SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
LATIN lati4n, sbst.1, n. (Lind (1749) osv.) l. (numera föga br.) r. l. m. l. f. (G1R 5: 156 (1528), VL 1907, nr 118, s. 5, Östergren (1931)); best. -et, ss. r. l. m. l. f. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; förr äv. LATINA, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(latin (-ijn) 1528 osv. latina 17031730)
Etymologi
[fsv. latin, latina, latine; jfr d. latin, ä. d. äv. latine, isl. latina, mht. latin, t. latein, eng. o. fr. latin; av lat. latinum o. latina, substantivering av adj. latinus, till landskapsnamnet LATIUM. — Jfr LATINER, LATINSK]
1) det till den italiska gruppen av de indoeuropeiska språken hörande språk som urspr. talades i landskapet Latium o. Rom o. senare blev det romerska rikets (officiella) språk o. som efter den dialektala upplösningen o. övergången i de romerska dotterspråken kvarlevde ss. lärt internationellt språk under medeltiden o. de första århundradena av nya tiden o. fortfarande användes ss. den romersk-katolska kyrkans kyrkospråk. Klassiskt latin. Tala (på) flytande, klingande latin. Läsa, skriva latin. Översätta ngt till l. från latin. Undervisa i latin. (En stor del av den heliga skrift är översatt på svenska) mest för fattiga enfolloga prester skull, som ecke så aldelis förfarne ära i latinen som vel behöffdes. G1R 5: 156 (1528). Latinet har .. det för sig, at öfver alt vara känt och vedertagit bland de Lärda. Bergklint MSam. 1: 159 (1781). Cicero klagar någorstädes, att det på hans tid knapt fanns tio personer i Rom, som talade rigtig Latin. Svea 2: 11 (1819). En del ur Latinet hemtade ord. Rydqvist SSL 4: 281 (1870). Studentexamen med cum laude i latin. De Geer Minn. 1: 40 (1892). (Han) sökte .. med stöd av det lilla han kunde i latin .. stava sig till textens betydelse. Siwertz JoDr. 23 (1928). — jfr APOTEKAR(E)-, AVHANDLINGS-, KÖKS-, MEDEL-, MEDELTIDS-, MUNK-, NY-, PRÄST-, SEN-, VULGÄR-LATIN m. fl. — särsk. i ordspr. Det är inte allt latin, som ändas på us. SvOrdspråksb. 26 (1865). Lögn och latin gå verlden rundt. Därs. 58.
2) i bildl. anv. av 1.
a) (numera mindre br.) med syftning på latinet ss. de lärdas för den stora allmänheten obegripliga språk: något allt för lärt l. invecklat l. obegripligt; särsk. i sådana uttr. som det är latin l. rena latinet för mig. Saken var ren latin för mig. Wingård Minn. 4: 13 (1847).
b) (numera föga br.) i uttr. godt latin, om ngt (åsikt, argument, uppträdande o. d.) som anses ss. det rätta, korrekta l. giltiga. SDS 1905, nr 11, s. 2. Förr i världen var det .. (i radikala kretsar) ett godt latin att tala om, huru man ämnade knäcka den benhårda byråkratien. NDA 1911, nr 121, s. 6.
c) [jfr fr. il y a perdu son latin, på det har han spillt sin möda förgäves] (numera föga br.) i uttr. ha förlorat l. glömt (allt) sitt latin, ha förlorat målföret l. fattningen, icke ha ngt mera att anföra till sitt försvar; förr äv. förlora sitt latin, förspilla mödan, bemöda sig förgäves, misslyckas i sina anslag. Dalin Arg. 2: 329 (1734, 1754). Ja! afund, emot dig (dvs. skaldekonsten), förlorar sin latin, / Ehuru stark hon är uti det nya Sverget. Nordenflycht QT 1745, s. 156. Jag hade af sådana sällsamma svar snart förlorat all min Latin. Kalm Resa 1: 187 (1753). Möller (1790). Schulthess (1885).
d) (i sht i vissa trakter) i uttr. det är slut med l. på ngns latin, ngns latin är l. tar slut, det är slut med ngns argument l. makt l. förmåga att försvara sig l. reda upp en situation. Vet ni väl, .. att en läkare har att befalla der det är slut med sjelfva kungens latin. Topelius Vint. II. 1: 358 (1856, 1881). Nu var det slut med Ringas latin. Hon satte sig för tredje gången uttröttad på snön. Därs. I. 1: 203 (1859, 1880). Om fars och mors latin var slut, så kanske en kunde hoppas på prostens. Wägner ÅsaH 41 (1918). FinT 1930, 1: 67.
