publicerad: 1927
FÖRLORA förlω4ra l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förlo´ra Weste; förlòra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Hamarinus Wolff C 1 a (1649), RelCur. 210 (1682)), -ANDE (numera föga br., Schroderus Liv. 608 (1626), Wulff Petrarcab. 235 (1905)), -ELSE (†, Lind (1749)), -ING (†, Schroderus Liv. 484 (1626), Schultze Ordb. 2852 (c. 1755)), -NING (†, Schroderus Dict. 76 (c. 1638), Möller (1745, 1755)); -ARE (tillf., Geijer I. 6: 256 (1840)); jfr FÖRLOR.
Ordformer
(p. pf. förlorad Joh. 17: 12 (1526) osv.; förloren HSH 2: 21 (c. 1550), NHolgeri Troijenb. B 6 b (1632). — p. pf. n. ss. adv. förlorat Murenius AV 273 (1653), Ossiannilsson Hem. 93 (1915). — Anm. Tidigast anträffas icke participial form (pr. inf. förlore) hos Svart Gensv. F 7 b (1558))
Etymologi
[bildat till p. pf. förloren, förlorad, av (resp. ombildning av) mnt. vorloren (t. verloren), p. pf. till mnt. vorlisen (t. verlieren), förlora (se FÖRLISA); med avs. på bet.-utv. jfr t. verlieren o. fr. perdre. — Jfr FÖR- II A]
Översikt
Översikt av betydelserna. 1) mista, gå förlustig. Härunder: den förlorade sonen (b β), förlora ur (ögon)sikte (e), i förb. med på (g), i p. pf.: insänkt (k). 2) lida avbräck (i ngt avseende), bliva mindre. 3) gå miste om, låta gå sig förbi; särsk.: försumma (b). 4) bliva övervunnen l. besegrad i (ngt). Härunder: en förlorad sak (b slutet). 5) refl.: försvinna (så småningom). Härunder: förlora sig i ngt, övergå i ngt annat (a), försjunka i ngt (b), ögat förlorar sig i ngt (c). 6) refl.: gå vilse, förvilla sig. 7) icke längre (kunna) iakttaga. Förlora spåret. 8) använda utan nytta, spilla. Härunder: icke förlora ett enda ord (a), förlorad möda (c), förlora tiden (d). 9) fördärva, förstöra. Härunder: förlora ngn hos ngn (a), i p. pf.: förfallen, obrukbar (b). 10) lida skeppsbrott. 11) i p. pf.: tillspillogiven, som det är ute med. Härunder: giva förlorad (d), förlorad hop, post (e), förlorad av ngt (f). 12) i p. pf.: tillfällig, provisorisk; särsk. om gjutform (a), om fångning eller stoppare (c), i uttr. förlorat huvud (b), sy (med) förlorade styng, sy förlorat (d). 13) förlorade ägg. — Gå förlorad, se 1 c slutet, 1 h slutet, 3 a, 8 c α, 12 c.
1) om person l. sak: mista (ngt som man äger l. är nära förbunden med resp. är försedd med l. dyl.), gå förlustig (ngt); äv. i absolut anv. Förlora allt vad man äger. Icke mera hava ngt att förlora. Fartyget har förlorat masten. Förlora hälsan, livet. Förlora terräng. Han har förlorat allas förtroende. Förlora sin heder, sitt goda namn och rykte. Förlora ngns vänskap. Förlora sin talan, se TALAN. Helsingius L 3 a (1587). Han och hans Barn (skola) förlora iblandh Ridderskapet sitt Säte och Stemma. RARP 1: 4 (1626). Dher intet är, dher haar Keysaren sin Rätt förlorat. Grubb 152 (1665). Holger på Ön hade der (dvs. i ”Garpmåsen”) nyss förut så när förlorat sitt röda Stod. Dalin Vitt. II. 6: 110 (1740). Stjernholmshemmet förlorade ändå icke något af sin dragningskraft. De Geer Minn. 1: 36 (1892). Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Mat. 16: 26 (Bib. 1917). — särsk.
a) med avs. på kropps- l. själsfunktion l. kroppsdel. Förlora ena ögat, tvenne fingrar. Förlora synen, hörseln, talförmågan, målet. Förlora medvetandet, sansen. Förlora sin röst. Schultze Ordb. 2852 (c. 1755). (Prästen fördömde högfärden hos de stora) Tils han på vägen var at andan platt förlora. Lenngren (SVS) 1: 376 (1788). jfr (†): Vid et sådant ögnamöte bleknade budbäraren och förlorade sina ord. Celsius E14 129 (1774). — särsk. i överförd anv.: förlora sitt hjärta till ngn, se HJÄRTA; förlora huvudet, se HUVUD.
