FÖRLUSTIG förlus4tig l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förlu´stig Weste), adj.; adv. -T.
(i skriftspr.) som förlorar l. förlorat (ngt); som är l. har blivit berövad (ngt); bl. i predikativ ställning. Gå förlustig ngt, ngn gg äv. om ngt, l. (i sht i kanslispr.) vara l. bliva förlustig (ngt), (förr ngn gg äv. av ngt l. med genitiv, gå miste om (ngt), mista, förlora. Döma l. förklara ngn förlustig ngt, döma l. förklara att ngn förlorat rätten att innehava ngt l. att ngn förvärkat ngt. RP 3: 267 (1633). Brask Pufendorf Hist. 402 (1680). Skatte-Rusthållaren .. blifver .. sammaledes sin Skatte-rättighet förlustig, om han icke sitt Skatte-Rustningshemman lagligen häfdar och brukar. LMil. 4: 875 (1696). Gymnasisten .., som (de starka) dryckerne .. emot pant tagit, skall vara sitt Præmium förlustig. ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. E 4 b. Sigismund förklarades kronan förlustig. Geijer SvarFryxell 42 (1846). Det var .. många goda ting man gick förlustig om genom .. (bäverns) utrotning. Modin GTåsjö 205 (1916). (†) Greff Steen är förlustig aff Chronones lähn. RP 6: 369 (1636). — särsk. (†) i uttr. göra ngn ngt förlustig l. göra ngn förlustig av ngt, göra att ngn går miste om ngt, beröva ngn ngt; äv. refl. göra sig ngt förlustig l. förlustig av ngt, göra att man går miste om ngt; förvärka. RARP 7: 171 (1660). Utan dömmes at hafva giordt sig sin talan förlustig. Abrahamsson 601 (1726; efter handl. fr. 1724). Veten I någon sådan svaghet med mig, som .. kunnat göra mig förlustig af denna Titeln? Posten 1769, s. 534. Björkman (1889).
Avledn.: FÖRLUSTIGA, v.1 (†)
