publicerad: 1927
FÖRFOGA förfω4ga l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förfo´ga Weste; förfòga Dalin); v. -ade; se för övr. FOGA, v. vbalsbst. -AN (numera knappast br., GR 7: 383 (1531; i bet. 2), Östergren (1923; i bet. 3)), -ANDE (se avledn.), -ELSE (†, i bet. 9, Phrygius HimLif. 164 (1615), Lind 1: 604 (1749)), -NING (se avledn.).
Etymologi
2) (numera knappast br.; se dock a) ordna, styra, ställa; laga; träffa anstalter. Wij (vilja) .. at han thet förfaagher och lagar thet saa ath saadana olagh aaffkomma. GR 2: 221 (1525). Afzelius Sag. VIII. 2: 152 (1857). Man kan .. fortfarande skrifva e och je hvarest bruket så förfogat. Rydqvist SSL 4: 532 (1870). — särsk.
a) (i sht i skriftspr., numera mindre br.) med prep. om, ngn gg över (jfr 3): träffa anstalt l. bestämmelse om (ngt), bestämma om (ngt). Crusenstolpe Mor. 6: 398 (1844). Förfoga om en persons inlösande på dårhuset. Dalin (1852). Herr Eskil .. kunde ha skäl att vredgas på henne, som utan hans hörande hade förfogat över hans egendom. Lagerlöf Troll 2: 104 (1921); jfr 3.
b) (†) i uttr. förfoga anstalt, vidtaga åtgärd. VDAkt. 1716, nr 216. KStobæus (1736) hos Fürst Stobæus 29.
3) med prep. över: bestämma l. råda över (ngt), hava bestämmanderätt l. dispositionsrätt över (ngt), ha (ngt) till sin rådighet, disponera (ngt); stundom närmande sig bet.: vara i besittning av (ngt), äga. Dalin (1852). Ett studium af skriften måste .. kunna förfoga öfver många hjelpmedel. Genberg VSkr. 2: 9 (1865). (Häxorna) förfoga öfver hemliga kunskaper. Rydberg Frib. 241 (1877). De knappt tillmätta anslag, öfver hvilka Retzius hade att förfoga. Anderson (c. 1880) i 3SAH 7: 245. Den befälhafvare, hvilken för tillfället förfogar öfver patrullen. IllMilRevy 1898, s. 5.
4) (†) bereda, giva, tilldela; med avs. på skada o. d.: tillfoga. GR 10: 234 (1535). RP 4: 145 (1634).
5) (†) förse (ngn) med ngt. Then alzmectigaste gud .. haffuer forseet och forfogett oss och wor käre Husfrue mett en vng son her tiil werden. GR 8: 349 (1533).
7) (†) refl.: te sig, arta sig, gestalta sig, foga sig, slumpa sig; om lycka o. d.: falla sig. Kexlerus Alm. 1678, s. 6. Då de kommo til Leipzig, förfogade lyckan eller olyckan sig så, att de just fingo lägligt tilfälle at resa til Amsterdam. Weise 1: 283 (1769).
8) (†) bringa l. föra (ngn l. ngt till ett ställe o. d.). TbLödöse 79 (1587). L. Paulinus Gothus Pest. 38 a (1623). Hwadh .. Mannens lijckh wedhkommer, kan iagh intet annat see, vthan det till sitt hwilorum förfoges effter Eders W:heetz goda Disposition. VDAkt. 1664, nr 249.
9) (i sht i skriftspr.) refl.: begiva sig (till en plats o. d.). Förfoga sig till, förr äv. på en plats. GR 1: 20 (1521). (Han) rådde henne, at hon skulle sigh förfogha på een annan stadh. Lælius Bünting Res. 1: 184 (1588). Så förfogade sig hvar och en i stillhet hem till sitt. De Geer Minn. 2: 19 (1892). Östergren (1923). — särsk.
a) (numera knappast br.) med mindre utpräglad lokal bet.; jfr BEGIVA II 8. (Kättarna) skole .. förfoga sigh och wenda om til then rätta Församlingen. Schroderus Os. 1: 180 (1635). Han .. förfogade sig .. till sängs. Fryxell Ber. 3: 25 (1828).
b) (†) bildl.: övergå (till ngt annat än det som man förut sysselsatt sig med). Widekindi KrijgH 521 (1671). Derom vare nu detta nog. Vi förfoge oss åter til vårt Evangelium. Borg Luther 1: 180 (1753). Deleen (1829).