b) med avs. på person; i sht: mista (ngn) gm döden; äv.: mista (ngns) sällskap, vänskap o. d. I hafwen tagit uti hiertat hårdt, / .. Att I hafwen Eder dejliga Hustru förlorat. Carl IX Rimchr. 74 (c. 1600). Jag åter förlorar er och vår lilla förtroliga krets. Thorild 3: 43 (1791). I honom (dvs. professor Blytt) förlorade den norska naturvetenskapen en af sina mera betydande representanter. Paulson Minnestal 96 (1899). — särsk.
α) i fråga om förlust i fält. Svenskarna förlorade i slaget 500 man. Schroderus Os. III. 2: 154 (1635).
β) i uttr. den förlorade sonen o. d., om den i liknelsen i Luk. 15 omtalade yngre sonen som for till främmande land o. kom på villovägar. (Anm. I NT 1526 användes uttr. ”borttappad”. Motsv. uttr. hos Luther är: er war verloren.) O Fadher godh / Tu tagh emoot / Förlorat Sonen tine. SAForsius i AndelPsWijs. 310 (1614). — särsk. i överförd anv. (äv. i pl.); ofta med bibet. av moralisk förkommenhet. (De som) rasa fram i ett wildt sinne: i suus och duus: i kamrar och okyskhet, såsom förlorade söner. Isogæus Segersk. 499 (c. 1700). Fosterjorden har förkastat en förlorad son. Tegnér (WB) 5: 131 (1820). Högberg Utböl. 1: 92 (1912).
γ) i uttr. vara förlorad för (förr äv. från) ngn l. ngt, icke längre vara att räkna på för ngn l. ngt; vara alldeles borta för ngn l. ngt. Han är förlorad för världen, sedan han gift sig. Thorild 3: 109 (1791). Förlorad för allt godt! ditt fall är afgjordt. JGOxenstierna 4: 187 (1815). För sällskapslifvet .. tyckes jag vara alldeles förlorad; både hufvud, takt och färdighet äro borta, likasom modet. AFSoldan (1841) hos Aho Soldan 50. (De slogo) armarna om hvarandras lif, tysta, tätt tryckta till hvarandra, förlorade för allt annat. Hellström Kusk. 39 (1910).
c) bliva av med (ngt) på obekant sätt, så att man icke vet var det finnes. Jag har förlorat mina handskar. Min Latinska vtleggning öfwer thenna epistel, .. som nu är til retta kommen, sedan han hölts för förlorad. Swedberg Schibb. 54 (1716). Dalin (1852). — särsk.
α) i uttr. gå förlorad, komma bort. Att hans (dvs. Claudius') etruriska och kartagiska häfder gått förlorade må räknas som en obotlig skada för vetenskapen. Rydberg RomD 47 (1877).
β) i uttr. förlorad konst o. d., om konst o. d. vars teknik fallit i glömska. En ibland de förlorade konster. Hiärne 2Anl. 312 (1706). Min fader förstod den numera nästan öfverallt förlorade konsten att tillverka förträffliga damascener-sablar. Palmblad Nov. 2: 180 (1841).
d) med avs. på känsla l. mening l. sinnesförfattning l. tillstånd l. dyl.: icke längre äga l. hysa l. behärska l. kunna bibehålla l. upprätthålla l. dyl. Förlora formen, balansen, jämvikten, fotfästet. Förlora känningen med fienden. Förlora hoppet (om ngt), tålamodet, besinningen. Förlora aktningen för ngn. Rudbeckius KonReg. 78 (1614). Penelope hans Gemål och jag hans Son hafva förlorat hoppet at någonsin mera få see honom igen. Ehrenadler Tel. 6 (1723). Afbruten (i sitt tal) ömsom af löje, ömsom af otidigheter, förlorade han alldeles modet. Adlerbeth Ant. 1: 131 (c. 1792). Jag (hade) en gång skrifvit till min äldsta syster, att jag alldeles förlorat lusten att författa. De Geer Minn. 1: 119 (1892). Då under marsch rakt ut takt eller rättning förloras. ExFältartill. 1893, 1: 36.
