publicerad: 1927
FÖRKLÄDE fö3r~klä2de l. fœ3r~, l. fœr3~, n.; best. -et; pl. -en ((†), -er BtFinlH 4: 205 (1563), Nemnich Waarenlex. 90 (1797)); vard. äv. FÖRKLÄ fœr3~klä2, äv. ~kle2, i södra Sv. äv. 4~1, n.; best. -t; pl. -n; i Finl. äv. (vard.) FÖRKEL, n.; best. -klet; pl. =.
Ordformer
(for- c. 1600. fåår- 1563. fårkkläde 1645. för- 1597 osv. förr- 1815—1897. -kläde 1597 osv. -klädde 1745. -kläd 1747—1830. -kleder, pl. 1563. -klader, pl. 1597. -klä c. 1670—1923. -kle 1794—1916. -kel 1886—1916. -kele BoupptSthm 22/8 1654 (: Tafts Förkele))
Etymologi
1) (i sht av kvinnor o. barn, i vissa fall äv. av män användt) klädesplagg som i allm. bäres (till skydd, stundom äv. till prydnad) utanpå de övriga kläderna o. som täcker kroppen nedom (stundom äv. ovan) midjan (i allm. bl. på framsidan); ngn gg äv. om isättning i kjol, bildande kjolens framvåd; jfr FÖR-SKINN. BtFinlH 4: 205 (1563). 2 konor medh hvijt halzkläde hvit forklädhe och svarta kiortlar. Bureus Suml. 44 (c. 1600). Förkläde, som Presten har för sigh hafft, när han döpte barn. Dijkman AntEccl. 178 (1703). När han går uti sin verkstad in, / Har han et förkläd utaf bara skin. Nordenflycht QT 1746—47, s. 132. Hon tog sig till att plocka lingon i förklät. Strindberg Hems. 109 (1887). Förkläden af tältduk användas af laddarna, dels för att skydda egen beklädnad och dels för att i dess fickor förvara en del rengöringsmaterial. UFlott. 3: 31 (1906). Fatab. 1921, s. 152. jfr ARBETS-, ARTIST-, BARN-, BOMULLS-, DAMAST-, HUSHÅLLS-, KÖKS-, LÄDER-, LÄRFTS-, MANS-, SERVERINGS-, SKINN-, SMÄCK-, SORG-, SPETS-, VAXDUKS-, ÄRM-FÖRKLÄDE m. fl. — särsk. i uttr. Jungfru Marias (l. Marie) förkläde, örten Orchis maculata Lin., se under JUNGFRU.
2) (†) sjöt. om den del av ett märssegel (i midten, närmast rån) som vid seglets beslagning lämnas ute o. bredes över buken, slätduk. Pihlström SkeppAfl. 1: 235 (1796).
3) bildl.
a) (numera knappast br.) täckmantel; om person äv.: bulvan. Han var för mycket aristokrat, att endast låna sig till ett förkläde åt en konungs enskilta maktlystnad. Crusenstolpe Mor. 2: 106 (1840). Det var icke första gången en katholsk messa måst vara förklädet för en katholsk kärleksintrig. Kullberg Bref 1: 283 (1844). Quennerstedt C12 1: 191 (1916).
b) (†) om svag o. obetydlig äkta man. (Fr.) C'est une bonne enveloppe, .. (sv.) det är en stackare til man, han är blott et förkläde för sin hustru. Holmberg 1: 756 (1795; angivet ss. ”fam.”). Hon (dvs. solen) är herre uti huset, / Du (dvs. månen) blott förklä åt din hälft! CFDahlgren 1: 236 (1826).
c) [jfr motsv. anv. av fr. chaperon, eg.: huva] (ngt vard.) om person (i allm. dam) av mognare ålder som medföljer (o. har uppsikt över) ung flicka (unga flickor), där det skulle anses opassande för denna (dessa) att uppträda utan äldre personers sällskap, l. som är närvarande vid ungdomstillställning (bal o. d.) för att tillse att ungdomen uppför sig städat; jfr DUENNA. Hummel Fruarne 25 (1797). Carolina har bjudit mig på spektaklet i afton, jag skall vara förkläde kantänka. Lilljebjörn Minn. 65 (1874). Sanatoriets oldmor .. var det gemensamma och mycket sympatiska förklät .. för all ungdom. SDS 1899, nr 415, s. 2.
Ssgr (till 1): FÖRKLÄDES- l. (vanl.) FÖRKLÄDS- l. (vard.) FÖRKLÄS-BAND. vid förkläde fastsittande band att binda fast detta med (omkring livet). Linné Ungd. 2: 264 (1734). Qvinnor .. följda af små knubbiga bytingar, som höllo dem i .. förklädsbandet. Ödman VårD 1: 118 (1882, 1887). —
-LINNING. (Hon) löste den skramlande nyckelknippan från sin plats vid hennes förklädeslinning. Kullberg Portf. 106 (1847). —
-SNIBB. om vart särskilt av de båda nedre hörnen av ett förkläde. Knös Elfv. 65 (1852). Mor .. stod och torkade sig i ögonen med förklädssnibben. Hedenstierna Bondeh. 128 (1885). —
Avledn.: FÖRKLA, v. (i Finl.) till 3 c: åtfölja ngn ss. ”förkläde”; även i förb. förkla upp (ngn). TPedFinl. 1895, s. 125. Jag skall förkla upp dig på balen i kväll. Bergroth FinlSv. 344 (1917).
Spoiler title
Spoiler content