FÖR- ssgr (forts.):
(II B) FÖR-ILA, v.1, -an. [till ILA, dröja] (†)
1) dröja; äv. refl.: fördröja sig. (Han) fordröijer och foriler så lenge ath skicke oss same handlinger tilhender. GR 11: 96 (1536). Adlersparre HSaml. 2: 39 (i handl. fr. 1565; refl.).
2) ss. vbalsbst. -an, försumpning. Muntra opp, / .. Näringarne ur theras förilan. BL 2: 6 (cit. fr. 1755). —
(II 1 b γ) -ILA, v.2 [jfr ä. t. vereilen] (†) eg.: ila bort; förgå. Snart midsommarns ljusa natt förilar. Fahlcrantz 1: 20 (1835, 1863). —
(II) -ILAD, p. adj. (†) förhastad, överilad. Skulle .. (min envishet) vara svag och förilad, så är jag felaktig utan uppsåt. AdP 1789, s. 964.
