publicerad: 1927
FÖRFALL förfal4 l. fœr-, sbst.4, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[liksom likbetydande d. forfald efter t. verfall, till verfallen (se FÖRFALLA, v.2); jfr FÖRFALL, sbst.2—3]
1) (†) motsv. FÖRFALLA, v.2 III 2: sjunkande, fall (se d. o. III 3). 1000 Rld Rglds årligen, som genom myntets förfall .. blef mycket ringare i sjelfva verkligheten. Leopold (1807) i 2Saml. 9: 60.
2) motsv. FÖRFALLA, v.2 IV 1: förhållande(t) att successivt försämras l. förstöras; försämring; förstöring; tillbakagång, återgång; förfallet skick l. tillstånd; stundom närmande sig bet.: fördärv, undergång. Vara, komma, råka i l. på förfall. Möller (1745, 1755). — särsk.
a) motsv. FÖRFALLA, v.2 IV 1 a. Bringa hemmanen i förfall. Stiernstolpe Arndt 2: 61 (1807). Ur sitt svåra förfall reser sig nu dômen långsamt. Hahr ArkitH 226 (1902).
b) motsv. FÖRFALLA, v.2 IV 1 b. Lisas man råkade genom onödigt bruk af starka drycker på förfall. Almqvist Grimst. 6 (1839). Han sökte .. döfva sina kval .. i ruset, och en tid stod han på gränsen af ett fullständigt förfall. De Geer Minn. 1: 33 (1892).
c) motsv. FÖRFALLA, v.2 IV 1 c. Nohrborg 352 (c. 1765). Man klagar öfver Sedernas förfall. Ödmann StrFörs. II. 2: I (1803). Det svenska försvarsväsendet måste upphjelpas ur det djupa förfall, hvari det befann sig. Odhner G3 1: 189 (1885). (Linné) kom till ett universitet på förfall. Schück (o. Warburg) Huvuddr. 2: 52 (1917).
3) (numera knappast br.) motsv. FÖRFALLA, v.2 IV 2: förhållande(t) att falla av l. tackla av o. d. JGOxenstierna 2: 27 (1796, 1806). WoH (1904).
4) (ny anv.) bankv. motsv. FÖRFALLA, v.2 VIII 2, om förfallande av växel o. d. I god tid före växlarnas förfall. Hultman Banktekn. 92 (1909).
Ssgr (till 2): A (föga br.): FÖRFALL-PERIOD, -TID, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2644), se C.
B (föga br.): FÖRFALLO-PERIOD, -TID, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2644), se C.
C: FÖRFALLS-KONST. dekadanskonst. (Den bysantinska konsten) uppfattas ej längre som en förfallskonst. 2NF 34: Suppl. 928 (1923). —
-PERIOD. (förfall- 1866—1886. förfallo- 1902—1911. förfalls- 1875 osv.) period av förfall (i allmänt kulturellt avseende l. på ngt speciellt område). Kræmer Orient. 187 (1866). Medeltidens förfallsperiod, då den äldre tidens stora idéer redan ledo af ålderdomens alla bräckligheter. KyrkohÅ 1900, s. 10. —
-TID, sbst.2 (sbst.1 o. 3 se sp. 2517 resp. sp. 2644). (förfall- 1866. förfallo- 1895. förfalls- 1898 osv.) jfr -PERIOD. Egyptiska arkitekturens förfalltid. Kræmer Orient. 186 (1866). Hallström Skepn. 271 (1910).
Spoiler title
Spoiler content