SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖR- ssgr (forts.):
(II A) FÖR-FOLG, n.; best. -et. [efter t. verfolg, vbalsbst. till verfolgen, förfölja] (†)
1) fullföljande, fortsättning. GR 20: 127 (1549). HSH 29: 358 (1634).
2) förlopp. Huruledes förfålget aff Sakerne .. ifrå den tijden och till dato .. warit haffuer. HSH 26: 221 (1633). Därs. 37: 134 (1635).
(II 3 b) -FOLKLIGA0400 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [jfr FOLKLIG 2] (mindre br.) göra folklig, popularisera. Ett förfolkligande af en aristokratisk kyrka. Heidenstam KlassGerm. 17 (1898). Förfolkligande vetenskap. SD(L) 1902, nr 498, s. 5.
(II B) -FORDA, -ning. [jfr ä. d. forforde] (†) = FÖRFORDRA I. särsk.
1) = FÖRFORDRA I 2. GR 24: 372 (1554).
2) = FÖRFORDRA I 3. särsk.
a) = FÖRFORDRA I 3 b slutet. Wij vele altijd gerna .. forforde våre goda nabor Norgiess men til thet bestha. GR 4: 352 (1527).
b) ss. vbalsbst. -ning, = FÖRFORDRING 2 b (se FÖRFORDRA avledn.). LLaurentii Nyåhrspr. C1 2 b (1618).
Avledn.: förfordelig, adj. behjälplig, till gagn för; jfr FÖRFORDERLIG (se FÖRFORDRA avledn.). GR 18: 585 (1547). RA 1: 719 (1560). Han wille ware Wåre saker förfordelig. Stiernman Riksd. Bih. 218 (1568).
Spoiler title
Spoiler content