publicerad: 1927
FÖRLOSSA förlos4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förlo´ssa Weste; förlå`ssa Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ELSE (i bet. 1, föga br., Böök SvStud. 333 (1913)), -ING (se FÖRLOSSNING), -NING (se d. o.); -ARE (se avledn.), -ARINNA (i ssgn BARN-FÖRLOSSARINNA).
1) lösa l. befria (ngn l. ngt) l. göra (ngn l. ngt) fri(tt) (från ngt som binder l. fängslar l. trycker l. tänkes binda l. fängsla l. trycka). Förlossa ngn l. ngt från ngn l. ngt l. ur ngt, förr äv. av l. [jfr BEFRIA 2 c] med ngn l. ngt.
a) (numera bl. i högre stil) i fråga om fångenskap, bojor o. d.; äv. bildl. i fråga om förtryck av övermakt l. inskränkning i ngns handlingsfrihet l. dyl. In til thess Gudh .. migh, .. vthur samma Hächte halp och förlossade. GR 1: 20 (1521). Sedan den isande döden min själ förlossat ur bojan. Adlerbeth Æn. 92 (1804). — särsk.
α) (i religiöst spr.) befria (från syndens l. det ondas välde); stundom pregnant om Kristus: frälsa (se d. o. 2). Then sigh sielffuan gaff före oss, på thet han skulle förlossa oss frå alla ondzsko. Tit. 2: 14 (NT 1526; ännu i Bib. 1917). Loffuat ware Herren Jsraels Gudh, Ty han haffuer besökt och förlossat sitt folck. Luk. 1: 68 (Bib. 1541; NT 1526: frelsat). Iagh troor at Iesus Christus är sanner Gudh .., Hwilken migh förtapadha och fördömda menniskio förlossat, förwerffdt och wunnet haffuer ifrå alla synder, ifrå dödhen och alt dieffuuls wold. Cat. 1572, s. B 2 b; jfr Kat. 1878, nr 117.
β) (†) med avs. på sjöfart: frigiva. Hann skulle vplatha och förlossa thet Segladz till Danska (dvs. Danzig). GR 8: 201 (1533).
γ) (†) (gm erläggande av en lösesumma) åstadkomma att (ngn) blir fri osv., friköpa, lösköpa; med avs. på sak: lösa, utlösa. Then gode Konung Ezechias .. tog thet gull och sölff som war i Salomonis tempel ock forloszade sziig ock siit folk medt. GR 5: 172 (1528). Atj (dvs. att I) skulle taga samma peninger .. och förlossa ther medh idhra clockor. Därs. 7: 293 (1531). Därs. 29: 30 (1559).
b) (†) i fråga om förpliktelse, åtagande o. d. Påfwen hade godh macht och rådh them at förlossa ifrån then Eedh the Konung Gustaff sworit hade. Girs G1 110 (”112”) (c. 1630). — särsk.
α) i fråga om tjänst l. uppdrag o. d.
α') med subj. som betecknar den som tillsätter tjänsten: entlediga. Thu .. beder och begärer, att thu motte bliffwe förlosset vtaf tin befalning. GR 16: 337 (1544). Thu .. giffver tilkänne, att thu haffver förloszedh Göstaff Fincke med befalningenn ifrå Nyeslott. Därs. 28: 7 (1558). ConsAcAboP 1: 61 (1642).
β') med subj. som betecknar den som efterträder en annan i en tjänst: avlösa. Thessförinnan wele wij och betenkie oss om någon annen godh man, som tig af then befalning förlossa skal. GR 17: 566 (1545). Därs. 23: 117 (1552).
β) i fråga om skatt l. andra onera: fritaga, frikalla. Han wille förlossa bönderna, aff then skatt som på budhin war. OPetri Kr. 228 (c. 1540). RA 3: 109 (1593).
c) (i högre, i sht religiös stil) i fråga om nöd, lidande o. d. Så sant som Herren leffuer som mijn siäl förlossat haffuer vthu alla nödh. 1Kon. 1: 29 (Bib. 1541; Bib. 1917: förlossat mig från all nöd). Wij bidie .., at wår himmelske Fader oss förlossar vtaff alt ondt. Cat. 1572, s. B 7 b; jfr Kat. 1878, nr 207. — särsk. pregnant i fråga om ngns hädanfärd: befria (ngn) från jordelivets (särsk. dödsbäddens) vedermödor o. plågor. Dödzfallet afkunnas på Predikstolen .., med Tacksäijelse til Gud, som then framledne nådigt förloszat hafwer. Kyrkol. 18: 1 (1686). Tegnér (WB) 10: 63 (c. 1835).
d) [gm inflytande från FÖRLÖSA 1] (föga br.) i p. pr., i fråga om ovisshet l. tryckt stämning o. d. (Du) tackar honom för det förlossande ordet. GHT 1897, nr 30 B, s. 2. En förlossande munterhet. Högberg Vred. 2: 354 (1906).
