SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖRBRÄNNING förbrän4l. fœr-, i Sveal. äv. 032, sbst.1 r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. forbrænding, t. verbrennung]
vbalsbst. till FÖRBRÄNNA, v.
a) (numera föga br.) handling(en) att bränna upp ngt. Linc. (1640). Begrafning var en äldre sed, än förbränning. Lysander RomLittH 144 (1858). SFS 1906, nr 94, s. 9.
b) (i sht i fackspr.) till FÖRBRÄNNA, v. I 1 d; särsk. med pass. l. intr. bet.: förhållande(t) att förbrännas l. förbrinna, förhållande(t) att förenas med syre, oxidation, syrsättning; oxidationsprocess. Förbränning med, utan låga. Hastig, långsam, ofullständig förbränning. VetAH 1782, s. 42. Sedan syrgasens förtärande under förbränningen blifvit upptäckt af Scheele. Berzelius Kemi 1: 98 (1808). Likasom en ångmaskin ej kan vara i gång, såvida ej elden under ångpannan underhålles, likaså kan (den organiska) kroppen icke utföra några förrättningar, utan att den inre förbränningen underhålles. Wirén ZoolGr. 1: 3 (1896). Genom forceradt drag blir förbränningen lifligare. 2UB 9: 630 (1906).
2) (i sht i fackspr.) till FÖRBRÄNNA, v. I 3; särsk. i fråga om människa l. djur: förhållandet att bränna sig l. bliva bränd; ofta konkretare: brännskada, brännsår. Svalin Ordl. (c. 1847). Förbränning framkallar, liksom stark förfrysning, i lindriga grader rodnad, i starkare grader blås- eller sårbildning. Svenson Sinnessj. 71 (1907).
Ssgr (i allm. till 1 b; i sht i fackspr.): FÖRBRÄNNINGS-GAS. vid förbränning bildad gas. TT 1872, s. 114.
-HASTIGHET~200 l. ~102. hastighet varmed en förbränning försiggår. Jochnick Handgev. 62 (1854).
-LUFT. luft(mängd) som (på grund av sitt syre) erfordras för en förbränning l. som tillföres ngt som brinner för att underhålla förbränningen. Erforderlig förbränningsluft. TT 1871, s. 278.
-MOTOR. värmemotor som erhåller sin drivkraft gm förbränning av gasformigt l. flytande bränsle. TT 1899, Allm. s. 68.
-PROCESS. SvT 1852, nr 17, s. 3.
-PRODUKT. Forshæll OrgPharm. XV (1836). LB 4: 131 (1904).
(2) -SKADA, r. l. f. —
-TEMPERATUR. temperatur som alstras av en förbränningsprocess; äv. (numera knappast br.): antändningstemperatur. Dahlander Fock 476 (1875). Rosenberg OorgKemi 336 (1888). Förbränningstemperaturen i fyrboxen är ganska hög. 2UB 9: 177 (1905).
-UGN. särsk. till 1 a: ugn för uppbrännande av ngt. TSjöv. 1890, s. 114. En enkel, lättskött och praktisk förbränningsugn för exkrement och annat affall. Hygiea 1897, 2: 246.
-VÄRDE. särsk. fysiol. om ett födoämnes värde ur synpunkten av de gm dess förbränning i organismen erhållna värmeenheterna (kalorierna). NF 18: 517 (1894). 2NF 27: 1332 (1918).
-VÄRME. vid förbränning alstrat värme; numera särsk. om den värmemängd som erhålles vid fullständig förbränning av en viss kvantitet av ett ämne. Fock 1Fys. 465 (1861). Skillnaden mellan det förbränningsvärme, som utvecklas, då kolet förbrinner till koloxid eller till kolsyra, är betydlig. Lundberg Lok. 10 (1902).
Spoiler title
Spoiler content