publicerad: 1927
FÖRBLANDA förblan4da l. fœr-, vard. stundom -blan4a, i Sveal. äv. 032 (förbla´nda Weste; förblànnda Dalin), v. -ade. vbalsbst. -AN (tillf., Karlfeldt FlBell. 21 (1918)), -ANDE, -ELSE (†, Linc. (1640; under commixtio), Tullberg SvRättskr. 55 (1862)), -ING (†, Fosz 470 (1621: förbländing)), -NING (Linc. (1640) osv.).
Ordformer
(-bländ- se under BLANDA)
Etymologi
[fsv. forblanda, uppblanda, motsv. d. forblande; till FÖR- II B]
1) blanda, inblanda, hopblanda o. d.
a) (†) uppblanda, bemänga, utspäda, blanda; vanl. med prep. med; äv. i p. pf. ss. adj., stundom i bet.: gm blandning försämrad l. förskämd. RA 2: 249 (1568). Tå wår Helga Bibel uttolckades och språket icke war så mycket med främmande ord förblandat. Spegel c 4 b (1712). En inficierad och förblandad lufts värkan på hälsan. SvMerc. 2: 315 (1756). Kopparmalmsgångarna äro med järnmalm förblandade. Tuneld Geogr. 1: 290 (1773). Fryxell Ber. 2: 174 (1826).
b) (†) (in)blanda (ngt i ngt); äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Aff .. (varje sort) tw lodh, förblandat j starck ätickio. BOlavi 21 b (1578). (På domedagen) törs (du) icke .. förblanda tigh ibland hwetet om tu icke hörer ther vnder. JMatthiæ 1: 288 (1658). Hiärne Berghl. 453 (1687). Här gick den största kung på täflingsbanan fram, / Eröfrade dess palm, förblandad i dess dam. Wallin Vitt. 1: 42 (1808). Remmer Theat. 2: 161 (1815).
c) (†) hopblanda, blanda, sammanblanda; förena; blanda om varandra, hopröra; ofta med prep. med: (hop)blanda l. förena (ngt) med (ngt); äv. i pass. med intr. bet. l. ss. refl.: (hop)blanda sig, förena sig; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl.; jfr 4. OMartini Bew. E 3 a (1604). Det af wärkblyet sig med Askan i Härden förblandar, kallas hårdbly. Hiärne Berghl. 456 (1687; rättat efter hskr.). (Svenskarna o. deras fiender) blefvo hvar om annan förblandade. Nordberg C12 1: 890 (1740). Vissnade lemmar, dem griften / I mörker och tystnad förblandar. Ps. 1819, 492: 5. Förblandning af flera skiljda sago-stoffer. SvFolks. 57 (1844). Judendomen (förkastar) allt Guds förblandande med det naturliga såsom afguderi. Björling Dogm. II. 1: 87 (1869). Sakta sjunker .. (skymningen), och redan berg och träd och slott förblandas. Andersson Ratn. 45 (1892).
d) (†) mat. i uttr. förblandat tal, blandat tal. Aurelius Räkn. E 7 a (1633). Hortulanus Rekn. F 3 b (1674).
2) (†) i fråga om fortplantning l. befruktning o. d.: korsa, hybridisera; utom i uttr. förblanda sin art, hybridisera, anträffat bl. i p. pf. ss. adj. o. ss. vbalsbst. -ning. Hasselquist Resa 207 (1752). Beskrifningar äro endast uptagna för nya eller förblandade arter. BotN 1842, LitBih. s. 30.
3) (†) låta (ngt) omväxla, låta följa i omväxling (med); oftast i p. pf. ss. adj.: som företer omväxling (av), omväxlande. Alm. 1638, s. 35. Fullmånen (i Oktober) hafwer medh sigh Köld och förblandat wäder. Schwartz Alm. 1646, s. B 3 a. Arvidi 167 (1651). Ifrån Brahe Gränna är alt stranden lika, förblandat med berg och stenachtig grund. Tiselius Vätter 1: 40 (1723). JGOxenstierna 2: 140 (1796, 1806).
4) [eg. specialfall av 1 c] för att beteckna sammanblandning i tanke l. uppfattning l. dyl.: oriktigt anse ss. l. behandla ss. identisk (med) l. ss. identiska, förväxla. Någre pläga förblanda tonen och accenten. Hof Skrifs. 127 (1753). Ändelsernas allmänna urartande och förblandning. Rydqvist SSL 1: 445 (1852). Horsgöken, ej att förblanda med den verklige göken. Rydberg Vap. 296 (1891). Han (hade i förhöret) stakat sig på ett par sydryska floder, som han förblandat. Melsted Jur. 55 (1910).
Avledn.: FÖRBLANDELIG, adj. (†) till 1 l. 4: som kan blandas l. förblandas. Boëthius Sedel. 96 (1807). Almqvist SvSpr. 9 (1832).
Spoiler title
Spoiler content