3) (numera föga br.) latinsk skriv- l. tryckstil; latinska bokstäver; jfr ANTIKVA. En wacker hand til at skrifwa Swenska och Latin. KOF II. 1: 456 (1659). Nu tryckes allt med latin. Wetterbergh SamhKärna 1: 167 (1857). Månsson Rättf. 2: 194 (1916). (†) En ”hederlig prestenka” .. erbjuder sig att hemma hos sig lära barn ”Svenskan och Christendomen, samt jämväl, om så åstundas, att känna bokstäfverna uti Latinen”. GbgAB 1908, nr 119, s. 15 (c. 1773).
4) (ngt vard.) elliptiskt för: latinlärovärket. Hon får biljetter till fester både i ”Real” och ”Latin”. DN 1895, nr 9251 A, s. 3. Norra latin. Linder Tid. 225 (1924).
Ssgr (i allm. till 1): LATIN-BILDNING. om den bildning som bibringas eleverna i skolor med (huvudvikten lagd på) undervisning i latin. LärovKomBet. 1884—85, 1: Reserv. s. 25. —
-FRÅGA(N). frågan om latinets ställning vid de högre allmänna lärovärken. Verd. 1884, s. 117.
-GYMNASIST. jfr -GYMNASIUM. PedT 1904, s. 390.
-GYMNASIUM. gymnasium med undervisning i latin; gymnasiets latinlinje. LärovKomBet. 1884—85, 2: Bil. B, s. 7 (om förh. i Norge). Real- och latingymnasium. SFS 1905, nr 6, s. 2.
-HATARE. särsk. (förr) om hätsk motståndare till latinets dominerande ställning vid de högre allmänna lärovärken. Verd. 1884, s. 132.
-HERRAVÄLDE~0020. särsk. (förr) om latinets dominerande ställning vid de högre allmänna lärovärken. Om latin-herraväldet. Hedin (1883; boktitel).
-KLASS. (numera bl. tillf.) skolklass (numera: ring) med undervisning i latin. PedT 1873, s. 25.
-KRIA. jfr -TEMA. Svedelius Lif 220 (1887).
-KUNNIG. som kan latin. Rydberg RomD 318 (1874, 1892).
-KUNNIGHET—00~2 l. ~200. Wieselgren Bild. 129 (1889).
-KUNSKAP~02 l. ~20. Järta 2: 533 (1828). Inom de vetenskaper, som hade gamla anor, vore latinkunskap .. nödvändig för att kunna gå till källorna. BtRiksdP 1904, I. 1: nr 50, s. 41.
-LEKTION. Min far gaf mig några latinlektioner. Svedelius Lif 71 (1887).
-LEKTOR. lärovärkslektor i latin. Söderhjelm Runebg 2: 2 (1906).
-LINJE. vid högre allmänt lärovärk: undervisningslinje med undervisning i latin; motsatt: reallinje; vanl. i sg. best. BetLärovStadga 1872, s. 129. —
-LÄRD, p. adj. som (mer l. mindre grundligt) lärt sig latin; latinkunnig. Lundell 166 (1893). Karlfeldts latinlärde och lantlige Fridolin. Nilsson FestdVard. 23 (1925).
-LÄROVÄRK~002, äv. ~200. högre allmänt lärovärk som inrymmer enbart latinlinje; motsatt: reallärovärk; i icke officiellt spr. äv. allmännare, om lärovärk med både latin- o. reallinje (i motsättning till skolor av annat slag). PedT 1880, s. 121.
-LÄSNING. särsk. i fråga om skolundervisning. Latinläsningens inskränkning. Frey 1848, s. 296.
-LÄXA, r. l. f. LärovKomBet. 1884—85, 1: 61.
-MAL, m. (tillf.) latinlärd lärdomspedant; jfr BOK-MAL 2. Rydberg 2: 308 (c. 1870).
