FÄRSKA fær3ska2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
metall. klump l. massa av färskjärn; särsk. om de spridda (små) färskjärnsklumpar som vid färskning i härd l. vid puddling bildas efter hand som kolet bortbrännes ur tackjärnet; förr äv. ss. ämnesnamn: färskjärn. Engeström PVetA 1774, s. 19. Rinman (1788). Skulle färska eller sula någon gång fästa sig på bottnen (av smältugnen), så lösbrytes den. VetAH 1803, s. 36. Mer eller mindre smidiga och stålartade färskor. (Agardh o.) Ljungberg 4: 157 (1863). De erhållna ”färskorna” omsmältas i härden, hvarigenom jernet blir mera slaggfritt och homogent. Rosenberg OorgKemi 504 (1888). — jfr JÄRN-, PUDDLINGS-FÄRSKA m. fl.
