FÖRGÖMMA förjöm4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032, v. -er, -gömde, -gömt, -gömd. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Fiellström(1738)).
Etymologi
[till FÖR- II (B o. C)]
1) (numera bl. ngn gg i poesi o. högre stil) gömma, undangömma; dölja, undandölja; äv. refl.: gömma l. dölja sig; äv. oeg. o. bildl. The spittelske .. togho silffuer och gull och klädher, och gingo bortt och förgömde thet. 2Kon. 7: 8(Bib. 1541). Gack bortt och förgöm tigh medh Jeremia, så at ingen weet hwar j ären. Jer. 36: 19 (Därs.). Detta främlings bo, / Där mörker, dimbor, moln, den Helga Sol förgömma. Nordenflycht QT 1745, s. 102. Deras stilla, ljufva, förgömda lycka. Atterbom FB 242(1818). Detta förgöm i ditt sinne. Johansson HomIl. 2: 33(1846). En halfvägs i jorden förgömd kolonnad. Wennerberg 1: 7(1881). (Människan är) en källas porl ur det djupt förgömda, / det evigt nya och evigt glömda! Heidenstam NDikt. 152(1915).
2) (†) gömma (ngt), så att man icke finner det igen, förlägga (ngt). Weste(1807).