e) i uttr. förlora (ngt) ur (ögon)sikte, förr äv. (ögon)siktet o. d., icke längre kunna se (ngt); äv. bildl.; jfr 7. Så snart vij förlorat de Siciliske Bärgen utur ögonsichtet. Ehrenadler Tel. 40 (1723). Sahlstedt (1773). Följande morgonen hade vi förloradt landet ur sigte. Landell Bligh 29 (1795). (Gud) kände vårt inskränkta väsendes natur, som så lätt förlorar sitt högre mål ur sigte. Wallin 2Pred. 2: 111 (1814). — jfr: Den simmande spån som ögat strax förlorar. Leopold 3: 334 (1794, 1816).
f) låta (ngt) gå sig ur händerna, försumma, i uttr. förlora tillfället, icke förlora detta goda tillfälle o. d. Sylvius Curtius 120 (1682).
g) göra förlust (i ngt avs.); ofta abs.; särsk. i fråga om ekonomiska värden o. i förb. med prep. på. Förlora tio kr. på affären. Förlora på ngn l. ngt, förlora (helt l. delvis) vad man försträckt ngn l. satt in i ngt företag l. dyl. Förlora på aktiespekulationer, på spel. Förlora på bytet. Förlora på en vara, vid försäljning av en vara icke erhålla ett pris som täcker kostnaden för dess anskaffande. Serenius (1741). Academien förlorar på om Lidfors .. föredrages för (Bolmeer). Tegnér (WB) 3: 324 (1817). Palmblad LbGeogr. 267 (1835).
h) i pass. med intr. bet.: gå förlorad (jfr nedan). Utgår här Tolkaren från orätt synpunkt, så måste hela sammanhanget förloras. Ödmann StrFörs. III. 1: 68 (1811). jfr (†): Förnufftet bliffuer (stundom hos de pestsjuka) förswagadt, eller aldeles förloradt. L. Paulinus Gothus Pest. 27 a (1623); jfr a. — särsk. i uttr. gå förlorad, gå ur (ngns) händer l. (ngn) ur händerna, mistas. Humbla Landcr. 264 (1740). (Olof Skötkonung) lät Sveriges skattland i öster gå förlorade. Odhner Lb. 25 (1869). (Nils' föräldrar sörjde honom) såsom man sörjer, när det käraste man äger har gått förlorat. Lagerlöf Holg. 2: 477 (1907).
i) [jfr motsv. anv. i ä. d.] (†) i uttr. gå (ngn l. ngt) förlorad l. förlorat, mista (ngn l. ngt). Att vij våre käre ändeste (avlidna) sönners liuflige och kärlige omgänge så förloored gåå måste. OxBr. 8: 228 (1654). Af otiänlige Creaturs inkommandhe i kyrkian, som ehn hoop hafuandhe hustrur och flere andra blödige kunnat förfähra och förskräckia, att dhe der igenom kunnat gå sin helssa förlorat. VDAkt. 1700, nr 27.
k) [jfr t. verlorener zapfen] (numera knappast br.) i p. pf., om spik o. d.: insänkt. (Översta bottnen) fästes med 2 eller flere förlorade spikar eller pinnar vid Cuben. Lindström Bi 6 (1780).
2) lida avbräck (i ngt avseende); bliva mindre värd l. tilldragande l. intressant l. dyl. (i ngt avseende); äv.: bliva mindre, minska, avtaga (i ngt avseende); ofta motsatt: vinna; äv. (i sht vard.) i abs. anv. Förlora i värde, i vikt. Serenius H 3 b (1734). (Börja att granska) ska' man aldrig göra: då förlorar allting. Agrell Dram. 1: 195 (1883). Stycket vann i bestämdhet, men förlorade åtskilligt i romantik. Wirsén i 3SAH 2: 202 (1887). Dikten (Iduna) är en bland Sondéns bäst lyckade, men förlorar vid jemförelsen med dess mönster, Geijers-sångerna. Ljunggren SVH 4: 328 (1889). Hvad vi vinna i kraft, förlora vi alltså i väg. Moll Fys. 1: 83 (1897). — särsk. (numera bl. vard., föga br.) refl., förr äv. dep.; stundom: deklinera, falla av; äv. (i södra Sv.) i fråga om metallsaker: mista sin glans, bliva ful(are). Posten 1769, s. 995. (Av tabellvärkets meddelanden inhämtas) huru själfva Näringarne .. förkofrat eller förlorat sig. VetAH 1800, s. 156. Men Fanny har blifvit gammal — det är oerhördt hvad hon har förlorat sig. Quiding FFanny 126 (1904).
