publicerad: 1927
FÖR- ssgr (forts.):
(II 1 a δ) FÖR-DRAGA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.3 [efter d. fortrække] (föga br.) refl., om ansikte l. anletsdrag: (krampaktigt) förvridas (på grund av smärta l. häftig sinnesrörelse). Den unge mannens ansigte fördrog sig. Benedictsson Folkl. 15 (1887). —
(II A) -DRAKT, f. (GR 8: 194 (1533), BtFinlH 4: 336 (1567)) o. n. (BtFinlH 3: 346 (1556)); pl. -er (GR 12: 272 (1539), Därs. 18: 268 (1547)). (-dracht(t) 1539—1562; -dract 1556; -drakt 1533; -drag(d)t(t) 1534—1567) [av mnt. vordracht, vbalsbst. till vordragen; jfr FÖRDRAG, sbst.2] (†) = FÖRDRAG, sbst.2 5. Hertug Magnus till Saszen .. haffuer gått på en fordrakt, med the Lubske. GR 8: 319 (1533). BtFinlH 4: 336 (1567). —
-DRICKA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.
1) (†) till II 1 a ϑ: dricka upp, gm drickande l. dryckenskap bortödsla (pänningar, ägodelar). Joel 3: 3 (Bib. 1541). Hennes män haffuer .. mästedelen hennes godha fördruckit. BtÅboH I. 7: 88 (1635). VDAkt. 1707, nr 564.
2) (†) till II 1 a γ: gm (omåttligt) drickande förstöra (själ o. kropp, förnuft, minne o. d.). Många fördricka .. theras sinne, förnufft och minne. ALaurentii Ciegler 617 (1620). Kemner Trum. 67 (1629).
3) (numera bl. ngn gg tillf.) till II 1 c γ, refl.: dricka mer än man tål l. mår väl av, dricka sig sjuk l. illamående; jfr FÖR-DRUCKEN. Schroderus Hoflefv. 196 (1629). Af befolkningen hade helgen firats genom att föräta och fördricka sig, som sed var. Lindhé Ledf. 152 (1903). —
(II B) -DRISTA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -an (†, LPetri Kyrkost. 44 b (1566), -ande (numera föga br., Schroderus Os. 2: 101 (1635), Heinrich (1814)), -else (†, LPetri Boot A 4 b (1558)). 1) drista; vara nog dristig, djärvas, töras; hava mod till l. våga sig på (att göra ngt); vara nog oförsynt l. förmäten l. understå sig (att göra ngt); numera nästan bl. (i sht i högre stil) refl. med att o. inf.; förr äv.: uppträda (allt för) oförsynt l. förmätet (mot ngn l. ngt). GR 9: 27 (1534). Han emoot thens Alzmechtighas heligha Hws vthreckt (sin hand), och sigh högheligha fördristat hadhe. 2Mack. 15: 32 (Bib. 1541). Här är ingen skip .., som man fördrister Eder Nådz godz uppå. GR 24: 567 (1554). Ingen fördriste sig, här i Rijket .. uppenbarligen at hafwa någon fremmande Religions öfning. Kyrkol. 1: 3 (1686). Kan en syndig siäl til Jesum sig fördrista? Kolmodin QvSp. 2: 517 (1750). Om et fördristadt nit / Bör kunna smickra sig at ej förtörna eder; / Så tillåt ... Kellgren 1: 174 (1785). Ej fördriste vi, uti vår svaghet, att genomforska den Eviges råd. Wallin Rel. 4: 112 (1822). Han fördristade sig att vidhålla denna mening. Rydberg Vap. 82 (1891). Petri Ouchterlony 212 (1924). 2) (†) i uttr. fördrista ngn till ngt, förmå l. förleda ngn till ngt som är (alltför) dristigt l. våghalsigt l. äventyrligt. LPetri 4Post. 15 b (1555). The ropade och skrijade vp i himmelen vppå Måns Nilson, at han så skendeligen skulle förråda them, fördristandes them til sådana öfwerdådighet. Svart G1 172 (1561). 3) (†) med prep. på: förtrösta l. lita på, sätta sin lit l. sitt hopp till (ngt l. ngn). Phariseen som sich fordristade på sina gerningar. OPetri Sal. K 2 a (1535). Ekeblad Bref 1: 176 (1652). Adlerbeth Poët. 1: 98 (1792, 1802).
Särsk. förb.: fördrista sig ut. (†) till FÖRDRISTA 1: våga sig ut. Förmanandes them, att the icke .. fördriste sig altt för longt utth i samme schäriegård. GR 21: 208 (1550). Girs E14 79 (c. 1630). —
Avledn.: fördristighet, f. (†) dristighet. Vi vela medh yttersta flijt och fördrijstigheet redebogne vara till alt såm oss Befalt blif(ve)r. HFinlÖ 1: 163 (1710). —
(II A) -DRIV 02, n.; best. -et; pl. =. [väl efter ett mnt. vbalsbst. till vordriven (se FÖRDRIVA); jfr mnl. verdrijf, t. vertreib] eg.: fördrivande; i ssgn TID(S)-FÖRDRIV.
Spoiler title
Spoiler content