SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1926  
FÄRGARE fær3jare2, m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(förr äv. skrivet fer-, -jare)
Etymologi
[y. fsv. fargere, vbalsbst. till färgha (se FÄRGA, v.1 2); jfr d. farver, ä. d. fargere, mnt. varwer(e), verwer(e), t. färber]
person som yrkesmässigt bedriver färgning av garn, tyg, skinn o. d. Hans clädher wordo klår och ganska hwijt så som snyö, ath ingen färghare på Iordena kunde göra them så hwijt. Mark. 9: 3 (NT 1526). Mjölonrisblad bruka färgare att beta med. Linné Ungd. 2: 92 (1732). FörtArbetTextilf. 2 (1909). — jfr SILKES-FÄRGARE m. fl.
Ssgr: FÄRGAR- l. FÄRGARE-GESÄLL. Lind (1749). —
-HUS. (†) = FÄRG-HUS. Stiernman Com. 3: 379 (1666). Schenberg (1739). —
-KONST. färgkonst (se FÄRG-KONST, sbst.2). Serenius Q 1 b (1734). VetAH 1813, s. 49. —
-LÄRA, r. l. f. (vard.) i uttr. vara i, komma i färgarlära, vara l. bliva antagen som färgarlärling. En 17 års Yngling .. åstundar komma i .. Färgare- eller Hattmakarelära. DA 1808, nr 4, s. 7. —
-LÄRLING. Dalin (1851). —
-MÄRKE. (†) kontramärke för till färgning inlämnat färggods; jfr FÄRG-MÄRKE, sbst.2 VexiöBl. 1812, nr 51, s. 4. DA 1824, nr 205, s. 10. —
-MÄSTARE. FörtSvLittSällskFinl. 1911, s. 57. —
-ROT. (†) växten Rubia tinctorum Lin., krapp, vars rot användes ss. färgstoff; jfr FÄRG-ROT. Rudbeck HortBot. 100 (1685). PH 11: 302 (1777). —
-RÖDA l. -RÖDT. (-röda 1688—1698. -rödt 1762) (†) = -ROT. Stiernman Com. 4: 1133 (1688). Rothof 250 (1762). —
-TISTEL. den ss. färgväxt använda växten Carthamus tinctorius Lin., färgsafflor; jfr FÄRG-TISTEL. TT 1884, s. 31. AHB 128: 21 (1887). —
-YRKE(T).
Spoiler title
Spoiler content