3) gå miste om (ngt varav man gärna skulle vilja komma i besittning l. dyl.); låta (ngt) undgå sig l. gå sig förbi. Han förlorade icke ett ord af hvad de sade. LoW (1862). Månsson Rättf. 2: 316 (1916). (†) Jag längtar att få läsa .. (Wirséns) yttrande, som jag genom mitt vistande på landet förlorade att höra. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 55 (1815). jfr: Förlora en gång, eller malmfall, säges, då man af okunnighet eller oaktsamhet går honom förbi. Rinman 1:547 (1788). — särsk.
a) i uttr. gå förlorad, gå förbi, undgå ngns uppmärksamhet. Rösten var klar och tydlig, intet ord gick förloradt. CGvBrinkman (1839) hos Wrangel BrinkmTegn. 317. Odhner G3 1: 142 (1885).
b) (†) försumma; komma för sent till (ngt). HdlCollMed. 1/4 1741. Utan at förlora någon lections termine. VDAkt. 1760, nr 287. Jag måste sluta detta ark, om jag eljest ej skall förlora posten. Bref 1808—09, s. 41. Gossarne förlora skoltimman, om de icke skynda sig. Carlén Prof. 288 (1840).
4) bliva övervunnen l. besegrad i (ngt), ligga under l. duka under i (ngt); motsatt: vinna; äv. i abs. anv.
a) i fråga om krig l. tävling l. dyl.; äv. oeg. o. bildl. Förlora slaget. Med denna reträtt var fälttåget definitivt förlorat. GR 22: 467 (1551). The (dvs. danskarna) monde här j Swerige förlore, / Och medh skam igen häden fore. Svart Gensv. F 7 b (1558). The .. förlorade twå stormar. Tegel G1 2: 42 (1622). Ingiald förlorade (i leken) och fälde sine bittre tårar. Dalin Hist. 1: 398 (1747). Helst hade jag velat uppträda först i den andra (kammaren), emedan det i själfva verket var där, som slaget skulle vinnas eller förloras. De Geer Minn. 2: 236 (1892).
b) i fråga om rättegång; äv. överfört, i allmännare anv. med sak (urspr. i bet.: rättssak) ss. obj. Förlora rättegången, en process. Han förlorade i hovrätten och dömdes att betala skadestånd. Schouten Siam 21 (1675). Schultze Ordb. 2852 (c. 1755). Skulle ännu en gång Fransmännens sak fullkomligen förloras vore det utan tvifvel et stort hinder för Förnuftets och Uplysningens vidare framsteg. Tegnér (WB) 1: 255 (1799). Carl (XII) har kämpat för en, man tör kanske säga, förlorad sak. VL 1897, nr 275, s. 3.
c) i fråga om spel, vad o. d.; äv. bildl. Förlora ett vad. Lindfors (1815). Düben Talism. 1: 33 (1817). Trenne tillbedjare .. hade knappt hunnit i mig ana en rival, förrän de funno spelet förloradt. De Geer Minn. 1: 108 (1892). — särsk. (†) i uttr. det är förlorat spel med ngn l. ngt, det är ute med ngn l. ngt; jfr 11 a. OPetri 2: 33 (1528). Ther Gudh icke dageligen och vthan åtherwendo Synderna förlåter, är medh osz förlorat Speel. Rudbeckius Luther Cat. 196 (1667).
5) refl., i sht förr äv. dep.: försvinna (så småningom); utplånas; bortgå; fördunsta; äv.: avtyna; om ljud: dö bort; numera bl. i förb. med prep.; ofta, i sht numera, med bibet. att ngt avlägsnar sig. När nu .. (audeanernas ledare) wore döde, förlorade sigh thenne Sächten, in til thes hon på sidstonne bleff aldeles vthslocknat. Schroderus Os. 1: 492 (1635). Vidh Oundahl begynner skogzmarcken att förlohra sigh, och tager så ett slätt landh vedh. HH XVIII. 4: 38 (1710). Förakta Lyckan — har nästan förlorat sig ur Menniskors minne. Thorild 2: 106 (1784). Då en skrift så förlorat sig, att man har svårt att läsa den. Berzelius Kemi 3: 182 (1818). Sveriges adel vid Carl XII:s död var fattig och talrik; .. de gamla rika ätterna förlorade sig bland mängden. Malmström Hist. 1: 185 (1855). Bokhara, betydlig stad vid en flod, som förlorar sig i sanden. Roth 1Geogr. 195 (1881). Och alla fåglars kvitter / i klanglös rymd förloras. Karlfeldt FlBell. 169 (1918). — särsk.
