v.]
(†) med årder o. d. draga en skiljefåra mellan två fält l. tegar; särsk.: uppdela (ett fält) i tegar gm körning med årder o. d. till ledning för såningsmannen o. d., fjärja; jfr FÅRA, sbst.2 1 b. Broocman Hush. 2: 49 (1736). Linné Sk. 427 (1751). Schultze Ordb. 1057 (c. 1755). särsk. i förb. fära ifrån ngn, vid uppkörande av rågång mellan två fält tillhörande olika ägare ärja så att man berövar ngn ett stycke mark som tillhör honom. Dömdis Iöns Olsson .. sach till 3 {marker} vthan nådher för thet han hadhe färatt och skärett iffrån sin granhustrw h: Anna. BtFinlH 2: 177 (1564).
Särsk. förb. (†): FÄRA UT. fåra ut. Möller (1790, 1807).
