1) (i sht i fackspr.; jfr anm. under FÄRGA, v.1 1 d) till FÄRG, sbst.1 1:som icke är vit l. svart, färgad (se FÄRGA, v.1 1 d); särsk. konst. som har l. lyser i (kraftiga, livliga) färger. Bifrosts höga bro / Med färgig båge. Geijer I. 3: 220(1812). Törnebohm Min. 36(1887). En tid .. målar färglöst — en tid .. färgigt. Bergh Konst 6(1886, 1908). TT 1897, B. s. 74. Preussiskt blått .. är .. icke att .. rekommendera (vid akvarellmålning), då den på grund af sin intensiva styrka lätt kommer akvarellen att se färgig ut. Nyblom Akvarellm. 37(1910); jfr 2.
