publicerad: 1927
FÖRBEHÅLLA fö3r~behol2a l. fœ3r~, v. -er, -höll, -höllo, -hållit, -hållen; se för övr. HÅLLA. vbalsbst. -ANDE (föga br., Dalin (1852), Björkman (1889)), -NING (†, UpsMöt. N 4 a (1593), Schroderus Os. III. 1: 125 (1635)), -UNG (†, GR 13: 271 (1541: förbehaldungz wiisz)); jfr FÖRBEHÅLL.
Etymologi
[liksom d. forbeholde efter mnt. vorbeholden l. t. vorbehalten; till FÖR- I 2 o. BEHÅLLA. — Jfr FÖRE-BEHÅLLA]
1) (†) behålla, bibehålla, bevara. Jesus Christus (var) .. En vthi twå Naturer .. Begge Naturernas Egenskaper förbehollandes, som vthi en Person, och vthi een Warelse bestå. Schroderus Os. 1: 768 (1635; lat. seruatis vtriusque naturæ proprietatibus). — särsk.
a) i uttr. förbehålla ngn ngt, låta ngn hava kvar ngt. Them j them (dvs. synderna) forbeholden them ära the forbeholna. OPetri 2: 71 (1528).
b) i överförd anv., med reflexivt pron. ss. indirekt obj.: behålla (ngt) för sig själv, tiga med (ngt), ej visa (ngt), hålla (ngt) hemligt. Nordberg C12 2: 568 (1740). Jag (ber) min Hr Bror vara gunstig och (under min bortovaro) så mycket gjörligit är förbehålla sig mina desseiner och mitt vistande (dvs. min vistelseort). Leopold (1781) i 2Saml. 7: 4. — särsk.
α) i uttr. hava ngt hos sig förbehållet, hålla ngt hemligt. Gudh .. hafuer .. allena wår förlosningz stund hoos sigh förbehollen. Muræus Arndt 2: 457 (1648).
c) refl.: vara försiktig, taga sig till vara. Szå håppes vij icke udhi någon måtto giordt thet H. K. M:tt till schadha .. lendha kan, uthan oss i saken så bevarat och förbehållit, szåssom medhfölgiende copia .. utviser. OxBr. 5: 95 (1616).
d) förvara (ngt), gömma. Hwilket alt wthi et tacksampt hierta .. stedze skall wara förbehållet. VDAkt. 1666, nr 116.
2) (i förväg) reservera (ngt åt sig l. annan), (på grund av företrädesrätt o. d.) undantaga (ngt för sig l. annan) ss. ngt (sig l. honom) uteslutande tillkommande; i p. pf. äv.: uteslutande tillkommande l. given l. upplåten (åt ngn med uteslutande av andra); numera bl. med indirekt obj. Hafve icke .. fursterne macht och voldh til att gifve någen frelse, skiöld och hielm, uthen then herlighet skal konungen sig sielf hafve förbehållet. RA 2: 15 (1561). (Katolikerna) bortleggia .. Kalken, then the haffua emot Christi ordningh Presterskapena allena förbehållit. KOF 1: 307 (1575). (Han) viste .. inthet huru vijda .. (gärden) är förbehollen Cronan. RP 3: 255 (1633). Den naturliga rättighet, som förbehåller föräldrar upsigten öfver deras barn. Höpken 2: 216 (1756). En åt få förbehållen kunskap, de högres och visares egendom. Geijer Häfd. 166 (1825). Vissa födoämnen voro alltid tabu, d. v. s. förbehållna gudarna och männen, men förbjudna för qvinnor. NF 15: 1281 (1891). Söderwall i 3SAH 7: 13 (1892). — (†) Förbeholdne Fall (dvs. fall där biskopen förbehållit sig att själv meddela avlösning från kyrkligt straff). Schroderus Os. III. 2: 15 (1635). — särsk.
om Gud l. ödet o. d.: hålla (ngt) i beredskap åt (ngn), bestämma åt (ngn), beskära l. tilldela (ngn ngt). Thet godha som Gudh genom sin Försyn hafwer henne (dvs. människan) oförmärckt förwarat och förbehållet. Emporagrius LTorstenson 99 (1651). Det var honom förbehållit att bevisa, det Sverige icke mera utom sig behöfde söka sådana ljus. Adlerbeth ÅmVetA 1800, s. 5. Han vet ej hvad lyckan har honom förbehållit. Weste (1807). Åt .. (Don Quijotes) hjältemod förbehålla nornorna detta makalösa äfventyr. Lidforss DQ 2: 447 (1892). — (†) eg.: hålla (ngn) i beredskap (för ngt); bestämma (ngn till ngt). Gudarna .. hade oss til andra farligheter förbehållit. Ehrenadler Tel. 37 (1723).
