publicerad: 1927
FÖRLÄNGNING förläŋ4niŋ l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förlä´ngning Weste), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. forlængning]
vbalsbst. till FÖRLÄNGA, v.1
1) till FÖRLÄNGA, v.1 1; ofta mer l. mindre konkret: det varmed ngt blivit förlängt, i längdriktningen av ngt tillfogat stycke, tillsats, i längdriktningen utdragen del l. fortsättning av ngt; stundom allmännare: fortsättning. Linc. (1640). En förlängning af orden, som kan umbäras. Rosenstein i SAH 1: Föret. 10 (1801). Ett ordentligt kok stryk på ryggen, eller dess förlängning. SDS 1904, nr 259, s. 1 (skämts., eufemistiskt). (En) ny gatuviadukt i Götgatans förlängning. VL 1906, nr 292, s. 3.
2) till FÖRLÄNGA, v.1 2; stundom konkretare. Gustaf II Adolf 203 (1617). Han är av hjärtat glad och tacksam för att ha fått förlängning på sitt stipendium. Söderhjelm Prof. 205 (1913). — särsk. språkv. o. mus. till FÖRLÄNGA, v.1 2 c. En stafvelses förlängning. Lindfors (1815). Organisk förlängning (av vokal). Säve GrSpr. 1: 7 (1866). jfr VOKAL-FÖRLÄNGNING m. fl.
3) (†) till FÖRLÄNGA, v.1 3: dröjsmål, förhalande, uppskov. Tvenne schriffvelser till ståthållaren på Nougårdh angående en förlängning på handelsdagen (dvs. tiden för sammanträdet). GR 26: 822 (1556). Schultze Ordb. 2654 (c. 1755).
Ssgr: (1) FÖRLÄNGNINGS-CIRKEL. (i fackspr.) stångcirkel (med förlängbar stång). JernkA 1833, s. 504. —
(1) -LINA. artill. till artilleriets selutrustning hörande, c. 3 meter lång lina med bärremmar (för ett mera jämnt uttagande av de olika spannens dragkraft). TLev. 1907, nr 49, s. 2. —
(1) -MÄTSTOCK~02 l. ~20. (i fackspr.) mätstock som kan förlängas (därigenom att en viss del därav skjutes ut). SFS 1874, nr 41, s. 13. —
(2 slutet) -PUNKT. mus. i notskrift: punkt som sättes efter en not (l. ett paustecken) o. ökar dess värde med hälften. SvLitTidn. 1818, sp. 533. —
(1) -SKOTT. bot. o. trädg. skott varigenom en kvist tillväxer på längden. HbTrädg. 3: 43 (1872). Tornarna (hos Rhamnus cathartica) .. uppstå .. blott i spetsen af en långgren (förlängningsskottet). Lindman NordFl. 3: 186 (1903). —
(2 slutet) -TECKEN. språkv. vid bokstavsskrift: tecken (en punkt, ett streck, en särskild bokstav osv.) som angiver att ifrågavarande ljud är långt. (I fr. suprême) tjenar accenten endast till förlängningstecken. Olde FrSpr. 339 (1843).
Spoiler title
Spoiler content