-POET. litt.-hist. om författare av poesi på latin i nyare tid; jfr -SKALD. Den produktivaste af våra äldre latinpoeter var .. Sylvester Johannis Phrygius. Schück SvLitH 636 (1890). Dens. AllmLittH 3: 133 (1921).
-PROFESSOR. (ngt vard.) professor i latin. OoB 1930, s. 520.
-RING. gymnasiering på latinlinjen. SFS 1909, nr 28, s. 31.
-RÅTTA. (i vissa städer, numera föga br.) öknamn på elev vid latinlärovärk l. latinskola. SthmFig. 1846, s. 187.
-SKALD. litt.-hist. = -POET. NordT 1895, s. 437. Den lärde latinskalden och domprosten Samuel Älf. MoB 2: XIII (1900).
-SKOLA, r. l. f. (nästan bl. i fråga om ä. förh.) skola (i senare tid särsk.: högre allmänt lärovärk) med undervisning bl. a. i latin. HFinSkolvH 2: 527 (1806). Sönerna .. gingo i latinskolan. Wigström Folkd. 1: 217 (1880).
(3) -SKRIFT. (numera föga br.) latinsk skriv- l. tryckstil. Schück VittA 1: 129 (i handl. fr. 1630). Flodström SvFolk. 231 (1918).
-SKRIVNING. övnings- l. provskrivning i latin; skriftlig översättning till l. från latin l. författande av uppsats på latin; äv. konkret, om den text som skall översättas l. om den skrivna översättningen l. uppsatsen. FörslSkolordn. 1817, Läsordn. 4. Latinskrifning och latinska talöfningar idkades flitigt i hela Trivialskolan. Lundin (o. Strindberg) GSthm 307 (1881). 3SAH 4: 133 (1889).
-STIL.
1) till 1; jfr -SKRIVNING. Östergren (1931).
2) till 3: latinsk skriv- l. tryckstil. Landsm. 1: 251 (1879). Friesen (o. Grape) CodArg. 93 (1928).
-STRID. om striden mot latinets dominerande ställning vid de högre allmänna lärovärken under 1800-talet. PedT 1908, s. 411.
-STUDENT. person som avlagt student- l. mogenhetsexamen på latinlinjen. DN 1894, nr 9063 A, s. 4. PedT 1907, s. 164.
-STUDIUM; pl. -ier. SydsvD 1870, nr 202, s. 2.
-TALANDE, n. TLär. 1846 47, s. 289. Latin-talandet (är) hos oss .. på väg att upphöra t. o. m. vid de akademiska disputationerna. Verd. 1892, s. 178.
-TALARE. person som talar l. håller tal på latin. 1NordUnivT I. 2: 99 (1855). Prosten Julinus skall ha varit .. en mycket framstående latintalare. Hagström Herdam. 2: 306 (1898).
-TEMA. (förr) skriftligt översättningsprov till latin. DN 1895, nr 9267 A, s. 2. Latintemats borttagande ur mogenhetspröfningen år 1895. BtRiksdP 1904, I. 1: nr 50, s. 5.
-TIMME. lektionstimme med undervisning i latin. Verd. 1887, s. 59.
-TVÅNG. om det förhållande att deltagande i undervisning i latin är obligatoriskt för viss skolform l. att vitsordade kunskaper i latin äro det obligatoriska villkoret för fortsatta studier i vissa ämnen. Latintvånget i skolorna. SmålAlleh. 1883, nr 17, s. 2. Man yrkar på .. fullständigt borttagande af det s. k. latintvånget vid universitetsexamina. Verd. 1884, s. 119.
-UNDERVISNING~0020. BetSkolst. 1858, s. 27.
-VÄN, m.||ig. särsk. motsatt -HATARE. Verd. 1884, s. 119.
Avledn.: LATINARE, m.||ig.
1) inbyggare i det forntida landskapet Latium i Italien, äv.: romare; äv.: person tillhörande de latinska folken; jfr LATINER 1. Möller (1790). Apium var hos Latinarne et likså allmänt Örtnamn som Selinum hos Grekerne. Retzius FlVirg. 19 (1809) Publiken (på en bar i Paris) bestod af svarta latinare med lugg och absinter framför sig. Engström Äfv. 17 (1908). 2NF (1911). särsk. användt ss. beteckning för romersk katolik, i motsättning till: grekisk katolik. Waldenström Österl. 402 (1896). 2NF (1911).