3) (i förväg) betinga (ngt åt sig l. annan), särsk. ss. villkor vid uppgörelse o. d. Chesnecopherus Skäl D d 2 b (1607). (Riddarhuset får vissa friheter) Förbehollendes Oss och Cronan, att icke någen som der till Ewentyrs kommer, att bruka Borgerligh Nähring, sigh någon Tull eller accijs frijheet vnder sådant sken tillholler. RARP 1: 2 (1626). Stundom förbehåller säljaren sig, at innom en viss tijd få lösa thet sålde tilbakars. Nehrman InlJurCiv. 283 (1729). (Han) förbehölt .. sig en annan gång här om at få tala. Dalin Arg. 1: 73 (1733, 1754). Hafver then, som skrifteliga sin talan, eller svar företedt, sig ther i förbehållit, at ock munteliga hörd varda. RB 14: 6 (Lag 1734). (Skåpen i f. d. målarstugan) och möblerna i den forna barnkammaren hade mäster förbehållit sig (då han sålde det andra bohaget). Rydberg Vap. 347 (1891). Jag (hade) .. till de riksdagsmän, som talat till mig om ministärombyte, förbehållit mig att icke blifva påräknad. De Geer Minn. 2: 143 (1892). — särsk.
b) (†) utan indirekt obj.: sätta ss. villkor. RA 3: 178 (1593). I afseende på öfverenskommelsen om detta sednare förbehåller Malmstedt, att den samma underställes Stadens RådhusRätts ombepröfvande. ArvskifteVäxiö 1835.
4) (numera föga br.) (i förväg) tillförsäkra l. garantera (ngn l. sig ngt) ss. okvalt l. oförkränkt. GR 13: 163 (1540). Talar han (som gör äktenskapsjäv) å ens annars wägnar, tå söke quarstad å Wijgningen, at ther med förbehålla andre wederbörande theras Rättigheet. Kyrkol. 15: 26 (1686). De Svenske Commissarier .. förbehollo sin Konung dess talan öppen til Gotland. Celsius E14 70 (1774). Forssell i 3SAH 3: 359 (1888). — särsk.
a) i p. pf. n. sg. med indirekt obj. i absolut participialkonstruktion med åtföljande att o. inf. Doch oss förbehollidtt samme Priuilegier effter tijdzenns lägenheet ath föranndre och förbättre. Skråordn. 130 (1571). Konungen dock förbehållet, at allena besluta. RF 1809, § 9. Honom förbehållet att (osv.). Schulthess (1885; med hänv. till obetagen).
b) (†) i uttr. (ngns rätt o. d.) förbehållen, utan kränkning av (ngns rätt o. d.). Wij (vilja) thenne Föreening .. obrotzligen hålla .., H. K. M:tz högheet och rättigheet .. och wår Eedh aldeles förbehållen, och oförkränckt. Chesnecopherus Skäl Ee 3 a (i handl. fr. 1595). Urminnes häfd förbehållen. Abrahamsson 479 (1726).
c) i p. pf., närmande sig bet.: medgiven, tillåten; numera bl. i n. sg. vid opers. konstr. 2RARP 6: 558 (1731). (Det) är .. riksens ständer förbehållet att yttra anmärkningar mot allmänna ekonomiska anstalter samt önskningar om förändringar deruti. Järta VSkr. 1: 51 (1809). — (†) Sådann hemrese till sitt Arffuerike skulle wara H. M:tt frith förbehollith. HSH 7: 43 (1590).
5) fordra (ngt), kräva; numera bl. (vard.) med reflexivt pron. ss. indirekt obj. Barckhusen Cotossichin 32 (1669). Hr Lilliestierna begiärte, at Hr Adlerstedt måtte taga sina ord igen, ock förbehölt sig satisfaction. 2RARP 4: 29 (1726). Samhällets angelägenheter, i afseende på hvilka alla fria medborgare förbehålla sig sin röst. BEMalmström 7: 408 (1845). Inga sparlakansläxor, herr skolmästare! det förbehåller jag mig — återtog Hertigen, sedan han något besinnat sig. Crusenstolpe Tess. 3: 101 (1847). Jag förbehåller mig, att sådant ej upprepas. Cavallin (1875). — särsk.
a) (†) med förmildrad bet.: utbedja sig. Jag (har) funnit nödigt, at .. förbehålla mig mina läsares ädelmodiga omdöme och lofva dem härnäst något bätre. Nordenflycht QT 1746—47, Föret. s. 8. Den ynnesten förbehåller jag mig af Er. Widegren (1788). Jag förbehåller mig ditt sällskap till i afton. Björkman (1889).
b) (numera knappast br.) i aposiopes. Håll upp! .. Håll upp, Susanne! Jag dock mig förbehåller, .. / hvad är det der för snack, för obetänksamt pjoller? Sturzen-Becker 3: 159 (1861). Smith Rönnerkr. 263 (1912).
c) (†) utan indirekt obj. Armfelt .. förbehölt af mig som en vänskap, att ej nämna, det han vore af familj. Tersmeden Mem. 1: 153 (c. 1780).
6) (†) med reflexivt pron. ss. indirekt obj.: reservera sig (mot ngt), protestera. RARP 3: 238 (1642). The (dvs. de svenska sändebuden) .. protesterade, och sigh vthi saken förbehölle. Widekindi KrijgH 910 (1671). — närmande sig bet.: klaga. I synderhet förbehöllo sig Per och Johann Lillia, att Bispen will med wåld settia dem En Prest föhre den de inthz kunne antaga. RARP 3: 305 (1643).
Särsk. förb.: FÖRBEHÅLLA KVAR. (†) till 2. Jag (Alexander) ha' dän heder mig tänkt förbehålla qwar, / I dätha ut-tog siälf de Persers konung fånga. Börk Darius 841 (1688).
Ssg: FÖRBEHÅLLNINGS-VIS, sbst. (†) till 6, i uttr. uti förbehållningsvis, såsom protest, såsom reservation. GR 13: 271 (1541).
Avledn.: FÖRBEHÅLLARE, m. (†) till 2: person som förbehåller sig ngt. UpsMöt. N 4 a (1593). Schroderus Os. III. 1: 129 (1635).
Spoiler title
Spoiler content