2) (†) lossa l. lösa (band, bojor l. dyl.); särsk. i uttr. förlossa ngns fängsel l. ngn fängelset, sätta ngn på fri fot. Högmectig förste her Götstaff .. haffuer .. forlossat Mester Jören Tursson then fengelse och bestyrckning (dvs. bestrickning, fångenskap) som han vthi komen war. GR 7: 547 (1531). Thå wele wij med en redelig Ranswnn (dvs. lösesumma) wara forplictuge, ath forlossa hans fengzell. Därs. 9: 128 (1534). Förlossat haffuer gud thz båndet. Ps. 1536, s. 87. — särsk. i överförd anv.: upphäva (ett förbud). GR 6: 42 (1529). Därs. 25: 144 (1555).
3) (†) giva (den rätta) lösning(en) av (problem, spörsmål o. d.), lösa. Thetta spörsmål må så forlossas. OPetri 2: 179 (1528). Hon förstår sich vppå förtekt ord, och weet förlossa the kloka insaghor. SalWijsh. 8: 8 (1536).
5) (†) urlasta l. lossa (fartyg l. last); äv. övergående i bet.: tillhandla sig (ett fartygs) last. GR 4: 413 (1527). Är wor willie attu legger tig win om, ath .. (skeppen) kunne bliffua forlossade. Därs. 8: 316 (1533). — jfr: (Om borgarna icke) innen een weke dagh förlosse the som skwtor haffue. Stiernman Com. 1: 304 (1580).
6) befria (en kvinna) från hennes foster l. (i sht förr; jfr a) från lidandet vid barnsbörden; förlösa; förr äv. med avs. på efterbörden; vanl. i pass.; numera, utom i avledn. FÖRLOSSNING, bl. ngn gg i högre stil l. bildl. När werst tilståår, och platt ingen wåån är på ferde (för en barnaföderska), kommer Gudh och hielper, så at medh en huy eller vthi itt ögnableck är hon förlossat. LPetri 2Post. 58 a (1555). Gudhi vari lof, som min käre hustru nådeligen hafver i går åm afton förlåssadh och ås een liten dotter skienkt. OxBr. 8: 195 (1647). Hoorn Jordg. 1: 156 (1697). Sundén (1885; med tillägget: hellre Förlösa). — särsk.
a) (†) i vissa uttr.: förlossa ngn av l. ur barnsbörd(en) l. av barnsbörda(n) o. d., se BARNSBÖRD a) resp. BARNSBÖRDA 1; förlossa ngn av sitt foster, av tvillingar o. d., förlösa ngn resp. förlösa ngn med tvillingar o. d. Linc. (1640; under enixus). Hoorn Jordg. 1: 159 (1697).
b) (föga br.) bildl. Stiernstolpe Blumauer 3: 10 (1814). jfr: (Sokrates') sätt att (med sin majeutiska metod) förlossa ideerna hos sina lärjungar. PedT 1897, s. 101.
Avledn.: FÖRLOSSARE, m.||(ig.)
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande; se dock a o. b) till 1: befriare; äv.: räddare, hjälpare. Apg. 7: 35 (NT 1526; om Moses; ännu i Bib. 1917). Då som .. rikesens inbyggere föruthen förlossere, hielpere eller hyrde aldelis uthi thet ytterste förderf undertrychte och förlatne våre. RA 1: 382 (1544). särsk.
a) (i religiöst spr., fullt br.) till 1 a α, om Gud l. Kristus: frälsare, återlösare. Iagh weet at mjn forlossare leffver. Job 19: 25 (Bib. 1541). särsk. i sg. best. om Kristus (ofta skrivet med stor begynnelsebokstav). För Domaren du aldrig bäfvar, / Om till Förlossaren ditt hjerta kärlek bär. Lidner 1: 175 (1788).
b) (i sht i högre stil) till 1 c slutet, om döden. BEMalmström 6: 121 (1859; uppl. 1870). Äntligen kommer döden såsom en välkommen förlossare från årslånga lidanden. NF 14: 120 (1890).
FÖRLOSSNING, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content