publicerad: 1927
FÖRANKRA föraŋ4kra l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (föra´nkra Weste, föra`nngkra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.).
Etymologi
[liksom d. forankre av t. verankern l. holl. verankeren; jfr FÖR- II 2 o. anm. sp. 2318 samt ANKARE, sbst.2, o. ANKRA]
1) i sht sjöt. ifråga om fartyg o. d.
a) tr.: göra fast (ett fartyg) vid bottnen medelst ankare l. förankring, lägga för ankar; äv. om liknande förfarande med avs. på andra flytande föremål (flottar, bojar, minor m. m.); i utvidgad anv. äv. med avs. på ballong som på liknande sätt fästes vid marken. Hazelius Bef. 201 (1857). Boj, ett flytande förankradt föremål. UB 7: 355 (1874). För första gången låg ett fartyg förankradt utanför den gamla verldens nordligaste udde. Nordenskiöld Vega 1: 322 (1880). (Fiske-)garn .. hvilka .. förankras vid bottnen. NF 15: 785 (1891). Förankrade ballonger kunna användas .. för afgifvande af optiska signaler. VFörsvar 1903, s. 6. Torpedbåtarna förankras vanligen förtöjda vid hvarandra samt med akterändar i land. Hägg Flottan 65 (1904). Förankrade sjöminor. 2NF 37: 985 (1925).
b) intr., om fartyg l. eskader o. d.: lägga sig för ankar, gå till ankars, fälla l. kasta ankar, ankra. Hillman SpNov. 160 (1896). Denna eskader skall förankra några dagar på Köpenhamns redd. SD(L) 1896, nr 23, s. 3. En liten engelsk lustyacht .. uppkom i går och förankrade å Strömmen. Därs. 1900, nr 356, s. 2.
2) (i sht i fackspr.) i utvidgad anv.: säkert fästa (ngt vid ngt annat, i sht vid jorden l. en grund o. d.) l. fästa (delar av ngt o. d.) samman medelst kedjor l. krampor o. d.; stundom: med stag l. strävor o. d. stötta (ngt). TByggn. 1859, s. 9. Man (kan) förankra (telegraf-)stolpen medelst en bastant påle, som (osv.). Nyström Telegr. 68 (1869). Lager, som äro förankrade i de förut omtalade ankarmurarne. TT 1897, B. s. 50. Ett par af .. (männen) förankrade tältet med tåg. Hedin GmAs. 1: 263 (1898). Stifttand, krona och brygga kräfva starka och kraftiga rötter att förankras vid. 2NF 28: 418 (1918). — särsk. byggn. sammanbinda (en murdel l. bjälke o. d. med en annan l. med grunden) medelst ett särskilt slag av krampor, s. k. murankaren. HFinlH 2: 245 (1547). Östra sidomuren gafvelmuren och kolonnen sammanhöllos af tvenne förankrade eksparrar. Brunius Metr. 182 (1854). Ofvanpå de yttre grundmurarna .. är en finhuggen granitsockel .. uppsatt med grof förankrad bakmur af tuktad sandsten. Friesen Inbj. 1891, s. 18. TT 1901, Allm. s. 153.
3) bildl. (vanl. med anslutning till 1 a): fästa, giva fäste åt; refl. o. i pass. med intr. bet.: bliva fäst l. fast (ngnstädes), vinna fäste, rota sig o. d.; i p. pf. stundom: intimt förbunden (med) l. rotad (i ngt). Förankra sig i en svensk provinsstad. KWåhlin i NSvTidskr. 1890, s. 317. Därman icke kan förankra ett datum genom att anknyta till ett logiskt sammanhang. Larsson Kunsk. 54 (1909). Våld, maktfilosofi, krig äro alltför djupt förankrade i statens väsen. Steffen Krig 4: 125 (1917). — särsk. bot. i fråga om växters fästande vid marken l. bottnen av en vattensamling o. d. medelst rötterna o. om fröns l. frukters kvarhållande vid underlaget medelst särskilda ”förankringsorgan”. Långskottens skottkedjor (av växten Menyanthes trifoliata) .. som flottera, förankrade vid långa rötter. Sernander SkandVeget. 182 (1901). BotN 1913, s. 125.
Spoiler title
Spoiler content