10) (†) refl.: låta sig nöja o. d.
a) med prep. (ut)i: gå med på (ngt). Haffue wij .. jngångit, giffuit oc forfogatt oss vdj en venlig handling oc Contract. GR 9: 19 (1534).
b) med gen.-bestämning: finna sig (i ngt), foga sig (i ngt). Änn doch vij oss tess förfogede (dvs. funno oss i livländarnas obehagliga svar), hanndlade vij lichavell med Oloff Larsonn (m. fl.) .., att the samma hanndel hoos H. K. M:tt udi våår fråvaree befordre ville. GR 29: 633 (1559).
Särsk. förb. (i allm. till 9): FÖRFOGA SIG BORT010 0 4. (i sht i skriftspr.) Brenner Pijn. 21 (1727). —
FÖRFOGA TILLBAKA010 040, äv. 032.
FÖRFOGA TILLSAMMAN. (†) till 1. Thetta ordet, ähr, förfogar bådhe thet welsignade brödett och lekamen tilsamman vnione Sacramentali. KOF 1: 289 (1575). —
1) till 2.
a) (föga br.) åtgärd. Crusenstolpe Mor. 4: 294 (1841). I Finland har icke på längre tid vidtagits något offentligt förfogande, som vunnit så allmänt erkännande. (Agardh o.) Ljungberg 4: 414 (1863). Forssell G2A 15 (1894).
b) (i Finl.) kortare administrativ förordning. PT 1909, nr 39 A, s. 2. Hufvudstadsbl. 1926, nr 344, s. 1.
2) (i skriftspr.) till 3: rättighet(en) l. möjlighet(en) att förfoga över ngt, rådighet (över ngt), disposition; i sht i uttr. hava l. äga (ngt) till sitt förfogande, ställa (ngt l. sig) l. stå till (ngns) förfogande. Förfogandet deröfver tillkommer honom. Dalin (1852). Indiens rikedomar stå till hans förfogande. Rydberg Ath. 214 (1859). Jag ställer varan till edert förfogande. Auerbach (1908). Anm. till 2. Denna anv. klandras ss. germanism i Vinterbl. 1853, s. 171.
Ssgr (till FÖRFOGANDE 2; jfr FÖRFOGA 3): förfogande-lag, r. l. m. jur. Förfogandelagen: lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. SFS 1918, Reg. s. 14 (1919). förfogande-rätt, r. l. m. jur. rätt att förfoga (över ngt). AWStiernstedt i VittAH 23: 422 (1857, 1863). Björling CivR 44 (1906). förfoganderätts-lag, r. l. m. jur. = förfogande-lag. SFS 1916, s. 815. —
FÖRFOGBAR, adj. (i fackspr.) till 3: disponibel. Förfogbara .. fonder. Jungberg (1873). SLorS 16: 308 (1899). —
FÖRFOGENHET, f. (†) undergivenhet?; jfr FÖRFOGA 10. Vidh .. (denna bekännelse) medh all christeligh förfogenhet .. uthi Gudz .. församblingh enfalleligh oc fast stadige in i dödhen blifva. RA 3: 140 (1593). —
1) (numera knappast br.) till 2: åtgärd. Schultze Ordb. 1285 (c. 1755). Kindblad (1871). särsk., i fråga om Gud l. försynen o. d.: skickelse. (Ett hjärta som) igenkänner i alla öden endast förfogningar af .. (Guds) vishet. Wallin 1Pred. 1: 44 (c. 1830). Dens. Invign. 15 (1837).
2) (†) till 3: disposition, förfogande (se d. o. 2). Fadren kunde åt en till mogen ålder kommen son öfverlemna något af boets egendom till fri förfogning. Nordström Samh. 2: 49 (1840).
Ssg (till FÖRFOGNING 2; jfr FÖRFOGA 3): förfognings-rätt, r. l. m. (†) förfoganderätt. Topelius 23: 51 (1843). Bolin Statsl. 2: 227 (1871).
Spoiler title
Spoiler content