FÖRDJUPNING förjɯ4pniŋ l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (fördju´pning Weste; med avs. på uttalet av dj jfr anm. vid DJUP, sbst.), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. fordybning, t. vertiefung]
vbalsbst. till FÖRDJUPA.— särsk. mer l. mindre konkret.
1) till FÖRDJUPA 1o. 2: insänkning (i ett föremål o. d.), urholkning, urgröpning, urtagning, håla, hål; i fråga om terräng o. d.: sänka, dal, ränna, grop o. d.; i fråga om muryta o. d. ofta: nisch, alkov o. d. En fördjupning i ån, där man kan bada. Wikforss 2: 899(1804). På ögonhålans tak, utåt, ser man en fördjupning .. för tårkörteln. Thorell Zool. 1: 223(1860). En .. sten, i hvilken man ser fördjupningarna efter apostlarnes knän. Rydberg Sägn. 39(1874). Jordens fasta yta .. företer upphöjningar och fördjupningar, berg och dalar. Svensén Jord. 3(1884). På portalens sidor äro .. i rätvinkliga fördjupningar half- eller trefjärdedels kolonner inställda. Hahr ArkitH 185(1902).
2) (i fackspr.) till FÖRDJUPA 1 b α: perspektiv; djup (i perspektivet). Hellenernas målningar .. saknade mellangrund och bakgrund, fördjupning, ljusdunkel, luftperspektiv. Rydberg Varia 217(1891, 1894). Synfältets perspektiviska fördjupning. 2NF 23: 1155(1916).