a) med prep i, i fråga om att ngt försvinner gm att övergå i ngt annat, uppgå i; äv. om vad man ser på så långt håll l. under sådana omständigheter att synbilden upplöses o. blir otydlig (ofta bildl. i fråga om historiska förlopp o. händelser). Sedan påminnelse deremot var gjord, så förlorade sig conferencerne i skriftväxlingar. Dalin Vitt. I. 3: 150 (1743). Nordenflycht QT 1748—50, s. 79. Lyft din själ, at sig förlora / I det outgrundligt stora. Adlerbeth Skald. 2: 120 (1798); jfr b. (Jakten) är årsbarn med landets första befolkning och förlorar sig i den gråaste fornålder. Nilsson Fauna II. 1: XXI (1835). Det inre hvalfvet, som längst bort förlorade sig i kolsvart mörker. SD(L) 1905, nr 84, s. 4.
b) (i sht i vitter stil) med prep. i: försjunka l. fördjupa sig i (ngt, så att man glömmer allt annat), giva sig hän i l. åt. Lohman Vitt. 408 (c. 1725). Creutz .. åstadkom en tjusning hvarvid man, förlorad i åskådningen af det sköna, glömde allt det ofullkomliga omkring sig. Franzén Minnest. 1: 27 (1811). Hvaraf detta namn (dvs. Skåne)? Derom har man förlorat sig i gissningar. Almqvist AmH 1: 146 (1840); jfr 6. Han .. förlorade sig i en stilla dröm. Sjödin StHjärt. 274 (1911).
c) med prep. i, om blick som når så vidt att den icke längre förmår upptaga en tydlig l. detaljerad synbild. På then andra sidan förlorar sig synen uti Wennern, seende intet annat än Himmel och Watn. Swedenborg RebNat. 1: 7 (1719). På högra sidan förlorade ögat sig uti jämna gröna fält. (Bladh o.) Hornstedt 146 (1784). JGOxenstierna 2: 170 (1796, 1806). Hans ögon förlorade sig långt bort i rymden. Janson Lögn. 145 (1912).
6) (numera bl. bildl. i vitter stil, föga br.) refl.: gå vilse, förirra l. förvilla sig; äv. bildl. Triewald Bij 66 (1728). I lokalkunskap ej riktigt stark, / på en utflygt öfver skog och mark / jag förlorat mig. Sturzen-Becker 3: 135 (1861). Mången annan med mindre gåfvor (än Svedelius) skulle hafva förlorat sig på så vidsträckta fält. Weibull LundLundag. 185 (1889).
7) icke längre (kunna) iakttaga l. se l. uppfatta (ngt); jfr 1 e. Förlora spåret, tappa spåret. Förlora alla spår efter ngn. Förlora sista skymten av land. Ödmann AnvPred. 48 (1807; i bild). (De) som skulle visa oss vägen .. förlorade stigen. Dahlgren Jephson 407 (1891). Extra lotsen E. A. Östrand förlorade landmärkena på grund af en öfvergående snöby. SD(L) 1896, nr 600, s. 6.
8) (†; se dock a, b, c, d) bruka l. använda utan nytta, spilla, förspilla; äv. refl. med intr. bet. RARP 3: 187 (1642). Jesu, lät ei Tin förtjenst och Tin bittra pinos möda / Uppå mig förlora sig, vtan nådigt öfwerflöda. Kolmodin Rök. 99 (1728). De andre, antingen okunnige, eller afvundsjuke, eller ock halflärde Caffehus-domare, förlora deras critiske möda. Nordenflycht QT 1748—50, Föret. s. 2. Cygnæus 3: 151 (1853). — särsk.
a) (mindre br.) i uttr. icke förlora ett enda ord, icke förlora många ord därpå (förr äv. därom) o. d. Ågren Gell. 21 (1757). Återremissen är nog säker — och jag skall icke förlora många ord derpå. Stenhammar Riksd. 2: 241 (1841).
b) (föga br.) refl.: vara vanmäktig. Mot mig (dvs. döden) förlora sig vett och vapen, / Mot mig ej lärdom och konst består. Wallin Vitt. 1: 47 (1839).
c) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk bet.: förspilld, gagnlös; bortkastad; numera bl. (utom i α) dels i förb. med prep. på, dels i uttr. sådana som: förlorad möda, alla ansträngningar voro förlorade o. d. (förr äv. aktivt: förlora sin möda o. d., se under huvudmom.) o. dels i talesättet en god gärning är aldrig förlorad. All wår råådh .. och arbethe är forlorat och fåfengtt. LPetri Œc. 28 (1559). Intet tidehvarf, ehuru ofruktbart på verkliga uptäckter, .. har varit alldeles förloradt för det menskliga förståndet. Höijer 1: 25 (1795). Förlorad möda! gäckadt hopp! Leopold 2: 55 (1801, 1815). All vänlighet är förlorad på honom. Auerbach (1908). — särsk.
α) (fullt br.) i uttr. gå förlorad, förspillas, förfaras. Här får ingenting gå förlorat.
β) (†) i uttr. förlorat värk, ting o. d., ngt som är till ingen nytta, förspilld möda. Ther en sådana troo jcke är j hiertat, ther är thet alt (dvs. att gå till nattvarden) förlorat werk. OPetri 2: 14 (1528). Werlden .. läter sigh tyckia, hwar hon sielff icke haffuer omsorghen, så är thet itt förlorat ting med Gudz omsorg. LPetri 2Post. 240 b (1555). Dens. Œc. 20 (1559). jfr: Är och förlorat wärk med Kyrkegårdz muren som alt omkring förfaller. VDAkt. 1716, nr 233.
d) (fullt br.) i fråga om tid; äv.: öda (bort). Här är ingen tid att förlora! Humbla Landcr. 90 (1740). Förlora ej tiden med prat. Björn FörfYngl. 93 (1792). Förlorad synes honom den dag, på hvilken han ej njutit eller förvärfvat. Wallin Rel. 3: 52 (1831). Härigenom gingo flera dagar förlorade med brobyggnad. Kolmodin TacAnn. 1: 110 (1833). Utan att förlora ett ögonblick, lät konungen blåsa till häst. Carlson Hist. 1: 317 (1855). — (†) övergående i bet.: draga ut på. Skådespelen och Gästebodzleken förlorade jämwel tijden länge och mycket. Sylvius Curtius 583 (1682; lat. extraxere).
9) (numera bl. vard. i vissa trakter) fördärva (ngn l. ngt), förstöra; bringa i fördärv l. olycka; förr äv. refl. l. ss. dep.: fördärvas, förstöras. Igenom slijkt sälskap warde månge menniskers sundheet förloret. Skråordn. 247 (1571). Skogekär Bärgbo Klag. B 3 b (1658). När Mannen förlåter sigh på Hustrun, och Hustrun på Mannen, och wil intet bekymra sigh om Huuszhåldningen .., så förlorer sigh myckit vthi Huuszhåldet. JMatthiæ 1: 190 (1658). Ach grymma Kärleks-gud! jag börjar känna dig, / Så är det då din eld som har förlorat mig? Creutz Vitt. 16 (1761). Tvenne grufliga liktornar hota mig, att alldeles förlora denna lyckliga dag. Leopold 3: 489 (1794, 1816). Vi, som älske, vi förloras. Tranér Anakr. 55 (1830, 1833). Förlora inte karl'n (gm att sparka honom)! Det kan stå dej dyrt, det, sade han. Janson Ön 155 (1908). — särsk.
a) (†) i uttr. förlora ngn hos ngn, nedsvärta ngn hos ngn; äv. refl.: göra sig omöjlig hos ngn. Ack! hvem kan ha förlorat mig hos henne? Schröderheim Fjäsk. 44 (1791). Har jag, — (hvad för mig är grufligt att befara) / Förlorat mig, hos Er, med min uppriktighet? Leopold 1: 373 (1808, 1814). JGOxenstierna 4: 235 (1815).
b) (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: förfallen, förstörd, i vanvårdat o. dåligt skick, obrukbar; värdelös; stundom i motsats till: behållen (se d. o. 2 a). GR 21: 104 (1550). KyrkohÅ 1902, MoA. s. 64 (1579). Een g(amma)l grå klädningh aldeles förlorat och Sleten. BoupptSthm 30/10 1667. Taken i ladugården, äro mästedehlens förlorade, att både sädh och höö som inkiöres, blif(ve)r förskiämt af dropp. HdlÅgerupArk. 20/7 1728. I Hyttebäcken nedan om Masugnen (finnas) trenne Qvarnar brukbare och tvänne förlorade. Johansson Noraskog 1: 148 (i handl. fr. 1785).