2) person som har (god l. dålig) kunskap i latin l. färdighet i att uttrycka sig på latin. Lind (1749). Professor Wickelgren .. är en utmärkt Latinare. Tegnér (WB) 7: 246 (1831). Vesterlund Skolm. 40 (1924).
3) lärovärkselev (l. privatist) på latinlinjen; motsatt: realist; förr äv. om lärjunge som läste latin, men icke grekiska, ”halvrealist”, i motsättning till: ”grek” (se GREK, sbst.1 2 d). PedT 1872, s. 371. Latinare och realister. PedBl. 1875, s. 102. AB(A) 1934, nr 60, s. 3.
LATINER, se d. o.
LATINISERA, v., -ing. (förr äv. -cera) [jfr d. latinisere, t. latinisieren, fr. latiniser; av nylat. latinizare]
1) språkv. giva (ngt) latinsk språkform l. (språklig) prägel; särsk. med avs. på namn o. d.: ombilda efter latinskt mönster; äv. intr.: efterbilda l. ansluta sig till latinsk språkform l. latinska mönster. Latiniserade släktnamn. En latiniserande författare. Arvidi 24 (1651). Den latiniserade grekiskan. PedT 1907, s. 30. Blanck NordRenäss. 155 (1911).
2) med avs. på personer, folk o. d.: giva latinsk l. romersk prägel åt (i fråga om språk, kultur o. d.); äv. refl.; äv. i pass. med intr. bet. En infödd grek, som gjorde sitt bästa att latinisera sig. Atterbom PoesH 3: 32 (1848). Ljunggren Est. 2: 196 (1860). Det grekiska språket försvinner från Sicilien .., landet latiniseras. Athena 56 (1917).
LATINISK, se LATINSK.
LATINISM, r. l. m. Anm. I ä. tid användes ordet ngn gg med lat. böjning. Swedberg Schibb. 178 (1716: Latinismos, ack. pl.). [jfr d. latinisme, t. latinismus, fr. latinisme; med avs. på bildningssättet jfr ANGLICISM, DANISM m. fl.]
1) (i fackspr., numera mindre br.) förkärlek för latinska språket l. kulturen o. därav beroende inflytande. LittT 1795, s. 151. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 163 (1898).
2) språkv. latinsk språkegenhet; särsk.: på inflytande från latinet beroende ordform l. uttryck(ssätt) o. d. (i annat språk än latinet). Hof Underr. 88 (1766). Innehållet (i översättningen från latin) bör .. (lärjungen) hafva återgifvit .. på ett språk, som är väsentligen fritt från latinismer i såväl uttryck som satsbyggnad. FörslStadgAllmLärov. 1891, s. 119.
LATINIST, m.||ig. [jfr t. latinist; med avs. på bildningssättet jfr GERMANIST, KLASSICIST, ROMANIST m. fl.] (i fackspr.) person som ägnar sig åt studiet av latinet, kännare av latinet; jfr LATINARE 2. Rydelius Förn. 297 (1722, 1737). En genomforskning af medeltidens .. latinska poesi skall erbjuda en .. tacksam uppgift .. för latinisten ex professo. Bergman MedeltPoesi 2 (1899). 2NF 32: 1172 (1921).
LATINITET, r. l. f. l. m. [jfr d. latinitet, t. latinität; av lat. latinitas (gen. -tatis)] (i fackspr.)
1) egenskapen att vara latin(sk); latinsk prägel. Den .. vidt utbredda Oskiska språkartens större eller mindre latinitet, lemna vi åt de språklärde att utreda. Atterbom PoesH 3: 21 (1848). Rydqvist SSL 2: 350 (1857).
2) latinska språket l. litteraturen l. kulturen; äv.: muntlig l. skriftlig behandling av latinet, framställning på latin; äv. övergående i bet.: studium av l. kännedom om latinet. CollMedP 2/10 1684. De gamle hafva indelt Latinitetens åldrar efter Metallernes värde. Rudenschöld PVetA 1772, s. 20. Latiniteten kunde hafva sina bestämde (undervisnings-)timmar. Thunberg FörslLäros. 13 (1787). Emedan afhandlingens latinitet blifvit mycket klandrad, öfverflyttade författaren densamma till svenska. ASScF 11: Minnestal 1: 12 (1880). JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: XXVI.
LATINSK, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content