FÖRBEHÅLLSAM fö3r~behol2sam l. fœ3r~, l. 3~002, adj. -samme, -samma; -sammare. adv. -SAMT.
om person: som i tal l. uppträdande icke röjer sina tankar l. känslor o. d., som håller inne med sina tankar o. avsikter, reserverad, sluten, försiktig; äv. om sinne; äv. om ord l. handling o. d.: som röjer l. är en yttring av dylik sinnesbeskaffenhet; äv. oeg. o. bildl.; jfr FÖRBEHÅLL 1 b, FÖRBEHÅLLA 1 b. När humeuren äro af vin något echaufferade, blir man gemenligen mera pratsam och ofta mindre förbehålldsam. Tersmeden Mem. 5: 191 (1781). Serena är .. ej af en förbehållsam karakter. Bremer Grann. 2: 51 (1837). Nicander var .. ganska förbehållsam till sitt skick. Wirsén i 3SAH 7: 231 (1892). Att hans obehärskade överdrifter vid översättning till vår förbehållsamma svenska förefalla .. överdrivna .. kan jag inte rå för. Wulff Leopardi 140 (1913). — jfr O-FÖRBEHÅLLSAM.
Avledn.: FÖRBEHÅLLSAMHET, r. l. f. NorrlS 78 (c. 1770). På god tro yppar man .. sin hemlighet utan mindsta förbehållsamhet. Rademine Knigge 1: 74 (1804). Domstolarnas förbehållsamhet att grunda sina utsagor på öppet uttalade rättsgrundsatser. De Geer VSkr. 1: 199 (1853, 1892). Den förbehållsamhet Marianne visat honom den sista tiden. Benedictsson FruM 319 (1887).