10) (i sjömansspr.) intr.: lida skeppsbrott; förlisa. TörngrenMål. 217 (1801). Ryktet sade redan att han förlorat med skepp och allt. Runeberg 4: 244 (1836). Vesterberg .. var med som besättningskarl på Jupiter, när den förlorade mellan Understen och Svartklubben. Engström Glasög. 148 (1911).
11) i p. pf. i adjektivisk bet.: tillspillogiven, som icke kan räddas, som det är ute l. slut med, som är hemfallen åt undergång l. förstörelse. De hade varit förlorade, om icke hjälpen kommit så snart. Anse sig förlorad. Wee tigh Moab, förlorat är Chamos folck, ty man haffuer taghet tina söner och döttrar och fördt them bortt fångna. Jer. 48: 46 (Bib. 1541). När man en gång med trolöshet beslås, så är man ju förlorad i allas tankar? Dalin Arg. 1: 319 (1733, 1754). Så snart en bonde lärt skrifva och räkna, är han förlorad. Han blir nämndeman och sofver, auctionist och super, stämningsbärare och dagdrifvare. SÖdmann (1818) i 2Saml. 4: 164. Allt förloradt! Ur halfbränd sal / eldröd hane sig svingar. Tegnér (WB) 5: 100 (1825). Tänker du, att jag förlorader är, / fast jag din gunst ej har? Normalsångbok 12 (1887); jfr Dybeck Runa 1842—43, 3: 39. — särsk.
a) (†) i uttr. det är förlorat med ngn, det är ute med ngn, ngn kan icke räddas; jfr 4 c slutet. Med sådana (gudsförgätna) menniskior är thet förlorat. LPetri 1Post. F 1 b (1555). Schroderus Os. III. 1: 195 (1635).
b) i attributiv ställning. Om nu någon för Guds skull ville bistå mig allenast med 1000 Daler, så kunde jag komma på fötter igen, men eljest är jag en förlorad menniska. Dalin Arg. 2: 292 (1734, 1754). Den som öfvergifvits af sin fylgia är en förlorad man. Rydberg Gudas. 180 (1887). — (†) En del fattige och merendels både till välfärd och heder förlorade adelsmän. Adlerbeth Ant. 1: 61 (c. 1792).
c) i uttr. gå förlorad, gå under. Dahlberg Dagb. 94 (c. 1660; uppl. 1912). Ågren Gell. 149 (1757). Religionens säkerhet, och Rikets själfständighet, som .. under en eftergifnare Konung ostridigt gått förlorade. Hallenberg Hist. 1: 222 (1790). På sin senaste resa var han nära att gå förlorad med skepp och allt. Rydberg Varia 222 (1894).
d) giva (ngn l. ngt) förlorad (förlorat), anse (ngn l. ngt) vara tillspillogiven (tillspillogivet), anse det vara ute med (ngn l. ngt), förtvivla om (ngn l. ngt). Mången fins, som alt förlorat gier. Brenner Dikt. 2: 47 (1714). Man (skall) aldrig .. gifva hoppet förloradt. Wetterbergh Selln. 175 (1853). Då riksråden sjelfva gifvit sin sak förlorad, förlorade också motståndet mot sekreta utskottet sitt närmaste mål. Malmström Hist. 2: 186 (1863).
e) (förr) i vissa militära uttr., i fråga om trupper o. d. som voro utsatta för särskilt stor fara.
α) [jfr t. verlorner haufen, fr. enfants perdus] förlorad (förloren) hop o. d., den del av en fännika (l. ryttarfana) som hade till uppgift att inleda striden, störa fiendens anryckning, skydda flankerna på fännikans (fanans) ”slaktordning” o. d. samt att ersätta personalavgång inom ”slaktordningen”. K. M. threngde weldeligen och oförwägen till och lade ned både theres förloren hop och weldige hop. HSH 2: 21 (c. 1550). HH 20: 16 (c. 1580). CAdlersparre i VittAH 3: 272 (1788, 1793; i fråga om förh. under 1500-talet). jfr [med direkt anslutning till fr.]: Hann .. gick .. åth Peball .., lemnandes ther på några vågehalsar eller förlorade barn medh sin frija villia att göra .. hvadh som the .. för sigh bäst befunne. HH 20: 354 (c. 1640). särsk. (†) i överförd anv., om människor som löpa mot fördärvet. Rudbeckius KonReg. 425 (1619). Thet är then förlorna hopen, som intet förstånd eller wijsheet efftertänker. Fosz 69 (1621).
β) [jfr t. verlorne schildwache] förlorad post l. skiltvakt, om för uppsnappning av fienden blottställd post l. skiltvakt. HH 24: 45 (1703). Schultze Ordb. 2852 (c. 1755).
f) (†) i förb. förlorad av (ngt), (alldeles) uppgiven av (ngt). Förlorad af matthet har jag känt mig. Almqvist GMim. 2: 46 (1842). Alldeles förlorad af skrattlust. Hedberg Fyra år 298 (1858).
12) (numera bl. i fackspr.) i p. pf. i adjektivisk bet., uttryckande att ngt är av mera tillfällig art l. beskaffenhet: tillfällig, provisorisk; löst hopsatt. Samme huuss måtte bliffwe förwarede med ett förlorett taack, anten med bräder heller huru thett bäst schee kann. HB 2: 141 (1577). (I vaken) nedsättes ett litet spö eller qvist, vid den fäster han förlorat den nedsänckte refven. SmålHembygdsb. 1: 30 (i handl. fr. 1749). Böcker, Oinbundna, eller förloradt inhäftade. TaxaStSjötull. 17/4 1799, s. 9. Om öppna fartyg blifvit genom lösa plankor eller så kalladt förloradt däck, betäckte till förvarande af innehafvande last. FörordnLotsBåkinrättn. 1820, s. 35. Rydberg Jönk. 15 (1880). — särsk.
a) [jfr t. verlorene giessform] tekn. om gjutform (av sand, lera l. ngn gg gips) som blott kan användas en gång; motsatt: beståndande (se BESTÅ I 5 a ν α'), blivande. Almroth Karmarsch 83 (1838). MekTekn. II. 1: 13 (1904).
b) [jfr d. forlorent hoved, t. verlorener kopf] tekn. i uttr. förlorat huvud, om behållare l. kanal som vid gjutning är anbragt vid det ställe där det smälta järnet gjutes i gjutformen o. varur den smälta metallen nedsjunker i de gm krympning uppstående håligheterna i godset: sänkhuvud, sjunkhuvud; även om det i kanalen befintliga gjutgodset som efter gjutningen avslås l. avskäres; jfr DÖD-HUVUD 2. Rinman (1788). Strömmer Pero 40 (1914).
c) sjöt. om fångning, stoppare o. d.: som är avsedd att motstå en viss påfrestning o. som brister, om denna överskrides. NF (1882).
d) (numera föga br.) i uttr. sy (med) förlorade styng, sy förlorat, tråckla. Nordforss (1805). Weste (1807). Östergren (1923; angivet ss. ”ej allmänt känt”). — jfr: På en swart Klädes Lista uti fastonewijs förloradt fastsyd. RelC11Begr. 1697, s. B 2 a.
e) (†) om fåra som provisoriskt köres upp till ledning för såningsmannen. Broocman Hush. 2: 49 (1736; se under FÄRJA, v.2).
13) [den finita formen trol. sekundärt bildad till namnet på maträtten] med avs. på ägg.
a) [jfr d. forlorne ægg, t. eier in die suppe verlieren; väl eg. till 1] kok. försiktigt slå (ägg) i kokande vatten o. låta (dem) koka där, tills vitan stelnat; särsk. i namnet på maträtten förlorade ägg. Om åthskillige Maneer til at koka förlorade Egg eller andre sudne vthi Watn. Salé 181 (1664). Sjöberg Singstock XVI (1832).
b) (icke i fackspråk) steka; särsk. i benämningen förlorade ägg. Weste (1807). Kransad af gula förlorade ägg den rykande skinkan / låg på sitt rymliga fat. Klinckowström Örnsjötj. 34 (1906).
Särsk. förb.: FÖRLORA BORT. (†)
2) till 8: spilla bort. Medh sin eghen förmätenheet förlorar .. (den högfärdige) henne (dvs. Guds nåd) sielfwer bort. Muræus Arndt 1: 161 (1647).
Avledn.: FÖRLORBAR, adj. (föga br.) till 1: som kan förloras. Wikforss 2: 877 (1804). 2NF 1: 1428 (1904).
Spoiler title
Spoiler content